Leichenfeld II av Albin Egger-Lienz (1868 - 1926) Wikicommons

Rysslands väg mot kriget och undergången
Dominic Lieven – Towards the Flame

Dominic Lieven är en framstående kännare av Tsarryssland som europeisk stormakt, framförallt under hundraårsperioden från Napoleonkrigen till första världskriget. I flera arbeten har han studerat det ryska samhällets eliter, och han har också jämfört Ryssland som imperium med andra världsvälden. Hans bok om Europas härskande klasser, fram till det borgerliga genombrottet i början av 1900-talet, är en styvt genomförd syntes av olika adelsregimer – från den brittiska med sina väldiga jordegendomar, via den centraleuropeiska som var en blandning av övernationella magnater och nationalistisk fattigadel, till den ryska som i allt väsentligt var en tjänsteadel, beroende av gunsten från en envåldshärskare för sin status och välmåga: i rättslig mening var de hans slavar. (se nedan för min anmälan på Dixikon av Lievens närmast föregående bok: Russia against Napoleon.)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

I den nya boken, Towards the Flame. Europe, War and the End of Tsarist Russia, är det denna tjänsteadel under rikets sista två decennier som står i fokus och då framförallt dess agerande i förhållande till omvärlden. Länge var det en ”erkänd sanning” att ryska diplomater, ofta av utländsk extraktion, fick rädda landet från vad generalerna hade ställt till med på slagfältet. Men under förspelet till första världskriget, som tar sin början med den rysk-franska ententen 1894, ställde diplomater och utrikesministrar (de senare var nästan undantagslöst karriärdiplomater) till med en hel del besvär de också. Lieven granskar minutiöst de olika programmen och inriktningarna för Rysslands roll i världen; de som hade överhanden och kejsarens öra styrde tondövt mot en konsekvent katastrofkurs, men det fanns andra synsätt, det fanns alternativ.

I diskussionen mellan vägvalen – de faktiska och potentiella – ligger bokens främsta styrka. Den enorma ryska landmassan var inte lättförsvarad. Den hade långa kuststräckor, men också gränser mot rätt nyligen erövrade territorier i Kaukasus och Centralasien. Allt detta fordrade en genomtänkt logistik, med utbyggda kommunikationer och välövade soldater. De vidsträckta järnvägsbyggena kom relativt sent igång, men sedan man väl fått tillräckligt med utländskt lånekapital och kunnigt folk i ledningen gick det metodiskt och skyndsamt fram.

Med manskap och lägre befäl var det desto sämre ställt. Bönderna var outbildade och medelklassen i Ryssland fåtalig, misstrodd, utan utsikter till socialt avancemang, vilket försvårade rekryteringar av dugligt krigsfolk och gjorde linjen bristfällig. (Den ryska armén 1914–17 var större än alla andra krigförande arméer tillsammans, med vid krigsutbrottet hade den endast 8.500 underofficerare, jämfört med den tyska arméns 65.000!)

Tsar Nikolaj II bland trupperna med den heliga ikonen i september 1917 (Wikipedia)

Tsar Nikolaj II bland trupperna med den heliga ikonen i september 1917 (Wikipedia)

Järnvägarna å sin sida sträckte sig radiellt ut från centrum till utskeppningshamnar och gränsposteringar, och avsaknaden av tvärförbindelser gjorde trupprörelser längs en frontlinje tröga när kriget sedan verkligen bröt ut i Europa. Egentligen hade Ryssland expanderat färdigt västerut, och därför kom i budgetkonkurrensen marktrupper till korta i förhållande till satsningar på flottan. Rysk marin ville komma ut genom Bosporen till Medelhavet (oklart vad den hade där att göra, eftersom den skulle bli instängd vid både Gibraltar och Suez), markera rysk närvaro i Stilla havet (med det olyckliga kriget mot Japan 1904–05 som en följd) och hävda Östersjön som ett ryskt innanhav (särskilt mot tysk flottutbyggnad där). När kriget mellan Ryssland och Tyskland bröt ut 1914, var i synnerhet det ryska artilleriet underlägset och omoderniserat, och de tyska framgångarna på östfronten blev snabba och förödande för ryssarna.

Nationella strävanden spelade den ryska riksenheten ett jättespratt. Kretsar i tsarens närhet ville att Petersburg skulle uppträda med kraft som skyddsmakt för slaver på Balkan, under osmanskt eller österrikiskt herravälde, och även annorstädes. Detta skapade en naturlig fiendskap till de mångnationella imperierna – men hade inte också polackerna, också de ett slaviskt folk, flera gånger rest sig mot Ryssland självt? Lieven påpekar, något efterklokt, att om Habsburgriket hade fått vara i fred och utvecklats till ett i huvudsak slaviskt dominerat välde, så hade dess knytning till Tyskland inte tett sig lika naturlig.

Ett icke-nationalistiskt ”oppositionsparti” bland ryska beslutsfattare, ibland kallat hovpartiet men sällan gillat av kejsaren i hög person, rekommenderade istället en mera traditionell strategi, nämligen en koalition mellan de tre kejsardömena Ryssland, Tyskland och Österrike. Den skulle lättare kunna hålla de nationella strömningarna på mattan och säkra den fred som främst Ryssland behövde för att ekonomiskt komma i fatt sina rivaler. Greve Sergej Witte, järnvägsbyggaren, finansministern och rikets förste premiärminister, propagerade för ett kontinentalt block där Frankrike var med (genom sin kredit) liksom även Tyskland (på grund av sitt teknologiska överläge). Att stöta sig med Tyskland genom att formera den rysk-fransk-brittiska alliansen 1907 var enligt Witte en dumhet av episka mått. Det måste leda till en sammanstötning mellan de stora makterna, en insikt som redan Bismarck (för övrigt en av Wittes idoler) ägde.

Slagfält under första världskriget

Slagfält under första världskriget

Lieven ger förlorarna, kritikerna till den förda politiken, rätt på flera punkter. Första världskriget var först som sist en strid om Östeuropa, säger han – den tidens ”andra värld”, i vilken också Ryska riket ingick. Striden kunde ha undgåtts, om man hade gjort ett annat vägval. ”Huvudförklaringen till att första världskriget bröt ut”, skriver Lieven sammanfattande, ”var konflikten mellan intressen, rädslor och ambitioner som skapades genom nedgången för de osmanska och österrikiska imperierna. Den krisen hade kunnat lösas på fredlig väg endast genom ett ryskt-tyskt samarbete.

En av författarens favoriter är den tyskättade diplomaten baron Roman Rozen med ett utvecklat men förbisett program för en eurasisk (istället för slavisk) orientering. En sådan orientering skulle ha skapat långt färre konfliktytor med makterna i Väst- och Centraleuropa, vilka nästan samtliga var långt bättre rustade till markstrid än Tsarryskland, menar Lieven. Mot den slavofila utrikespolitik som bedrevs i Petersburg svarade Österrike med att uppmuntra nationalismen i Polen och Ukraina, båda buffertar vid det ryska rikets västgräns – vilket sammantaget måste anses vara två av de mera lysande självmålen i den europeiska diplomatins historia. Både Österrike och Ryssland fick efter kriget avträda land – bland annat till det som senare blev Polen och Ukraina.

Från dessa grava felbedömningar skulle den ryska överheten aldrig hämta sig. Också dagens ryska regim måste förhålla sig till denna första stora kollaps. Det är inte troligt att Putin & Co i längden har råd att ha Tyskland i motståndarlägret. I Tyskland har man också lärt sig ett antal läxor.

________

  • Klicka här för att läsa Anders Björnsson om Lievens närmast föregående bok, Russia against Napoleon

  • Klicka här för att läsa Lars Lindvall om den italienske poeten Ungarettis komprimerade och uttrycksfulla dikter från Första världskriget

  • Klicka här för att läsa Richard Swartz om Münklers bok Der grosse Krieg

  • Lieven talar om sin bok:

  • Anders Björnsson

    Anders Björnsson

    Historiker och publicist. Utgav under hösten 2013 en svit politiska journaler, Den krypande kontrarevolutionen.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: