Vem minns längre den tysk-baltiske författaren Eduard von Keyserling, född 1855 på godset Paddern i Kurland?
Kring förra sekelskiftet var han populär och lästes flitigt. Sidor av honom förekom ofta i antologier och i tyska läseböcker. Mot slutet av 1910-talet översattes hans båda band om resor i Ostasien, spekulativt teosofiska böcker som nog fortfarande efterfrågas på antikvariat (jag ägde dem en gång och sålde dem vidare alldeles för billigt). Men av hans romaner och noveller finns nog knappast något längre i tryck, åtminstone inte på svenska. ”Beate och Mareile” kom i Britta Edfelts översättning 1951, i Tidens tyska klassiker med Mark Sylwans eleganta omslag och en sakkunnig inledning av Per Erik Wahlund.
En regnig sommardag i en auktionsgodsaffär råkade jag på en annan av hans böcker, ”Kvava dagar”, eller rättare ”Kvafva dagar” eftersom försvenskningen av ”Schwüle Tage” (1906) kom på Bonniers 1912, samma år som Strindberg dog, då stavningsreformen ännu inte gripit om sig fast väl bland andra Selma Lagerlöf redan hunnit ändra sitt skrivsätt. Det är en samling på tre längre noveller, en egendomligt otidsenlig och lockande inaktuell läsning. Dock hänger boken inte alldeles i tomma luften, och var ingen ensam svala.
Keyserling stammade från en av de äldsta släkterna i Kurland och var en av de sista grenarna på släktträdet, en tillbakadragen man som höll distans till underlydande på fideikommisset och till hela sin omgivning – under sina senare år var han blind. Efter oavslutade studier i det estländska Dorpat, det nuvarande Tartu, och en del år utomlands flyttade han samman med två systrar och en mängd ärvda möbler in i en lägenhet i München där han dog 1918, sextiotre år gammal.
Han skriver om en värld som var dödsdömd redan då hans böcker var nya, några år på båda sidor om 1900. Hans figurer är släkt med många andra fördrömda och fördömda existenser i Norden och Ryssland, med Herman Bangs ”Haabløse Slægter” eller Arne Garborgs ”Trætte Mænd”.
Och i rysk litteratur förekommer liknande figurer i mängd, hos Turgenjev, Tjechovs tre systrar, Gontjarovs oföretagsamme Oblomov som har svår att ta sig ur sängen, till Ivan Bunins rotlöse man från San Francisco…
I Finland kallas de ”dagdrivargenerationen”, i Sverige hörde Bo Bergman dit, han som var född gammal och trött men blev allt yngre med åren, han dog som en pigg hundraåring. Ett bekant yttrande av hans kamrat Hjalmar Söderberg parafraseras av Per Erik Wahlund när han talar om Keyserlings ”övertygelse om livets svekfullhet, värdenas relativitet och själens obotliga ensamhet.” Och han erkänner att romankonflikterna ibland är en smula lavendeldoftande men finner mycket annat att beundra, ”den finslipade resonörskonsten, den psykologiska nyanseringsförmågan, kompositionens och stilens genomskinlighet och grace”.
Wahlund är imponerad av den keyserlingska impressionistiska naturbeskrivningen, nämner böckernas idélöshet (utan att mena det som kritik) och deras tidsbundet konventionella mansideal (kvinnorna är mera komplicerade), och citerar några rader ur romanen ”Fürstinnen” som belägg för en långtgående determinism: ”Wir können aus unserm Leben doch nicht das machen, was wir daraus machen wollen; es tut immer, was es selbst will.”
Keyserlings mittnovell är en folklivsrealistisk skildring av en ung kvinna vars man drar ut i krig. Hon blir med barn med en annan, men mannen återvänder. Det tar tid innan han förlåter hustrun för otroheten, slutar slå henne och erkänner förekomsten av en annans dotter i huset. Men han gör det dock. Det är ingen dålig novell, fast förutsägbar. Men de båda omgivande historierna är märkligare, med en egendomligt svävande och obestämd stämning under ljusa nätter.
På godset råder skarpa skillnader mellan herrskap och tjänstefolk, men älskande par stämmer möte i slottsparkens alléer och förbindelser förekommer över klassgränserna, som en initiationsrit för godsägarens son (säkert har tyska feministiskt inriktade forskare sedan länge slitit Keyserlings patriarkala kvinnosyn i stycken). Kvinnorna av folket är blodfulla, den adliga familjen anemisk. Där är Keyserling frispråkigare än bokens drygt hundra år låter ana. Godsägarens självmord blir ett sidostycke till yxhuggen i Tjechovs körsbärsträdgård. Den gamla ordningen sjunker undan i ett Litauen som marscherade in i en ny tid.
Per Erik Wahlund karakteriserar träffsäkert den tysk-baltiska godsägaradelns dåtida privilegierade leverne i Kurland, så som det speglas hos Eduard von Keyserling:
”Medan lantbefolkningen långsamt började göra sina anspråk gällande, levde de spleentyngda vivörerna och de anemiska skönheterna sitt eget liv innanför baroniernas gallergrindar, lustvandrade på trädgårdsgångar som sakta höll på att gro igen, matade svanarna i nateövervuxna dammar, förströdde sig med tennis eller krocket, anordnade baler och utflykter, förälskade sig i ovärdiga moatjéer och vårdade ömt sina krossade hjärtan, tills konvenansäktenskapet var ett faktum och de sista ilningarna av passion bäddades in i en tilltagande fetma.”
Ivo Holmqvist
– Schwüle Tage finns också att läsa gratis på Projekt Gutenberg – klicka här för att komma dit