Pianodöden (3) och – (4)..

Klicka på omslaget för att köpa boken (Bokus)

Klicka på omslaget för att köpa boken (Bokus)

Av RUTH PERGAMENT

Pianodöden (3) – Jubileumskonserterna duggar tätt i år, både Chopin och Schumann föddes 1810 och med utgivningen av Jan Lings Franz Liszt och 1800-talets konstmusik och Hans Pålssons konsertserie i Stockholm lär jag få det tufft att övertyga om temat för dessa blogginlägg.

På filmfestivalen i Göteborg nyligen visades den österrikisk/tyska dokumentären Pianomania av Lilian Franck och Robert Cibis från 2009.

Den handlar om den wienske pianostämmaren Stefan Knüpfler och hans vedermödor att serva världens främsta pianosolister. Steiwayflygelns klang och anslag penetreras och diskuteras. Minsta ofullkomlighet i anslag och stämning åtgärdas genast. Pianistens önskan tillgodoses med yttersta beredvillighet, tålmodighet, och ett leende. Pianist och stämmare försjunker i utmaningen att söka flygelns perfektion.

Knüpflers undergivenhet gentemot pianostjärnan och hängivenhet att vara pianisten till lags är total. Fingrarnas känslighet i arbetet med hammare, strängar, lim, stämgaffel och stämnyckel påminner om kirurgens. Det är en bedårande film. Ändå lämnar jag stadsbibliotekets fullsatta hörsal med en känsla av ha bevistat något som tillhör det förgångna.

Ur filmen Pianomania

Varje musiker söker det perfekta instrumentet. Idealen har växlat med estetiken, dock inte nödvändigtvis med tiden.

Jag återvänder till Thelonious Monk (1917-1982). Liveinspelningarnas flyglar höll inte alltid den nivån som förevisades i Pianomania även om Monk säkert hade föredragit sådana. Han, pianisten och kompositören, sökte en perfektion i det musikaliska undersökandet, i upptäckten och bearbetningen av en sorts låtens atom. I den processen kunde ett mindre renstämt instrument till och med vara till gagn.

Med Monks förkärlek till slagdängorna från 20-talet som Dinah och Tea for Two och anslagets temporära och skenbart naivistiska brutalitet befinner vi oss ljusår från Musikverein i Wien. Fingrarnas placering på tangenterna motsvarar inte Czernys ideal.

Preferensen för populära melodier delade han förresten med den amerikanske tonsättaren och försäkringstjänstemannen Charles Ives (1874-1954) som gärna vävde in samtidens frikyrkliga sånger i de för övrigt ytterst komplexa kompositionerna.

Mot Monks anslag i det obevekliga upprepandet av ett ackord, en basgång eller en ton, som i sin tur skapade den särpräglade rytmiken lite vid sidan om, och vars harmonik utmanar oss att invertera musikens skönhetsideal, gav instrumentets stämning ofta vika.

Framförallt upprepningen – som i chaconner av William Byrd (1543-1623) eller Louis Couperin (1626-1661) – framhävdes med en enveten lekfullhet. Associeringarnas vindlingar letar sig vidare till Igor Stravinsky (1882-1971) och en musik i vilken upprepandet och återvändandet utgör ett huvudmotiv, som till exempel i operan the Rakes Progress. Upprepningens retorik eller formspråk är basal för musiken men fick ge vika för förespråkarna av den långa linjens estetik.

Thelonius Monk, Round about midnight,

Interpretationen av Tea for two, Dinah eller balladen Body and Soul tillför inte den sortens passion som konsertpubliken i Wien förväntar sig, trots löpningar och slutkadensdrillar som övertydliga markeringar till den västerländska konstmusiken, som Monk var väl förtrogen med. Monk företrädde den imaginära tafflighetens estetik. Låtarna tjänade hans lust och syfte att musicera som musiker, kompositör och – musikantropolog.

Monks musik borde ha genererat signaler om avslutningen av den epok eller kultur som Knüpfler och i synnerhet pianistlejonen, representerar. I Sverige, vill jag hävda, befinner vi oss i sluttampen, trots jubileer och Hans Pålsson.

Ögonblicken före pianodöden

Ögonblicken före pianodöden


Pianodöden (4) kan illustreras med en sekvens ur filmen Swiss Miss (1938) med Laurel & Hardy (Helan och Halvan) i vilken de lederhosenbeklädda huvudpersonerna transporterar ett piano till fots i ”Alperna” över en hängbro, då synen av Snömannen får dem att tappa både fattningen och pianot som dimper ner i dalen med något som måste framstå som ett av filmhistoriens mest vältajmade brak.

1 kommentar

  1. Mathias Zachariassen says:

    Åter igen intressant! Hur du förflyttar dig från Th. Monk till William Byrd!

Kommentera: