Kalusch
Mor, vaggan och moderjorden

När Kalush Orchestra från Ukraina nyligen vann Eurovisionens schlagertävling med sin Stefania – om den ukrainska modern, som vyssjar sitt barn till en bångstyrig vaggvisa –  blev det en solidaritetshandling med Ukraina och folket där. Men vem tillhör egentligen moderjorden och vem har rätten att uttolka dess språk?

 

Hon kom som på beställning, Stefania! Blommande som fälten men grånande som en moderlig babushka från den ukrainska folkloren. Med Eldfågelns dissonanser flög hon in i den europeiska friden och kraxade som en hip-hophäxa med ett hörbart eko från Putinkrigets maror.

Det var precis vad vi voyeurer behövde, känna av krigets fasor. Samtidigt fick vi en bekräftelse på vår egen godhet gentemot de oskyldiga offren. Var inte detta faktum den verkliga drivkraften bakom det förenade Europas val av årets schlager? Likt häromåret då det korade krimtartariska örhänget ”1944” smälte våra hjärtan när Krim krasades i den ryske björnens ramar?

Nu anno 2022 diggar vi drapan till den ukrainska modern, den älskande, som vyssjar sitt barn till en bångstyrig vaggvisa, medan bomberna kreperar i rapens staccatorytm. Modernt och traditionellt trummas ihop – genljudande av Stravinskys furiositet. Bandet har rötter i Kalush, en av Västukrainas många demolerade städer, en av dessa hastigt återuppbyggda reminiscenser från nazityskarnas ödeläggelser.

För cirka tjugo år sedan färdades jag i en skranglig buss mellan Tjernivtsi (Czernowitz) och Lviv. Mitt uppdrag var att vägleda värmländska universitetsstudenter, ämnet var ekosofi, genom ruinerna av en svunnen jiddischvärld. I detta en gång så mångskiftande landskap, multietniskt heter det på akademiska, saknades dock det judiska fermentet.
Mördat.

Kalush var inget undantag. Inga judiska barn bad sina mödrar att vyssa vaggvisans lyu-lyu-lyu. Inte heller kunde de höra Eurovisionens vinnar-rader; att mamma visste mer än Salomo och att barnet skulle kunna nå henne på trasiga vägar. I de judiska krubborna låg andra små krabater som lyssnade på vår tids skorrande sorgekväden. Ingen barnjiddisch hade hörts i Kalush (Kalish) sedan staden förklarades judenrein september 1942. Detta hände sig vid Neuropas non plus ultra, då slaget om Stalingrad ännu inte inletts och tyskvännerna i Sverige fortfarande sjöng sina hjältars lov.

Under två sensommardygn satt de sista Kalush-judarna törstande och svältande på stadens torg. Därefter föstes de upp på boskapsvagnar för att deporteras till dödslägret Belzec tack vare tyskarnas och de ukrainska grannarnas gemensamma insatser. Strax före världskriget levde i Kalush lika andelar ukrainare, polacker och judar, cirka 17000 invånare sammanlagt.

Inga klezmerband tågar längre genom staden, likt Itzikl Gutenplans så ryktbara kapell som spelade upp för traktens kristna och judiska bröllop, inga bodar står uppställda kring marknadsplatsen. Enbart en illa skött begravningsplats minner om judarnas förödda existens – förutom en undanskymd grop ute i skogen där de mejats ned med tyskukrainska kulor.

Den judiska kyrkogården i Kalush, Ukraina (Wikipedia commons)

Året efter juderenheten var det polackernas tur. De många av fascismen anstuckna ukrainarna anade att de, likt före kriget, åter skulle hotas bli förtryckta undersåtar i ett återuppståndet Polen. Hela trettiotalet hade västukrainarna förgäves försökt frigöra sig från det polska oket. Uppemot hundratusen polacker dog för den ukrainska frihetslängtan mitt under det brinnande kriget. Denna i jämförelse med judeutrotningen mer lågintensiva mordvåg benämns ”etnisk rensning” av de lärda historikerna.

Skärmytslingarna fortsatte i gränsområdena mellan Polen och Ukraina även efter andra världskrigets slut. Det som börjat som fientligheter mitt under tyskarnas ockupation mellan ukrainska och polska nationalister kom att fortsätta ytterligare ett antal år. Den kommunistiska polska regeringen lät i sin nationalistiska iver tvångsförflytta över hundratusen ukrainare från det östligaste Polen till det av tyskarna övergivna Schlesien och de nyvordna polska landvinningarna i väst. Sedermera anvisades också återvändande judar till samma områden efter att ha brutalt förpassats från sina födelsebyar av de nya hotfulla innehavarna som helt sonika ockuperat de judiska egendomarna.

Idag kan man bara få höra Stefanias bejublade vaggvisa på det enda överlevande modersmålet i det till stor omfattning enade och renade Karpatoukraina. Texten påminner lite grand om jiddischslagdängan från mitten av tjugotalet – ”Mayn Yiddishe Mame” – om mamman som skulle kunna springa genom vatten och eld för sitt barn: ”In vaser un fayer, volt zi gelofn far ir kind”. Denna sentimentala saknad förkroppsligade Sophie Tucker utanför de eurovisionära rummen på amerikanska barer och teatrar. Inte visste jag att denna diva var född i Ukraina med namnet Sonya Kalish. Stammade hon kanske från samma plats som Stefania?

I det judefria landskapet som gled förbi utanför de smutsiga bussrutorna kom jag att tänka på herr Katz, en gammal bokhandlare som under sina sista år arbetade i den enda och numera nedlagda jiddischboklådan på Brennergatan mitt i Tel Aviv. Denne hade för mig i all lågmäldhet målat upp sin flykt från foten av Karpaterna genom världskrigets gehenna. Skärrad hade han smugit sig fram om nätterna, i det dödsröjande dagsljuset låg han gömd i ruckel och under buskar.

Tänk att den unge Katz gick på samma stigar och genom samma skogar som generationer av mystiker gått före honom, chassider som kunde förnimma Gudsglädjen i varje sten och i varje uppenbarelse under stjärnbeströdda nätter. Men nu fanns inga ögonblick av mystikens själfullhet utan frälsningen låg mödosamma och plågsamma verst framför honom.

Till slut nådde den flyende sin efterlängtade Röda Armé och kämpade med den äran ända till Berlin. Som av en innerlig tacksamhet till lillefar Stalins generösa undsättning tjänade den judiske patrioten sitt fosterland som tekniker under resten av sitt yrkesverksamma liv. Den till synes stilla tillvaron slutade tvärt i en djup besvikelse: ännu en gång tvingades han att fly; nu från ett antisemitiskt Ryssland till Israel, ett land omgivet av andra fiender, för att där invaggas i en ny labil osäkerhet.

Sålunda berättade den boklärde och tillade gåtfullt: Moderjorden talar med många tungor – men vem äger den egentliga rätten att uttolka dess språk?

 

  • En video om en annan, i hög grad levande, jiddishbokhandel som också är ett kulturcenter i Tel Aviv:

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).