Rösten från andra sidan
Om Ryoko Sekiguchis La Voix sombre

​Vilka spår lämnar våra nära och kära inom oss när döden rycker bort dem? Hur minns vi deras röster? Kropp och röst är oskiljaktiga under en människas levnad och följs åt ända in i döden – men där skiljs de åt. I en vackert vemodig essäbok begrundar Sekiguchi döden och tomrummet efter våra närmastes bortgång.
 

”Rösten: Själ, som blivit kött.”
Robert Bresson

En röst klingar nu i rummet. En röst som både finns och inte finns. Så levande, trots att den tystnade för länge sedan.

 

Jag lyssnar andaktsfullt till den legendariske pianisten Dinu Lipattis röst inspelad på en cd; ett av guldkornen i min blygsamma skivsamling. Efter hans tolkning av en Bachkantat följer tre korta intervjuer på franska som han gav för den schweiziska radion i juli, augusti respektive september 1950. Han talar flytande franska, med lätt sjungande röst. Vid den tidpunkt då intervjuerna spelades in hade den 33-årige rumänske pianisten under en längre tid levt i dödens skugga, leukemin hade tärt på hans krafter, men tack vare en kortisonbehandling hade han i viss mån återfunnit sin vitalitet. I intervjuerna berättar han bland annat om skivinspelningar han just har avslutat, om en kommande konsert, han låter förhoppningsfull inför framtiden – så intensivt närvarande i livet att man blir berörd på djupet. I synnerhet när man vet att hans tillfrisknande visade sig vara illusoriskt: han hade bara fått lite andrum innan döden gav honom en iskyss den 2 december 1950.

Det är till Lipattis inspelade röst som mina tankar förs vid läsningen av den vackert vemodiga essäboken La Voix sombre (Den dunkla rösten, P.O.L., 2015), där Ryoko Sekiguchi begrundar människorösten, kroppsligheten, döden och tomrummet efter våra närmastes bortgång.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Ryoko Sekiguchi (född 1970) har en särpräglad diktarröst. Som artonåring gjorde hon en uppmärksammad poesidebut i hemlandet Japan. Sedan 1997, då hon flyttade till Paris för att förkovra sig i konsthistoria vid Sorbonneuniversitetet, har hon levt med två språk, vilket delvis återspeglas i hennes översättarverksamhet. Å ena sidan har hon överfört till japanska ett flertal franska och franskspråkiga författare, såsom Jean Echenoz, Atiq Rahimi, Pierre Alféri och Patrick Chamoiseau; å den andra har hon klätt i fransk språkdräkt några diktsamlingar skrivna av en av Japans mest betydande samtidspoeter, Gozo Yoshimasu, och varit medöversättare till en av Yoko Tawadas romaner.

​Av allt att döma var det bara en tidsfråga innan Sekiguchi började skriva även på Molières språk, och vägen dit bereddes nog genom översättandet. Som ett preludium till sina kommande diktsamlingar och essäböcker på franska översatte hon från japanska två egna poetiska texter för att sedan låta dem stråla samman i en fransk bok med den talande titeln Calque (2001, Kalkering).

​Hittills har Sekiguchi utkommit på franska med ett tiotal diktsamlingar och poetiska prosaböcker av skiftande karaktär. I essäboken Héliotropes (2005), formmässigt inspirerad av den arabisk-andalusiska diktformen muwashshah, reflekterar hon över växternas latinska namn och deras avstånd till våra moderna språk. Essän Adagio ma non troppo (2007) tar avstamp i Fernando Pessoas kärleksbrev till Ophélia Queiroz, och rymmer suggestiva betraktelser över kärleksmöten och deras rums- och tidsdimensioner. ​Sekiguchis litterära alster har ofta en existentiell klangbotten som griper tag i läsaren. I hennes författarskap framstår människans närvaro i sinnevärlden och hennes förgänglighet som ett tema med flera variationer. En av dessa variationer gestaltar sig i La Voix sombre.

​Vilka spår lämnar våra nära och kära inom oss när döden rycker bort dem? Hur minns vi deras röster? Kropp och röst är oskiljaktiga under en människas levnad. De bildas, utvecklas och mognar tillsammans. De följs åt ända in i döden – men där skiljs de åt. Eller som Sekiguchi skriver: ”Rösten är den enda kroppsdel som inte kan begravas.”

​Vad blir det kvar av en nära anhörigs röst efter hennes eller hans död? Visserligen lever rösten kvar inom oss, oförgätlig, som ett djupt själsligt avtryck. Men den lämnar ytterst sällan några spår i den konkreta verkligheten. Möjligtvis ett par, tre meddelanden på en telefonsvarare, som sedan kanske raderas av misstag. Sekiguchi berättar hur hon råkade radera några oskattbara meddelanden som hennes älskade farfar kort före sin död hade lämnat på hennes telefonsvarare i Paris. Så nu har han tystnat för gott. Någon inspelning av hans röst har hon aldrig gjort. Nuförtiden är det snarast ovanligt att vi spelar in våra närmastes röster, konstaterar Sekiguchi, och ger sina läsare ett råd: ”Spela in dem som ni är mycket fästa vid!” ​Men när en människa inte längre är vid liv kan hennes inspelade röst grumla ens temporalitet – röstens tempus är och förblir presens, dock ett blandat presens, ett presens i oordning, en mängd hopfogade ögonblick från olika tidpunkter. Ett presens som är väsensskilt från de levandes.

De som lever i exil kan oftast inte vara med när en nära anhörig dör i hemlandet, utan får dödsbud därifrån via telefon. En röst berättar då i mobilen att en annan röst har försvunnit. Men eftersom den landsflyktige inte kan se den döda kroppen förblir döden för henne eller honom något abstrakt. Å andra sidan kan det också hända att släktingarna där borta väljer att förtiga sanningen. Sekiguchi berättar att författaren Atiq Rahimi, som lever och är verksam i Frankrike, länge förblev ovetande om broderns bortgång i hemlandet Afghanistan, eftersom familjen där borta för att skona hans känslor hade låtit bli att ge honom dödsbudet.

Strax efter diktaren Édouard Glissants (1928-2011) död anordnade radiostationen France Culture en hyllningsdag för honom. Den dagen fick man bland annat höra flera inspelningar med honom ur radioarkivet, däribland intervjuer och föreläsningar han hade hållit under årens lopp. Det var Glissants röst i olika skeden av hans liv. På kvällen sändes i repris hans allra sista föreläsning, inspelad den 3 november 2010 på théâtre de l’Odéon i Paris. När Sekiguchi lyssnade till radioprogrammet lade hon märke till att klangen i hans röst var helt förändrad jämfört med tidigare tillfällen: ”Hans röst sa: kroppen som hyser mig ska snart försvinna; jag kommer att spelas in och uppenbara mig så ofta ni vill, men jag ska oavbrutet tillkännage denna mänskliga varelses död.” ​En röst i dödens omedelbara närhet varslar om att slutet nalkas, och skiljer sig därmed från alla andra röster.

Édouard Glissants röst, inspelad kort före hans bortgång. Och Dinu Lipattis likaså. Den ena tycks vara fullt medveten om kroppens annalkande död. Den andra är ännu ovetande om det. Men ändå. Båda två befinner sig redan på tröskeln till döden.

Två röster – i ett evigt presens.

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).