Musik i nationens tjänst 
Ett tema med variationer

I sin bok The Necessity of Music redogör Celia Applegate för hur musiken i 1800-talets Tyskland kom att användas som ett medel för nationalistiska strävanden. Ruth Pergament har läst boken, vars ämne på flera sätt är högaktuellt också idag. 

 

”Definition på en german: lydnad och långa ben…”
(Nietzsche, ur Fallet Wagner, översättning, Ingemar Johansson)

Ett tema med efterföljande variationer är en musikalisk form där ett tema följs av en strukturerad, stiliserad improvisation, som ska visa prov på både uppfinningsrikedom, stilkänsla och lekfullhet. Formen hade redan omhuldats av kompositörer i två sekler när Beethoven (1770 – 1827) gjorde den till ”sin”. Han komponerade hela tjugo verk med otaliga variationer, tillkomna under mer än fyra decennier. Formen fortsatte sedan att vara populär under hela 1800-talet.

Tema med variationer

Det är också det sekel som Celia Applegate undersöker i sin bok The Necessity of Music (2017) , där inte bara bokens undertitel – Variations on a German Theme – utan hela bokens uppbyggnad alluderar på denna musikaliska form.

Titeln till trots handlar boken inte om musikens betydelse som estetiskt uttryck. Istället är dess huvudtema hur musiken kom att fylla ett annat behov i Tyskland under 1800-talet: skapandet av det som skulle kunna kallas det tyska nationella medvetandet.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Musiken, som dessförinnan inte haft någon framskjuten ställning i de tyska staterna, lyftes under denna period upp på agendan och transformerades till ett medel för detta nationalistiska ändamål.

Applegate avtäcker i sin bok hur olika delar av musiklivet, som av en händelse, tar fart samtidigt. De kom, som variationer på samma tema, att i delar både samverka och förstärka varandra. Alla genomsyrades de av nationalism och av vad som sågs som en tysk identitet. Musiken blev till hårdvaluta, ett kulturellt kapital, avsett för ett högre syfte.

Bokens perspektiv och disposition ger den ett drag av den musikaliska variationen,  i både det egensinniga och det nyskapande.

1. Militärmusiken

Wilhelm Friedrich Wieprecht, (1802 – 1872), den tyska militärmusikens förlossare och härförare, utrustade städerna med ett antal band. Han bytte ut träblåsinstrumenten mot mässingsinstrument – och uppfann bastuban – för att uppnå en större akustisk kapacitet.

Under andra hälften av 1800-talet hade militärbanden intagit städerna till den grad att både invånare och turister upplevde det som att det marscherades och spelades konstant, på alla gator och torg. Banden växte hela tiden i antal och omfång. I slutet av seklet kunde Tyskland ståta med hela 560 band bestående av 17 000 militärmusiker.

Disciplinen kunde nu fira hörbara segrar. Eller som Applegate uttrycker det:

”… the melodies, rhythms, and instrumentation expressed a common set of regional traditions increasingly recognized by all Germans. Military bands did more than provide a musical performance of the nation in arms. They enacted the nation’s sense of its past, extending lineage and honours back through the military victories and rulers commemorated in the march repertoire itself.”

På söndagseftermiddagarna, då banden utgjorde den obligatoriska underhållningen, spelade man istället arrangemang ur operor och annan lättare seriös musik i stadsparkernas paviljonger.

Brunnsorkestrar spelade också här, som i musikpaviljongen intill brunnshotellet i Ronneby. Blekinge museums samlingsdatabas

2.  Musiken som  del av bildningsidéen

Carl Friedrich Zelter (1758 – 1832), förlänade sig själv missionsuppdraget att integrera musiken i den tyska bildningsidéen. Goethe, Majestätet och Wilhelm von Humboldt, det tyska bildnings– och utbildningsväsendets fader, uppvaktades med skrivelser om

”the transformation of music from a courtly decoration to an essential part of the cultivated person’s education.”

Genom att främja, reformera och förbättra den musikaliska utbildningen och låta den ingå i varje människas bildning skulle den bidra till att förädla människan. Musikinstitutioner och musikskolor uppfördes. Musiken skulle tas på allvar – den uppfattades som seriös, i synnerhet den instrumentella musiken.

Beethoven kom att stå som föredöme. Även körmusiken uppmuntrades. Zelter förde in musiken i det tyska medvetandet som den högsta och mest moraliska av konstarterna. Musiken skulle frälsa den kommande tyska nationen.

3. Skribenterna om musiken

Adolph Bernhard Marx (1799 – 1866), en av ett antal nya tyska musikskribenter med makt, och publicistpionjär, propagerade med hetta för den tyska musiken. Hans flamma för musiken hade tänts då han följt kompositören och dirigenten Felix Mendelssohn under repetitionerna och framförandet av Johann Sebastian Bachs Matteuspassion 1829. Med uppförandet återförde Mendelssohn Bach till den tyska musikhimlen.

Som huvudredaktör på Berliner Allgemeine Musikalische Zeitung (1824 – 30), kunde Marx uttrycka sin entusiasm i artiklar och skapa opinion för Bachs musik som synonym till den tyska självförståelsen. Ja, menade Marx och andra, den kontrapunktiska musik, som Bach och Beethoven komponerat, hade kvaliteter på ett helt annat och högre plan än den torftiga italienska operan.

Liksom Zelter knöt Marx den tyska identiteten till musiken. Den skulle förandliga och utveckla själen. Musiktidskrifter, med bland andra Robert Schumann och E T A Hoffmann som skribenter, liksom böcker och musikförlag, vällde fram och förde ut budskapet om musiken som religion.

Hausmusik – Rudolf Alfred Höger (Wikimedia Commons)

4. Musiken i hemmen

I takt med bourgeoisins utbredning ökade även den så kallade Hausmusiken, amatörmusicerandet i hemmen. Instrumenten, i synnerhet flygeln, blev billigare. Förlagen och notutgivningen blomstrade. Arrangemang för fyrhändigt piano av symfonier, arior och uvertyrer bidrog till ett speciellt socialt umgänge.

Synen på musicerandet kopplat till moral och privat fromhet spirade. Även amatörmusicerandet delades i olika fåror, från det subversiva – som att spela okänd tysk blockflöjtsmusik – till synen på musik och musicerande som något hälsosamt och till för att främja den tyska själen. Ett synsätt som senare kom att övertas av nazismen.

Den vidare utvecklingen

Applegate menar, med hänvisning till olika forskare, att de tyska staternas enande och segern över Frankrike 1871, bidrog till att musikskapandet stagnerade i Tyskland. Visserligen ökade musikskolorna ständigt i antal, men på dem undervisades mest i den musik som skrivits nästan ett sekel tidigare.

Staden Berlin reste byster i Tiergarten av tidigare tonsättare som Beethoven, Mozart, Wagner och Lortzing. 1882 bildades Berlinfilharmonikerna och den burgna publiken skapade den applådpraxis, som alltjämt gäller, att man inte applåderar mellan satserna utan först när hela symfonin är slut. De som hade råd for till Bayreuth för att lyssna på Wagneroperor i det tempel han hade rest för sin egen musik.

Bayreuth 1895 (Wikimedia Commons)

De revolutionära musikaliska tankar Wagner haft i början av sin karriär, då han ville skapa en tysk opera för det tyska folket, kom enligt Applegate på skam. Med sina antisemitiska skrifter uteslöt han ett antal tyskar och endast de välbeställda hade råd att besöka Bayreuth. När ledningen av Bayreuth senare övertogs av makan Cosima och därefter av svärdottern Winifred, förblev de mästarens intentioner trogna. Bayreuth som centrum för den sanna tyska operakonsten förbehölls de mest burgna.

Applegate vrider och vänder på berättelsen och konstruerar ständigt nya infallsvinklar. Mot symfonins och operans större anslag ställer hon romansens intimitet. Mot företrädare för det tyska ställer hon dem som såg musik bortom nationsgränserna. Mot pionjärernas entusiasm i början på seklet målar hon upp nationalismens gradvisa förändring vid sekelskiftet då den blev till en stelnad värdering. Det gällde inte minst synen på den tyska musiken som överlägsen annan.

Listan på skapande kompositörer är begränsad – här återfinns Bach, Beethoven, Mozart och Wagner. Hon nämner dessutom namn som Mendelssohn, Schumann, Liszt och Brahms men lyfter fram dem i huvudsak som framstående pionjärer, skribenter och/eller opinionsbildare. De ingick också i den grupp kompositörer som redan i sin samtid kom att kanoniseras i nationalismens intresse.

Boken ger upphov till åtskilliga reflektioner, också av förhållanden och synen på kultur i vår egen tid. För min egen del har de frekvent återkommande referenserna till marschmusik i både Mahlers symfonier och i Kurt Weills musikdramatik fått en ny dimension efter läsningen av boken. Sarkasmen i musiken framträder ännu tydligare sedan Applegate  frilagt musikens roll för den nya tyska nationen: en känsla av den käcka marschmusikens sammanbrott till groteskerier i fyr-fyra takt.

 

  • Klicka här för att läsa ett av avsnitten i Martin Lagerholms essä om tyska myter, den om Siegfried, hjälte också hos Wagner förstås.
  • Lyssna på Trauermarsch, första satsen i Mahlers femte symfoni
Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).