Oövervinnliga avstånd
Två rumänska romaner om ensamma barn

I sina litterära alster tar rumänska samtidsförfattare ofta pulsen på det postkommunistiska samhället. Vissa romaner blottlägger en undanträngd verklighet och ger röst åt dem som inte kan göra sig hörda. Bland dessa romaner återfinns Dan Lungus Fetiţa care se juca de-a Dumnezeu (2014, Flickan som lekte Gud) och Liliana Corobcas Kinderland (2013). Båda två skildrar den temporära migrationens kanske allvarligaste, och mest undanskymda, konsekvens – barnens utsatthet och otrygga uppväxt när föräldrarna arbetar utomlands under längre perioder.

Nästan en och en halv miljon rumäner lär ha lockats av olika tillfälliga jobb i Italien och Spanien under det senaste decenniet. Utåt sett har detta haft en viss positiv inverkan på åtskilliga rumänska familjer, i form av ökad konsumtion och större materiellt välstånd, men barnen har varit de stora förlorarna i den temporära migrationens kölvatten. I Rumänien fanns år 2013 enligt officiella uppgifter 82 073 barn vars föräldrar arbetade utomlands. Drygt en fjärdedel av dem, närmare bestämt 23 312 barn, togs om hand av släktingar eller, i värsta fall, av någon utanför familjen, eftersom båda föräldrarna hade jobb i utlandet. Mörkertalet var troligtvis betydligt högre, påpekar Internationella Rädda Barnens rumänska medlemsorganisation Salvaţi Copiii.
dan_lungu_fetita_care_se_juca
Om barn som blir djupt sårbara när ett oövervinnligt avstånd under en längre tid skiljer dem från en älskad och efterlängtad förälder skriver Dan Lungu (f. 1969), en av sin generations mest uppmärksammade och översatta författare, tillika sociologiprofessor vid universitetet i Iaşi. Hans senaste roman Fetiţa care se juca de-a Dumnezeu kretsar kring en helt vanlig rumänsk medelklassfamilj – mamma, pappa och två barn – vars trygga tillvaro börjar krackelera den dag då pappan mister sitt relativt välbetalda ingenjörsjobb på en privatfirma. Sakta men säkert bryts hans personlighet ned av arbetslösheten. Från att ha varit öppen och gladlynt blir han alltmer inbunden och tappar livslusten. Framtidsdrömmarna krymper. Han drabbas av en djup depression, vilken förvärras av familjens hårt ansträngda ekonomi. Eftersom hustruns låga förskollärarlön inte räcker särskilt långt fattar de med viss tvekan beslutet att hyra ut sin lägenhet och istället flytta till hennes föräldrahem. Livet där tillsammans med hennes föräldrar är dock ingen dans på rosor, i synnerhet som det blir allt svårare för dem att få ekonomin att gå ihop.

Det är då tvåbarnsmamman Letiţia med hopsnört hjärta bestämmer sig för att arbeta i Italien ett tag, så att familjen får bättre levnadsvillkor och så småningom kan återvända till sin lägenhet. En dag när yngsta dottern Rădiţa kommer hem från skolan möts hon av en oroväckande syn: mamma är i färd med att packa två stora resväskor! Med barnets intuition anar Rădiţa att en skrämmande förändring är på gång. Och mycket riktigt, Letiţia berättar för henne att hon måste fara iväg till Italien, det är brådskande, hon har hittat ett bra jobb där, men hon ska bara vara borta i ett halvår eller så. Var nu en duktig flicka, jag ska skicka dockor och godis till dig, du ska se att tiden går fort, försöker mamman trösta henne.

Tiden går – men i snigelfart när Rădiţa saknar sin bortresta mor så det gör ont i själen. Visserligen har hon en kärleksfull mormor som efter bästa förmåga tar hand om henne och försöker vara ett stöd för henne, men ingen och ingenting kan ersätta Letiţias fysiska närvaro. Dessutom har det stora avståndet mellan deras lilla stad och Rom, där mamma arbetar, påtagligt försämrat relationen mellan henne och maken Vali, så deras telefonsamtal slutar ofta i gräl och hårda ord.

Från Italien skickar Letiţia regelbundet mycket pengar och paket till hela familjen. Med tiden blir Rădiţas klädskåp bräddfyllt av italienska skor och flickklänningar i olika färger och modeller, och för att trösta henne lovar Letitia i telefon att skicka ännu fler vackra ting till henne.

Ibland leker Rădiţa Gud i största hemlighet; med sin tankekraft kan hon exempelvis få en fluga att flyga iväg, den stränga fröken i skolan att skriva några ord på svarta tavlan, och liknande små underverk. Allra helst skulle hon vilja förmå sin mamma att återvända hem för gott, men det klarar hon inte av – det geografiska avståndet dem emellan är alltför stort.

Liksom Rădiţa får åtskilliga barn i den namnlösa rumänska stad där handlingen är förlagd finna sig i att en av föräldrarna är frånvarande på grund av arbete i Italien eller Spanien. Det förklarar för övrigt varför just de barnen kallas för italienare respektive spanjorer.

children-60654_1920

Att den allvetande berättaren i Fetiţa care se juca de-a Dumnezeu ingående skildrar även Letiţias tillvaro i Italien bidrar till romanens komplexitet och nyansrikedom. Det har gått två år sedan hon började arbeta hos en välbärgad familj i Rom. Aldrig tidigare har hon levt ensam, till råga på allt bland främlingar vars språk hon till en början inte behärskar. Allting, bokstavligen allting, är så annorlunda här, hon måste snabbt finna nya orienteringspunkter i tillvaron. Som läsare får man följa hennes vardag bland grytor, hushållsgöromål, okända ord, funderingar kring det nya landet, ångestattacker, diffusa framtidsdrömmar, telefonsamtal som får henne att brista i gråt; men också den växande vänskapen mellan henne och den 75-åriga rullstolsbundna Nona, som har behov av kontinuerlig tillsyn och uppskattar hennes närvaro i deras hem. Det händer att Letiţia innerst inne blir upprörd över Signor Renatos och Signora Silvias fördomar mot rumäner; vid ett tillfälle undrar de om hon överhuvudtaget kan läsa och skriva, vid ett annat tillfälle blir de mållösa av häpnad när de konstaterar att hon talar flytande franska. Rumänien är för många italienare lika med Dracula, Ceauşescu och Nadia Comăneci. Och Ilie Năstase, dock pour les connaisseurs, preciserar en av Letiţias gamla klasskamrater Laura, vars öden och äventyr bland olika excentriska italienska arbetsgivare fyller flera sidor i boken med humoristiska iakttagelser. Varje gång de träffas är Laura full av kvickheter, men hennes sprudlande glada berättelser rymmer egentligen brottstycken av dramatiska människoöden. Hon berättar att otaliga rumäner som arbetar i Rom sover var de kan, i gamla övergivna hus eller tågvagnar, på parkbänkar, under broarna eller på bilkyrkogårdar; att de tidigt på morgonen samlas tillsammans med hundratals migranter av olika nationaliteter i stora lagerlokaler i utkanten av Rom, dit arbetsgivare i byggbranschen kommer för att välja ut dagsarbetare – ”rena rama slavmarknaden”, kommenterar Laura.

På sätt och vis har Letiţia haft tur som fått anständiga arbetsvillkor, men hon kan inte befria sig från en gnagande oro för framtiden. Hon vill så gärna återvända hem, i synnerhet när hon överväldigas av hemlängtan och en stor ensamhet, samtidigt som åren i Italien har vidgat hennes horisont och fått henne att fatta smak för en annan livsstil. Egentligen har hon hamnat i ett ekorrhjul som hon inte kan ta sig ur. Livet har blivit ännu mer komplicerat, hon måste skicka nästan allt hon tjänar hem till familjen, då hennes far har börjat renovera huset och Vali mot hennes vilja har flyttat tillbaka till deras lägenhet tillsammans med äldsta dottern Mălina. Kanske förmår Letiţia inte höra Rădiţas tysta rop på hjälp när hennes mormor berättar i telefon att flickan blivit inåtvänd och hamnat på sjukhus med hög feber; hon är inte sjuk men hon saknar sin mamma, löd barnläkarens förklaring.

Din lögnhals, utbrister Rădiţa i telefon när Letiţia för femtioelfte gången säger att hon snart kommer hem. Om flickan hade kunnat sätta ord på sina känslor skulle hon måhända ha berättat om storasysterns oroande förändring: Mălina, som just börjat på gymnasiet, har blivit så allvarlig, hon ser ut som en vuxen kvinna, och så använder hon läppstift och mammas parfym och kläder, ja hon är faktiskt förbryllande lik mamma. Något känns fel, men vad?

Med sociologens blick iakttar Lungu den temporära migrationen – ett komplext samhällsfenomen med oanade konsekvenser. Han undviker visserligen moraliska pekpinnar, men det finns vissa subtila nyanser i romanen i form av bilder och korta kommentarer vars värdemässiga betydelse inte får underskattas. Vid ett tillfälle exempelvis gömmer Rădiţa en syltburk utan lock ute i förrådet, och när hon hämtar burken ser hon till sin förvåning att den kryllar av myror. De som lyckas ta sig ur den och hamnar i gräset verkar dock helt förvirrade; då tänker Rădiţa att mamma måste vara lika förvirrad som myrorna, hon vet inte hur hon ska hitta hem eftersom någon har placerat syltburken alltför långt hemifrån.

Efter Nonas hastiga död inser Letiţia att hon måste återvända hem. Hon är medveten om att hon har förändrats under sina tre år i Italien. Hur blir återseendet mellan mig och världen där borta, undrar hon i sitt stilla sinne. Glädjefyllt såklart, svarar hon genast utan att riktigt tro på det. Om den katastrof som nalkas därhemma är hon än så länge helt ovetande. Läsaren däremot kan ana på slutet vad som väntar henne vid återkomsten.

Rădiţa har i smyg kommit in i familjens lägenhet. Då hon hör nyckeln vridas om i nyckelhålet gömmer hon sig i all hast i klädskåpet i sovrummet. Genom en springa i klädskåpssdörren ser hon sedan hur pappa och Mălina kommer in, lägger sig i sängen och ägnar sig åt en märklig lek. Rădiţa blundar…
Trailer för filmen Waiting For August där barnen får klara sig själva medan mamman är i Italien för att arbeta

Någonstans på den moldaviska landsbygden bor Rădiţas okända själsfrände vid namn Cristina, som är en brådmogen tolvåring vars föräldrar i ett par år har arbetat utomlands – mamman i Italien, pappan i Ryssland. Flickan är huvudgestalten och berättarjaget i den uppmärksammade romanen Kinderland. Bokens upphovskvinna är den 41-åriga litteraturvetaren Liliana Corobca, född och uppvuxen i Moldavien men verksam i Bukarest både som författare och som forskare vid Institutet för utredning av kommunismens brott.
kinderland-top-10_1_fullsize

Under föräldrarnas långvariga frånvaro blir Cristina tvungen att efter bästa förmåga ta hand om sina yngre bröder, sexåringen Dan och treåringen Marcel. Likt en vuxen har hon fullt upp med att bestyra de båda pojkarna, hon handlar, tvättar, städar, ser till att de har mat på bordet, uppfostrar dem, försöker trösta dem när de, överväldigade av saknaden efter föräldrarna, ”tjuter som två vargungar övergivna i skogen”. Cristina är mager och liten till växten, hon har ett alltför tungt ansvar på sina späda axlar, men sköter sina bröder med järnvilja och en stark beskyddarinstinkt.

Att Cristina jämt och ständigt har svårigheter att tampas med sätter sina spår inom henne. Ibland blir ångesten henne övermäktig, den omvandlas till en jätte som sover under hennes säng om nätterna eller till en främmande, skrämmande närvaro, ett väldigt andetag som förföljer henne.

Vid några få tillfällen får Cristina och hennes bröder besök av släktingar som kommer med mat och godsaker till dem, men oftast får de klara sig på egen hand. Och de är långtifrån ensamma om det. De flesta barnen i byn har lämnats vind för våg medan föräldrarna antingen arbetar utomlands eller söker jobb i storstäderna. Endast ett fåtal av dem bor ihop med någon släkting, såsom Aurel och Lill-Ştefan. Men barnens vrede över föräldrarnas frånvaro och deras utsatthet i en värld styrd av en trasig moralisk kompass, tar sig stundtals groteska uttryck, exempelvis när Lill-Ştefan med obegriplig grymhet plågar ihjäl sin hund och därefter förlorar förståndet.

Romanens inledningsscen, där Cristina desperat letar efter någon vuxen i byn som vill plocka bort fästingen som sitter fast på älsklingsbrodern Dans mage, kan om man så vill tolkas som en symbol för den farsot som drabbat många barn i dagens Moldavien – en ytterst otrygg uppväxt i föräldrarnas bortovaro. Mellan gråtattackerna tänker Dan att den hungriga fästingen kommer att suga allt blod ur hans kropp för att sedan förvandlas till en slags jätteballong som stiger upp mot himlen, medan han själv förtvinar och hjälplöst flaxar med armar och ben.

Ändå är Cristina och hennes bröder lyckligt lottade som har lite mat på bordet, med tanke på att en del andra barn i byn aldrig kan äta sig mätta. Kinderland är en dramatisk skildring av det moldaviska samhällets olycksbarn – barn som går hungriga, som stjäl i ett försök att stilla den värsta hungern, som är svältfödda på föräldrakärlek och bemöts av de kvarvarande vuxnas likgiltighet. Barnens värld återspeglar vuxenvärldens råhet, hänsynslöshet, bristande empati.

Cristinas liv kantas förvisso av många bekymmer och stor oro inför morgondagen, men hennes horisontlinje är långtifrån bruten. Tvärtom, hon har en förmåga att finna glädjekorn i vardagshändelserna och hämta kraft ur lyckliga minnesbilder. Hennes iakttagelser av omgivningen färgas av en träffsäker humor och ett visst mått av ironi, som när hon berättar om religionsundervisningen i skolan. Enligt henne drömmer prästen om att eleverna lydigt och kärleksfullt ska lyssna på honom, men han ser på dem som vore de monster eller syndiga demoner. ”Men vi är varken monster eller demoner. Vi är övergivna barn, som har straffats av föräldrarna, av omgivningen och nu även av Gud för våra svåra synder. Men vi behöver vår Herres barmhärtighet snarare än Hans oräkneliga straff.”

Under läsningens gång kan Kinderland stundtals upplevas som en smula tendentiös. Som helhet betraktad är det dock en förtätad roman med särpräglad berättarnerv, där Corobca mejslar fram en naken, levande verklighetsskildring. Cristinas berättelse präglas bitvis av samhällskritiska undertoner, såsom när socialassistenten frågar henne och hennes bröder om de inte lider av depressionstillstånd och slänger över planket några häften som handlar om föräldrakärlek och barnens utbildning i migrationsfrågor. ”Som om vi måste förbereda oss för krig och våra föräldrar aldrig skulle återvända”, noterar Cristina med ett sting av oro. Men innerst inne hyser hon ändå hopp om att föräldrarna en dag ska komma tillbaka.

I den bästa av världar skulle såväl Cristina som Rădiţa och de andra barnen i de båda romanerna ha en ogrumlat lycklig barndom. Verklighetens sagor har dock skuggsidor för många, alltför många barn…

____________

  • En dokumentär från BBC om Rumäniens kvarlämnade barn:
  • Dela artikeln:

    Jeana Jarlsbo

    Jeana Jarlsbo

    Fil.dr. i franskspråkig litteratur. Verksam som kulturskribent och litterär översättare.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: