I sina två nya verk – teaterpjäsen Einkvan, som i höst spelas på Det Nye Teatret i Oslo och romanen Kvitleik – försöker Fosse som alltid fånga och ringa in det otäcka, svåra och oförlöst gåtfulla i vår belägenhet. Maria Edström har sett uppsättningen i Oslo och läst romanen.
Jon Fosses skrivande kan liknas vid det fjordsystem i det norska Vestlandet som han kommer ifrån – det rör sig, flyter samman, förgrenas, och upprepas. Hans omtagningar, det musikaliska och samtidigt enkla språket, alltid på den så betydelsefulla nynorskan springer liksom ur landskapet. Men han är alls ingen hembygdsnostalgiker utan undersöker snarast universellt de grundläggande villkoren i att vara människa – det handlar om barn och föräldrar, kärlek, skapade och död. Likt många andra konstnärer upprepar han sig; prosan och dramatiken är som kommunicerande kärl där teman och gestalter hela tiden återanvänds, återkommer, utvecklas och dubbleras likt ett drömspel.
I den nya pjäsen Einkvan (dvs ”Någon” som i vemsomhelst, okänt vem, i kontrast till nokon som mer överensstämmer med svenskans någon) arkaiseras och dubbleras en relation mellan en vuxen son som är konstnär och hans föräldrar. Vi känner igen den målande sonen från hans två uppenbarelser i Fosses megaverk Septologien – där de två konstnärerna båda heter Asle och vars livsbanor på en gång liknar och skiljer sig från varandra – som utfallet i två parallella universum.
Och är det egentligen två eller en kan man också fråga sig, även inför den nya pjäsen. Eller är det, som jag lutar åt, ett slags förstärkning i dubblerandet av de två sönerna och de två föräldraparen. Rollistan är lakonisk som en runskrift – Fyrste yngre man, Fyrste eldre kvinna, Fyrste eldre man och så Andre dito. Och hans scenanvisningar; hur de avbryter sig, tittar ner, stannar, går bort. Replikerna och pauserna verkar ta plats i något ovisst, i ett slags bortom tid och rum där de bara råkat träffa på varandra. Likt i en märklig dröm om ett torg i en liten stad där man slumpmässigt går på varandra vare sig man vill eller inte. Fyrste yngre man tycker att Andre yngre man på ett närmast förföljande vis dyker upp överallt, eller är det kanske hans mor eller hans far han ser? Redan där flyter gestalterna samman.
På Det Norske Teatret har regissören Kjersti Horn gjort en estetiskt mycket samtida tolkning av stycket. Ingen skådepelare finns på scenen utan allt utspelas på videoskärmar som filmas i realtid bakom en vit, lätt transparent ridå. Kameran går nära, mycket nära skådespelarnas ansikten och registrerar minsta känsla. De två yngre männens relation blir här intensiv, våldsam och med en antydd sexuell laddning. De båda ligger ofta i varsitt badkar, som i ett slags återfödelse, i ett fosterstadie.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Effektivast är närbilderna på de båda mödrarnas klagande och krävande av kontakt, de känns verkligen påträngande – deras ansikten är så nära, så sårade och anklagande. De två äldre männen, fäderna, är mer avvaktande men också undrande: Varför vill inte sonen ha något att göra med sina föräldrar?
De äldre har också havererade relationer med varandra. Kvinnorna var förr vänner men har ingen kontakt längre, precis som männen. Trots mycket bra skådespelare gör greppet med dessa genomgående projicerade närbilder spelet liksom monotont och märkligt abstrakt – jag hade velat se kropparnas rörelser i förhållande till varandra, höra deras fysiska andning och deras röster och se deras levande ansikten. Kanske finns dessa rollgestalter bara i en dröm eller är döda, men just därför skulle jag velat ha människor av kött och blod på scenen, utan kameralinsens distans. Paradoxalt skulle då möjligheten att föreställa sig olika rum och tidsförlopp bli mycket enklare och rikare. Kameralinsen stänger istället in pjäsen i ett slags samtida videorealism, redan på väg att bli utnött.
För Fosse är lurig, man kan associera till olika populärkulturella grepp – som thriller, skräckhistorier, till och med science fiction. Han osäkrar alltid ett slag grundpremiss, och man kan också med Freud använda begreppet unheimlich, där något välbekant och igenkännbart får en förfrämligad och kuslig underton.
Alla Fosses gestalter har genomgående stora problem med att bara leva rätt upp och ner, nästan allting i livet föder vilsenhet, oro, tvekan, undvikande. I Einkvan delar sönerna och fäderna svårigheterna att leva med ”de andra”, att inte få vara ifred: ”for alle vil så mykje/ eg klarer ikkje meir av dei andre/ eg blir sjuk av dei” ungefär ”för alla vill så mycket, jag klarar inte längre av de andra, jag blir sjuk av dem” som en av fädernas repliker lyder. De yngre männen klarar heller inte av att ens se på eller träffa sina föräldrar och vet inte varför ”Det er berre slik”, ”det bara är så”. De äldre kvinnorna vill tvärtom ha kontakt, kan inte leva ensamma och utestängda och är förtvivlade över avvisandet. Muren mellan de yngre männen och de äldre kvinnorna och männen är oöverstiglig – här bjuds ingen förlösning eller försoning eller ens förståelse.
Men hur leva i denna avskildhet? Bara genom skapandet tycks Fosses gestalter mena. Precis som i Septologien är det för de båda dubbelgångarna i Einkvan målandet som både gör ensamheten nödvändig och själva verkligheten verkligare. ”Han sat det no helst og teikna” som föräldrarna säjer om gossen som helst satt och ritade. Och utan målandet finns ingen annan verklighet eller ens liv att tillgå. Allt blir då tomt och ensamt, vilset och oroligt. Och på denna smala egg vistas de yngre männen – man kan jämföra med Asle i Septologien som dör när han inte längre kan måla. Denna som jag vilja kalla pjäsens kärna missar eller rundar uppsättningen på Det Norske Teatret när relationerna, inte minst mellan de två yngre männen (som kanske egentligen är en och samma) får stå så i fokus.
*
Själva livet hos Fosses figurer i såväl dramatik som i prosa blir utan skapandets utväg fyllt av oro, i en existentiell, ontologisk ångest, närmast Kierkegaards mening. Förra säsongen spelade Det Norske Teatret pjäsen I svarte skogen inne som handlar om en ung man som far vilse rätt ut i skogen och snön och inte hittar ut. Märkliga gestalter dyker upp; en vitklädd ung kvinna och en barfota ung man visar sig i snöyran men framför allt dyker mannens föräldrar upp. Letar de efter honom eller är de också en del av en fantasi i ett övergångsstadium till en förfrysningens död?
Stoffet i pjäsen har Fosse låtit bli till en liten roman Kvitleik – ungefär vithet. Och den unge mannen känns igen redan från Fosses genombrottsroman Naustet (Båthuset) med den klassiska inledningsmeningen: ”Eg går ikkje ut lenger, ei uro er kommen över mig, og eg går ikkje ut.” Jag går inte ut längre, en oro har kommit över mig, och jag går inte ut.
I Kvitleik är den unge mannen av en något godmodigare sort, han får ett infall och tar bilen och kör rätt ut på småvägar i skogen utan mål. Bilen fastnar i skogsvägens snö, han börjar gå för att finna hjälp och irrar hjälplöst runt, går som ofta hos Fosse totalt vilse och tar dessutom flera mindre välgrundade beslut. ”i svarte skogen inne, ofriviljug stengd inne av mig sjølv om det kansjke kan seiast slikt.” (ung: inne i den svarta skogen, ofrivilligt instängd av mig själv, om man kan säga så).
I romanen möter han ingen vitklädd ung kvinna utan mer ett slags vit lysande skepnad, men framförallt sina föräldrar som precis som i pjäsen till synes letar efter honom. Romanformen har tätat till pjäsen föredömligt, tex blir den vita gestalten – i pjäsen ett slags isprinsessa – i prosan en fantasieggande gränsöverskridande entitet.
Temat om föräldrarnas oförståelse över hur sonen är upprepas här: ”Og så høyrer eg mor mi seia at han var no alltid noko for seg sjølv” (och jag hör mor min säga att han var ju alltid nåt för sig) – och fadern instämmer. Det är som om sonen och föräldrarna aldrig vet vad de ska säga till varandra. ”Eg vet vel ikkje kva eg skal seia. Det har eg aldri gjort, men likevel må noko seiast, eller kanskje treng ingenting seiast nett no.” (Jag vet väl inte vad jag ska säga. Det har jag aldrig gjort, men likväl måste något sägas, eller kanske behöver inget sägas just nu.) Fosse i ett nötskal: mänsklig kontakt och samtal som en oerhört motsägelsefull och komplicerad förhandling.
Lösningen, om icke skapandet finnes, verkar vara utslocknandet, döden. De båda Asle i Septologien dör, den ene när han inte kan måla längre, den andre som inte kunnat leva utan sprit dör i delirium. Men döden hos Fosse finns där alltid som en möjlig utväg, inte bara som ett givet slut som för oss alla. I Kvitleik tråds en dans, sonen hand i hand med föräldrarna och den barfota mannen – alla är barfota, som redo att omslutas av den vita skepnadens allomfattande vithet och intighet.
Fosses teman – barn och föräldrar, livsoro och skapande, liv och död – gör att han ibland anses vara upphöjd, klok och liksom avklarnad. Men enligt min mening kan inget vara mer fel. Det otäcka, svåra och oförlösta finns ständigt där och Fosse fortsätter envetet – och måhända därmed befriande – att försöka fånga och ringa in detta gåtfulla och subversiva element i vår belägenhet.
- Klicka här för att läsa John Swedenmark om en uppsättning av Robert Wilson av Fosses Edda
- Klicka här för att läsa fler texter om teater och scenkonst