Efter andra världskriget, då också Nietzsches rykte var ödelagt, begav sig två italienska antifascister till det då kommunistiska Östtyskland – där Nietzsche sågs som en statsfiende – och lyckades där med stor möda dechiffrera de tiotusentals av Nietzsches knappt läsbara anteckningar som blivit kvar på den sidan järnridån. Om deras bedrift har Philipp Felsch skrivit boken Wie Nietzsche aus der Kälte kam.
Var och en som vill läsa Nietzsche står i tacksamhetsskuld till de båda italienarna Giorgio Colli och Mazzino Montinari. Allt de ville göra var att översätta honom, men när de insåg att de tyska utgåvorna av hans samlade skrifter inte var tillförlitliga kunde de inte nöja sig med mindre än att dra igång en vetenskaplig, textkritisk utgåva – Kritische Gesamtausgabe – som nu är uppe i 53 volymer. En digital version av materialet, inklusive foton av Nietzsches svårlästa anteckningsböcker, finns gratis tillgänglig på nätet här. Den svenska utgåvan av Nietzsches samlade skrifter (Symposion, avslutad 2021) bygger helt på deras arbete.
Philipp Felsch, professor i kulturhistoria vid Humboldtuniversitetet i Berlin, berättar historien om Colli och Montinari i Wie Nietzsche aus der Kälte kam (”Hur Nietzsche kom in från kylan”, 2022). Boken riktar sig till en bred publik; Felsch har en journalists blick för konflikter och kontraster, och det märks att han tycker om att göra personporträtt.
Colli var en antikvurmande gymnasielärare, enligt Felsch en lärare av det slag som knyter en liten grupp hängivna studenter tätt till sig. Efter kriget blev han förlagsredaktör, och i slutet av 1950-talet tog han initiativet till en italiensk Nietzscheutgåva. Montinari var en av hans favoritelever.
Med tanke på Nietzsches stora inflytande är det märkligt att det, trots tre tyska utgåvor (en fjärde avbröts under andra världskriget), och trots att det gått 60 år efter hans död, inte fanns någon pålitlig referensutgåva av hans samlade skrifter. En elak misstanke är att alla ville ha sin favorit-Nietzsche ifred, det vill säga den version de fastnade för när de först läste honom. Colli och Montinari bestämde sig för att gå tillbaka till källorna.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Arkivet med Nietzsches manuskript befann sig i DDR, och där betraktades han som statsfiende, eftersom han ansågs ha inspirerat nazismen. Den östtyske filosofen Wolfgang Harich menade att Nietzsches papper borde behandlas som radioaktivt avfall och grävas ner någonstans, helst bortom Ural. Efter kriget var Nietzsches rykte i Västtyskland heller inte det bästa. Karl Schlechta gav ut sin version av de samlade skrifterna (1954–56) utan att försöka ta reda på vad som fanns i arkivet; kanske tyckte han att det var bäst att eventuella obehagliga överraskningar låg tryggt begravda i Östtyskland, spekulerar Felsch.
Martin Heidegger, som byggde en del av sin prestige på att han var den ende som hade förstått Nietzsche, var helt emot att någon började rota i filosofens efterlämnade papper. Enligt honom var Nietzsches böcker bara en ”förgrund” till något mycket större: det egentliga verket fanns i den opublicerade kvarlåtenskapen. Det passade Heidegger utmärkt att ingen visste för mycket om vad den innehöll. Om en pedantisk översättare började nagelfara anteckningsböckerna var det risk att han skulle skingra den dimma av mystik och antydningar som Heidegger hade vävt ihop, och som han uppenbarligen behövde. Två tänkare kunde knappast uttrycka sig mer olika än Nietzsche och Heidegger; det hade varit intressant att se den äldre kommentera den yngre.
1960 reste Montinari, som var med i det italienska kommunistpartiet och hade upparbetade kulturkontakter i DDR, till Weimar för att sondera. Vid den här tiden beskrev västtyska akademiker Nietzschearkivet som gåtfullt och otillgängligt, men det visade sig att allt Montinari behövde göra var att våga knacka på dörren. Snart trivdes han utmärkt och bildade familj i Östtyskland. Han övervakades av Stasi, men säkerhetstjänstens medarbetare hade ingenting spännande att rapportera: ”Han vill bara arbeta.”
Av Felsch kan man få intrycket att Nietzsche har varit ute i kylan, men han har aldrig varit så bortglömd eller negligerad att han har behövt räddas tillbaka. Samtidigt med att Colli och Montinari planerade sin översättning fick en ny generation franska filosofer upp ögonen för honom – bland dem Foucault, Derrida och andra tänkare som har kommit att förknippas med postmodernismen. Räddningen handlar snarare om att fransmännen läste den Nietzsche som Heidegger förmedlade, och hans tolkning byggde i sin tur på det omstridda verket Viljan till makt – mer om det längre fram.
Nietzsches insisterande att det inte finns några objektiva fakta, bara tolkningar – det vill säga att den som har makten bestämmer vilken tolkning som gäller – har gjort en intressant politisk resa, om man betänker vem som vid olika tillfällen har känt att den sortens relativism är lockande och användbar. Med det menar jag att det som under sent 1800-tal var en närmast reaktionär kritik av rationalism och modernitet hundra år senare påträffas i den motsatta änden av den politiska skalan.
”Samtidigt som den franska ockupationsmyndigheten var sysselsatt med att hindra Heidegger från att influera den tyska ungdomen vände sig det unga Frankrike med begärlighet efter hans filosofi”, skriver Svante Nordin i Världsandens partisaner. Nietzsches återkomst ingår i ett större idéhistoriskt skifte, där ett konservativt eller reaktionärt tyskt idégods – Nordin tar upp Heidegger, Ernst Jünger och Carl Schmitt – efter 1945 plockas upp i Frankrike, och blir näring åt efterkrigstidens dominerande filosofer. Det är som om man har blivit besviken på civilisation, framsteg, socialism och rationalitet, och hellre vill dricka det bittra vinet från motståndarlägrets intellektuella.
Det här kan bidra till att förklara varför det samhällskritiska tänkande som utvecklas under efterkrigstiden, från postmodernism till normkritik och identitetspolitik, har saknat emancipatorisk kraft. Medlen och målen passar inte längre ihop: det går inte att åstadkomma social rättvisa med idéer som har sina rötter i konservativ upplysningskritik, inte ens om dessa idéer förpackas i progressivt rosa presentpapper.
1964 hölls en prestigefull Nietzschekonferens i Royaumont norr om Paris, där Foucault och Deleuze medverkade. Colli och Montinari var inbjudna för att berätta om sitt projekt, och det visade sig snart att de var helt ur synk med vad som var på modet i Frankrike. Tålmodigt, texttroget arbete, som att pensla fram krukskärvor under en arkeologisk utgrävning, var inte vad som intresserade fransmännen. De ville använda Nietzsches texter som utgångspunkt för sina egna fria associationer och vidlyftiga tolkningar, och dessutom var de i färd med att avskaffa alla föreställningar om att det fanns sådana saker som ”författare” eller ”verk”. Här uppstod en kulturkrock som ger energi åt Felschs bok – kanske är det rent av därifrån han fick impulsen att skriva den.
Felsch beskriver italienarna som ”Spielverderber” – de förstörde festen. Vad var fransmännens vidlyftiga tolkningar värda om de byggde på felaktigt återgivna texter?
Diskussionen om felaktigheter i de publicerade texterna har varit som hetast när det gäller den kontroversiella och postumt utgivna Viljan till makt. 1889 drabbades Nietzsche av ett psykiskt sammanbrott och försvann in i sinnessjukdomen, samtidigt som hans verk började få den berömmelse han hade längtat efter. Några år senare återvände hans syster Elisabeth Förster-Nietzsche från Sydamerika. Hennes man hade försökt grunda ett ariskt idealsamhälle i Paraguay; när projektet misslyckades tog han sitt liv. Väl hemma i Tyskland insåg Förster-Nietzsche att den vid det här laget hjälplöse brodern var ett geni, och började bygga upp en Nietzschekult där hon själv spelade rollen som översteprästinna. Hon tvingade till sig upphovsrätten från modern Franziska, och samlade in alla brev och anteckningar som hon kunde lägga händerna på – detta blev det Nietzschearkiv dit Montinari sedan reste.
Varje stor filosof – det ansåg åtminstone Förster-Nietzsche – kröner sin karriär med ett avslutande mästerverk. Eftersom brodern inte hade gjort det bestämde hon sig för att hjälpa honom. Tillsammans med ett par av hans medarbetare klippte och klistrade hon ihop ett urval av hans opublicerade anteckningar till en bok som fick titeln Viljan till makt. Den publicerades 1901, året efter hans död, och presenterades som en sammanfattning av det filosofiska system som hans tänkande hela tiden hade varit på väg mot.
På tre väsentliga punkter skiljer sig Nietzsche från nazismen. Han är inte tysk nationalist, han är inte antisemit, och han värderar individen högre än kollektivet. Åsynen av ett stadion fullt av tyskar som alla lyfter högerarmen i samma ögonblick skulle knappast ha gjort honom förtjust; han hade förmodligen gått hem och skrivit en aforism som klädde av dem fullständigt. Det finns gott om exempel på hans förakt för Tyskland. ”Jag önskar att jag hade skrivit den på franska”, skrev han om ett planerad bok, ”så att den inte framstår som förespråkande av de ena eller andra rikstyska ambitionerna.” I ett brev till systern förklarade han: ”det är en hederssak för mig att vara absolut ren och tydlig i frågan om antisemitismen, nämligen avvisande”.
Nietzsche är en inspirerande spritflaska som många har haft svårt att hålla fingrarna borta från – vare sig de befinner sig till höger eller vänster, eller säger sig förakta politik. Han är så rörlig och motsägelsefull att Tucholsky har kommenterat: ”Säg mig vad du behöver och jag ska förse dig med ett Nietzschecitat”. Den kända formuleringen ”Det som inte dödar mig gör mig starkare” ingår i Avgudaskymning, men i Antikrist har han sagt motsatsen: ”Det som inte befrämjar vårt liv skadar det”. Han hyllar styrka, men i Mänskligt, alltförmänskligt kan han plötsligt förklara att det är genom de svaga och osäkra som det andliga framåtskridandet kommer in i världen.
Nietzsche älskade att framställa sig själv som det ensamma geniet som fick sina bästa idéer uppe på en bergstopp. ”Vi tillhör inte dem som börjar tänka först bland böcker, på en impuls från böcker – vi har för vana att tänka i det fria, gående, hoppande, klättrande, dansande, helst på ensliga berg eller tätt intill havet, där till och med vägarna blir eftertänksamma”, heter det i Den glada vetenskapen. När Montinari plöjde igenom hans efterlämnade papper mötte han inte en bergsbestigare, utan en ständigt läsande och antecknande människa. Den ena bilden behöver inte ogiltigförklara den andra: alla läsare vet att det är under promenaden efter läsningen som de egna idéerna vaknar till liv. Det som däremot avslöjas är hur slarvigt Viljan till makt är redigerad.
”Nietzsches lån ur de böcker han läste överträffar alla förväntningar”, skrev Montinari till Colli. ”Har jag berättat att jag hittat två aforismer i Der Wille zur Macht, som tillskrivits Nietzsche, men som inte är något annat än en översättning av två stycken hos Tolstoj och Renan? Vi måste se upp.” Systern och hennes medarbetare fogade in läsanteckningarna som om det var Nietzsches egen text. Montinari insåg att han var tvungen att spåra upp dolda stycken från andra författare: ”Igår arbetade jag sju timmar och hittade ett citat.”
Utöver detta brev ger Felsch konstigt nog inte ett enda konkret exempel på de missuppfattningar eller förvanskningar som Colli och Montinari har räddat Nietzsches skrifter från. Var det inte huvudsaken? Han verkar vara betydligt mer intresserad av att berätta om ganska perifera personer i kretsen runt de båda italienarna.
När Montinari studerade det material ur vilket Elisabeth Förster-Nietzsche 60 år tidigare hade sammanställt Viljan till makt kunde han se hur Nietzsches planer utvecklades och förändrades. Omkring 1885 började han skissera ett verk i fyra delar som skulle heta Viljan till makt, men under den sista, intensiva perioden före sammanbrottet övergav han det, och använde istället delar av materialet till Avgudaskymning och Antikrist. Därför behöver den som vill hitta belägg för Nietzsches människoföraktande åsikter inte gå till den otillförlitliga Viljan till makt, det räcker utmärkt med att bläddra i Antikrist: ”De svaga och de misslyckade bör gå under: första satsen i vår människokärlek. Och det bör man hjälpa dem med.”
Denna rastlöshet får mig att undra vart Nietzsche hade gått vidare om han hade fått ytterligare några år på sig. Hade han stannat vid den hyllning till styrka och överlägsenhet som han är känd för, eftersom den råkade bli det sista han skrev? Hade han kunnat motstå en omvärdering av sina egna värden?
Den första volymen i Collis och Montinaris Kritische Gesamtausgabe kom 1967; den senaste förra året. De avled utan att ha fått se slutet på sitt gigantiska projekt, Colli 1979 och Montinari 1986.
I en av de anteckningsböcker som Colli och Montinari publicerade hade Nietzsche skrivit – inom citattecken – ”Jag har glömt mitt paraply.” Denna lösryckta mening plockades upp av Derrida, som fascinerades av den, eftersom den lät honom utveckla hela sin kreativa och retsamma tolkningsförmåga. Vi kommer aldrig att veta vad Nietzsche ville säga med den här frasen, eller om han ens ville någonting alls, förklarar Derrida i Éperons: les styles de Nietzsche (”Sporrar: Nietzsches stilarter”; 1978). Kanske är hela Nietzsches samlade verk, föreslår Derrida, en utsaga av typen ”Jag har glömt mitt paraply.”
Felsch gör sitt bästa för att utvinna laddning ur motsättningarna mellan fransmän och italienare, men den tysta slutsats som tar form under läsningen är att alla medverkande i nietzschecirkusen behöver varandra. För att någon ska kunna svinga sig i trapetsen och göra de högtflygande tolkningarna behöver någon annan ha gjort det tålmodiga förarbetet.
- Lyssna på ett längre samtal med Philipp Felsch om boken