Enligt många samstämmiga vittnen var Georges Simenon en riktig svinpäls, en fullblodsegocentriker som behandlade sin hustru brutalt och var burdus mot bekanta. Om man ska sätta tro till hans egna memoarer så låg han med de flesta flickor han råkade få syn på, och han skryter med ett par tre bordellbesök varje dag, år ut och år in.
Sådant får nog tas med åtskilliga nypor salt (Pierre Soulines biografi kommer närmre verkligheten). Hur som helst var han enormt produktiv, sålde oändliga miljoner exemplar av sina böcker på de flesta språk och kunde liksom Chaplin köpa sig ett slott i Schweiz.
Men han lika lite som andra besparades tragedier. Hans enda dotter begick självmord, efter det var han knäckt och tystnade.
Må det vara hur som helst med sanningen om hans privatliv, skriva kunde han i alla fall. Det finns få böcker jag hellre tar fram och läser på nytt än hans romaner, fast inte så ofta historierna om kommissarie Maigret, hellre böcker som ”Snön var smutsig”, ”Den lille mannen från Archangelsk”, ”Sanningen om Bébé Donge”, ”Klockorna i Bicêtre” och alla de andra som demonstrerar hans djupa psykologiska insikter samtidigt som de lyhört avlyssnar folks sätt att tala i vardagen.
Allra bäst är ”Mannen som såg tågen gå förbi”, på svenska redan 1950. Det är historien om kälkborgaren vars moraliska spärrar plötsligt släpper.
Ingen holländsk stad är mera välordnad än Groningen, universitetsstaden i Friesland där bokaffärer ligger lika tätt som kaféerna. Belgaren Simenon placerar sin huvudperson Kees Popinga just där, som prokurator i ett rederi. Han äger alla borgerliga dygder, är plikttrogen och noggrann, flitig och mån om sin familj, sitt hus och sin segelbåt. En dag i veckan unnar han sig dock ett parti schack och ett glas öl på krogen.
Annars består hans utsvävningar bara av enstaka cigarrer. Men så vickar universum till, och tillvaron kantrar. Av en slump får Kees först av alla reda på att rederiet gått omkull, av chefen på kvällen innan nyheten ännu briserat. Han lyder ögonblickets ingivelse och tar tåget till det syndiga Amsterdam där han söker upp chefens älskarinna som bara skrattar ut honom. Det borde hon inte ha gjort, Kees drar åt handduken om hennes hals och tar sedan nästa tåg till Paris. Han klarar sig länge undan polisen och kan följa jakten på sig själv via tidningsspalterna.
Kees skickar egna epistlar till redaktionerna och är listig nog att länge klara sig undan det utlagda nätet. Som schackspelare vet han hur man ligger draget före motståndaren. Men så hinner slumpen ifatt honom, en simpel ficktjuv sätter krokben. Då blir han äntligen fast, men förklaras otillräknelig. Han har börjat på anteckningarna om sitt eget liv under rubriken ”Sanningen om fallet Kees Popinga”. Fler rader än så blir det aldrig, och med ett generat småleende ursäktar han sig inför läkaren: ”Det finns ju ingen sanning, eller hur?”
Ivo Holmqvist
– Adlibris har boken på danska och tyska
– Klicka här för att söka bland 2 978 andra böcker av Simenon på Franska bokhandeln
– Se en intervju med Simenon från 1960 här: