Techmiljardärer och gröna politiker i Girards spegelvärld
Den franske litteraturvetaren René Girards teori om mimetiskt begär och syndabocksmekanismer erbjuder ett sätt att förstå hur konflikter uppstår, varför människor dras mot samma mål och hur samhällen återställer ordning genom att utse syndabockar. Den gör det möjligt att se samband mellan sociala medier och mobbning, marknadslogik och ideologiska konflikter. För att förstå detta måste vi kort se vad Girard menade.
Girard började sin bana som litteraturkritiker, men såg snart ett mönster som sträckte sig långt bortom romanens värld. Efter att ha läst författare som Cervantes, Dostojevskij och Proust formulerade han idén att människan inte begär fritt, utan mimetiskt – vi begär det andra redan begär. Vi tror att vi drivs av individuell vilja, men styrs i själva verket av andras åtrå. Begäret är inte spontant utan triangulärt: vi speglar vår längtan i en annan, en modell, och söker genom objektet en närhet till den andre (Mensonge romantique et vérité romanesque, 1961).
Men det mimetiska begäret tenderar att eskalera. Ju fler som begär samma sak – en partner, en livsstil, en uppfattning – desto mer intensifieras rivaliteten, vilket i förlängningen kan leda till våld och socialt kaos.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
För att undvika sammanbrott, menar Girard, utvecklade samhällen en skyddsmekanism: syndabocken. Genom att rikta sitt samlade våld mot en utpekad individ eller minoritet återställs tillfälligt ordningen. Offret är ofta både en del av kollektivet och tillräckligt avvikande för att fungera som projektionsyta. Ritualen framstår som rättvisa, men bygger på en lögn: offret är oskyldigt (La violence et le sacré, 1972; Le bouc émissaire, 1982).
Det är denna dynamik som återkommer i samtida fenomen. Digitala drev och mediala skandaler följer ofta en nästan rituell dramaturgi, och i politisk retorik pekas återkommande vissa grupper ut som ansvariga för samhällets problem.
Girards teori om syndabocken och det mimetiska begäret har inte bara påverkat akademiska fält som antropologi, litteraturvetenskap, teologi och religionsvetenskap, utan har också fått resonans i det svenska kulturlivet. Ett exempel är Liv Strömquist, som i sin I spegelsalen (2021) använder teorin för att analysera samtidens fixering vid skönhet och bekräftelse. Hon visar hur uppfattningar om skönhet formas i en ständig spegling av andras begär – en dynamik som i dag förstärks av sociala medier, där algoritmer exponerar och reproducerar andras preferenser samtidigt som begäret framstår som spontant.
Som Anders Olsson uttryckte det i sin minnesruna över Girard:
”På ett utomordentligt effektivt sätt har han skjutit människans övermodiga idé om självtillräcklighet i sank. Källarmänniskan hos Dostojevskij som sjunger den suveräna viljans lov visar sig under berättelsens gång vara hjälplöst styrd av andras blickar och värderingar. Han som tror sig genialt genomskådande framlever sitt liv i en avgrund av självbedrägeri.” (Olsson 2015)
Samtidigt har Girards tänkande fått ett helt annat – och för honom främmande – genomslag i USA:s konservativa sfärer. Techmiljardären Peter Thiel, som studerade för Girard vid Stanford, har använt delar av den mimetiska teorin som grund för både sin företagsfilosofi och sina politiska ställningstaganden. Med utgångspunkt i Girard har han formulerat en kritik av det han uppfattar som ett samtida skifte, där sympatin i allt högre grad riktas mot dem som framstår som offer, medan rikedom och framgång väcker misstänksamhet – något han ofta sammanfattar i begreppet “woke”.
Girards teori har därmed rört sig långt från sina litterära rötter och blivit ett verktyg för att tolka – och i vissa fall organisera – samtida samhällsprocesser. Den blottlägger inte bara våldets logik, utan också den seglivade föreställningen om människans autonomi – idén att våra begär är våra egna.
Begär, offer och kulturens dolda dynamik
När J.D. Vance och Donald Trump påstår att haitiska invandrare i Vances hemstat Ohio “äter husdjur”, framstår det vid första anblick som ännu ett grovt rasistiskt utspel. Men i ett girardskt ljus är sådana anklagelser allt annat än slumpmässiga. De följer ett urgammalt mönster: i tider av social oro söker människor en syndabock – någon att anklaga, isolera och offra för att återställa ordningen.
Girards teori rör sig bortom individuellt hat och pekar mot en djupare mekanism. När allt fler strävar mot samma mål, status eller livsstil intensifieras rivaliteten. Det verkligt farliga uppstår inte främst ur olikhet, utan ur likhet: när kulturella distinktioner suddas ut blir alla potentiella rivaler, och behovet av att återupprätta skillnad växer. Det är här syndabocken träder in – inte som en godtycklig fiende, utan som en paradoxal figur: tillräckligt lik för att kunna hållas ansvarig, men tillräckligt olik för att kunna uteslutas. Offret tillskrivs gränsöverskridande handlingar – som att “äta husdjur” – och blir en projektionsyta för samhällets oro. Ofta rör det sig om grupper i marginalen: etniska minoriteter, de mycket rika eller mäktiga, intellektuella eller andra avvikande positioner.
Det är därför anklagelserna riktas mot människor i det egna grannskapet – inte mot avlägsna fiender, utan mot dem som befinner sig mitt ibland oss. Det är inte bara retorik, utan ritual: en iscensättning av ordning genom exkludering. I Le bouc émissaire visar Girard hur syndabocken ofta tillskrivs gränsöverskridande brott – incest, barnamord, blasfemi, kannibalism – och därigenom blir en projektionsyta för samhällets kaos. Det är inte för att offret är främmande som det förföljs, utan för att det hotar den skillnad som samhället desperat försöker återupprätta.
Därav också myternas återkommande struktur, där syndabocken döljs bakom berättelsens skenbara rättvisa: den döms, offras och glöms, medan samhället tillfälligt återfår lugn.
Men läst baklänges, som hos Girard, framträder något annat: inte rättvisa, utan våldets maskineri; inte skuld, utan projicering; och inte lösning, utan en upprepning av ett ritualiserat svar på kriser vi ännu inte lärt oss hantera på annat sätt.
Girards radikala läsning av Bibeln
Det är här Girard vänder sig till Bibeln, som han menar utgör ett brott med mytens språk. De bibliska texterna är enligt honom unika genom att de successivt avslöjar och kritiserar syndabocksmekanismen. I stället för att dölja offrets oskuld gör de den synlig: Gud ställer sig inte på gemenskapens sida mot den utstötta, utan tar offrets parti (Des choses cachées depuis la fondation du monde, 1978.).
De hebreiska profeterna kan i detta ljus läsas som vittnen till en religiös och kulturell kris i forntidens Israel och Juda, där det traditionella offersystemet inte längre fungerar som garant för ordning. Krisen tolkas inte främst politiskt – trots stormakternas hot – utan religiöst: våldets legitimering genom offer håller inte längre. Det gamla systemet är förbrukat.
Girard var född i en katolsk miljö i Frankrike men återvände först i vuxen ålder till en aktiv religiös tro, en utveckling som sammanföll med hans studier av myt, våld och syndabocksmekanismer. I sina senare verk framhöll han att evangelierna, till skillnad från många mytiska traditioner, synliggör och problematiserar den kollektiva våldslogik som annars tenderar att döljas.
En central del i hans tolkning formuleras i mötet med Nya testamentet. Jesus träder fram som den medvetna syndabocken: han genomskådar den mimetiska logiken och vägrar spela dess spel. Hans undervisning uppmanar till att bryta med imitationen av andras begär – att “slita ut ögat” eller “hugga av handen” om de leder till våld – och i stället rikta begäret mot Gud. Jesus blir själv det yttersta offret, men med en avgörande skillnad: hans oskuld avslöjas. Därmed undergrävs offrets traditionella funktion att stabilisera samhället. Detta innebär dock ingen omedelbar historisk brytning. Våldet består, och världen rör sig i stor utsträckning vidare i invanda mönster, trots att mekanismen nu är synliggjord.
Denna betoning på avslöjande snarare än historisk omvälvning har kritiserats, bland annat av Terry Eagleton, som menar att Girard inte drar några tydliga historiska eller politiska slutsatser av passionsberättelsen och därmed lämnar frågan om våldets fortsatta verkan i stor utsträckning obesvarad (Radical Sacrifice, 2018, s. 54–58).
Girards teori i libertarianernas tjänst
Hos Thiel får Girards teori en delvis omvänd innebörd. I stället för att fungera som ett avslöjande av syndabocksmekanismer tolkas den som en kritik av en samtida kultur där offerstatus tillskrivs särskilt värde. I denna läsning framträder ekonomiskt och politiskt inflytelserika aktörer ofta som måltavlor för kollektiv skuldbeläggning. Thiel uppfattar detta som en form av demonisering, där makt och framgång i sig görs misstänkta och förklaras som orsaker till bredare samhällsproblem.
I sin kritik ligger Thiel här nära figurer som J.D. Vance och Elon Musk, liksom andra förmögna aktörer med libertarianska drag, som delar en återkommande skepsis mot hur demokratiska institutioner förhåller sig till individuell frihet.
På ett mer instrumentellt plan har Thiel integrerat Girards begärsteori i sin företagsfilosofi. Utifrån antagandet att begär formas genom imitation snarare än uppstår spontant har han utvecklat affärsmodeller och organisationsformer som syftar till att begränsa destruktiv rivalitet. Hans tidiga investeringar i sociala plattformar som Facebook och LinkedIn kan i detta ljus förstås som förenliga med en insikt om det mimetiska begärets roll i digitala nätverk, där uppmärksamhet och preferenser formas genom ömsesidig spegling.
Samtidigt har han i sina egna företag – inte minst dataanalysföretaget Palantir, vars namn anspelar på de allseende stenarna i Sagan om ringen – medvetet undvikit mer horisontella organisationsmodeller, där överlappande ansvar kan ge upphov till intern konkurrens. Istället har han utvecklat en tydligt differentierad struktur där varje medarbetare tilldelas en specifik funktion, i syfte att minimera rivalitet. På så vis förvandlas en teori om mänskligt begär till ett praktiskt redskap för innovation, men också för att styra interna maktrelationer. (t.ex. Lapo Lappin, Signumpodden, 16 april 2025).
Den platta organisationens syndabock
Denna medvetna differentiering av roller i Thiels organisationsfilosofi kan ses som en motstrategi mot det Girard benämner mimetisk kris. Att betrakta organisationsstruktur genom ett girardskt raster blir särskilt intressant när blicken riktas mot sammanhang där motsatt strategi tillämpats och där horisontella ideal har gett upphov till oöverskådliga eller instabila maktförhållanden.
Miljöpartiets tidigare interna kris – sådan den beskrivs av Märta Stenevi i Andas. Överlev (Forum, 2025) – kan förstås i ljuset av Girards tankar om mimetisk dynamik. I sin bok riktar Stenevi skarp kritik mot partiets platta struktur, som enligt henne präglas av otydlighet, informella maktordningar och i vissa fall mobbning – något hon kopplar till en organisationsform där ansvar och inflytande blir diffust.
Ett talande exempel ges i en intervju i Dagens Nyheter (13 maj 2025), där hon beskriver hur hon, uppklädd och sminkad, anländer sent till Miljöpartiets kongressmiddag – bara för att upptäcka att hon saknar given placering: ”Borde inte hon ha en plats vid honnörsbordet? Inte i Miljöpartiet. Där har man fri bordplacering, i linje med idealet om interndemokrati.” Episoden blir, enligt Stenevi, en symbol för den partikultur hon länge upplevt: en idealistiskt motiverad horisontalitet som i praktiken döljer subtila maktstrukturer.
Liknande iakttagelser har gjorts av andra före detta företrädare. I en intervju i Dagens Nyheter återger Stenevi ett brev som Birger Schlaug skrev till partimedlemmar redan på 1980-talet, där han kritiserade en partikultur som tycktes betrakta framgång som något suspekt – något man snarare borde känna olust inför, oavsett om det gick bra eller dåligt. Brevet skrevs i samband med att han själv hamnat i konflikt med partiets interna demokratiska processer och illustrerar en tidig spänning mellan ideal om jämlikhet och förhållandet till ledarskap och resultat. I samma sammanhang hänvisas också till Åsa Domeij, som har beskrivit maktstrukturen i Miljöpartiet som ”den herrelösa hunden”: makten finns där, men är svår att lokalisera och måste sökas i informella och ofta svåröverblickbara nätverk.
När formella distinktioner på detta sätt ersätts av en strävan efter jämlikhet ökar risken för mimetisk rivalitet: individer speglar sig i varandra och konkurrensen om erkännande intensifieras. I sådana situationer – där skillnader suddas ut och ordningen upplevs som hotad – kan syndabocksmekanismen aktiveras. Den som artikulerar problemet, som i fallet Stenevi, riskerar då att framstå som dess orsak och bli den punkt kring vilken missnöjet samlas.
Jämförelsen mellan Thiels företagsstruktur och den kris Stenevi beskriver är i detta avseende belysande, men inte normativ. Båda kan förstås som försök att hantera mimetisk rivalitet, men med olika utgångspunkter. Där Thiel medvetet inför tydliga distinktioner för att minska intern konkurrens, visar Stenevis erfarenheter hur ett jämlikhetsideal utan motsvarande struktur kan förstärka den. I Thiels organisationsmodell begränsas denna dynamik genom en tydlig uppdelning av roller, där direkt konkurrens mellan individer minimeras.
Detta innebär dock inte att hans modell erbjuder en lösning på problemet. Snarare synliggör jämförelsen hur olika sätt att organisera sociala relationer – genom horisontalitet eller hierarki – innebär olika sätt att hantera, men också omfördela, mimetisk konflikt. Girards teori belyser därmed inte bara varför konflikter uppstår, utan också hur institutionella arrangemang formar deras uttryck och konsekvenser.
Thiel tolkar därmed Girard som en varning: rivalitet måste stävjas genom strukturell differentiering. Stenevis skildring visar vad som händer när man gör det motsatta – upplöser skillnader i hopp om ökad demokrati utan att adressera de krafter som driver begär och erkännandesträvan. Resultatet blir då inte nödvändigtvis jämlikhet, utan riskerar att övergå i oordning.
Det är dock avgörande att notera att Thiels eget projekt inte är demokratiskt. Han har uttryckligen hävdat att frihet och demokrati inte längre är förenliga och argumenterat för att framtidens avgörande konflikt står mellan politik och teknologi, där målet är att kringgå snarare än reformera det demokratiska systemet. I denna mening framträder hans vision som post-demokratisk: teknik och företagsstrukturer blir inte bara verktyg inom samhället, utan modeller för hur samhället i sig bör organiseras.
Girards teori får därmed hos Thiel en ny funktion – inte som ett medel för att förstå och begränsa våld inom ett gemensamt politiskt rum, utan som ett instrument för att konstruera stabila, hierarkiska och teknokratiskt styrda ordningar där konflikter neutraliseras genom design snarare än genom demokratiska processer. Miljöpartiets erfarenhet – hur välmenande idealen än är – illustrerar i Stenevis skildring en oförmåga att hantera den mimetiska logiken. Resultatet blir just den typ av oreglerad intern dynamik som ofta föregår syndabocksutpekande.
I spegeln av den andre
Från Peter Thiels teknokratiska tillämpning av Girard till Märta Stenevis vittnesmål om en mimetisk kris inom Miljöpartiet blir en sak tydlig: begäret är aldrig neutralt, och där det inte hanteras uppstår konflikt.
Genom Girards teori blir det tydligt hur digitala plattformar, politiska partier och kulturella offentligheter brottas med att förstå och styra begärets speglande logik. I techmiljöer kanaliseras den genom hierarkisk kontroll, i partipolitiken ofta genom en idealistisk men problematisk tro på horisontalitet.
Samtidigt återkommer syndabocksmekanismen som ett sätt att återställa ordning i upplevt kaos – från Donald Trumps retorik om migranter och politiska motståndare till drevdynamiken i sociala medier, där enskilda individer snabbt kan bli bärare av kollektiv skuld. Att dessa processer inte innebär att de utpekade nödvändigtvis är oskyldiga är viktigt att understryka; teorin förklarar mekanismen, men rättfärdigar den inte.
Den visar snarare hur dessa mönster fungerar som återkommande svar på mimetiska kriser – inte undantag, utan kulturella reflexer. Att förstå dem är därför inte bara en intellektuell övning, utan en nödvändighet för att orientera sig i vår tids moraliska, politiska och kulturella konflikter.
I slutändan påminns vi om att bakom många motsättningar inte bara finns sakliga konflikter, utan också speglade begär – och att hållbara gemenskaper förutsätter en medvetenhet om denna dynamik.
- Referenser
Eagleton, Terry. Radical Sacrifice. New Haven: Yale University Press, 2018.
Girard, René. Mensonge romantique et vérité romanesque. Paris: Grasset, 1961.
Girard, René. La violence et le sacré. Paris: Grasset, 1972.
Girard, René. Le bouc émissaire. Paris: Grasset, 1982.
Girard, René. Des choses cachées depuis la fondation du monde. Paris: Grasset, 1978.
Olsson, Anders. “Begärets tänkare.” Sydsvenska Dagbladet, 11 november 2015.
Signumpodden. ”Trump, Thiel och techmiljardärernas filosofi.” Publicerad 16 april 2025. https://signum.se/podcast
Stenevi, Märta. Andas. Överlev. Forum, 2025.
Strömquist, Liv. I spegelsalen. Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 2021.
“Märta Stenevi: Det finns ett missförstånd om makt inom Miljöpartiet.” Dagens Nyheter, 13 maj 2025.
- Klicka på bilden nedan för att på Youtube se del 1 (av 3) av filmen La violence et le sacré – René Girard
