Salomon Schulman om en vacker, tvåspråkig utgåva, Herbarium, med avbildningar av 370 växter ur den samling Rosa Luxemburg pressade, samlade och slutligen sammanställde under sin fängelsetid, innan hon mördades i januari 1919, och om samlingens märkliga historia.
Ännu för några år sedan kunde man på det vidsträckta torget i det lantliga Zamosc, en liten stad i nuvarande östra Polen, finna en liten plakett på vilken det stod att detta var Rosa Luxemburgs födelsehem. Skylten är numera borttagen av den reaktionära regimen. Dess placering på en undanskymd plats var redan det gamla kommunistiska styrets verk. Hennes socialistiska idéer stämde inte överens med den dåvarande maktens tänkesätt. Emellertid tvingade hennes kommunistiska förflutna och martyrdöd den gamla ordningen att vidmakthålla kamrat Luxemburgs minne
I ett land där fabriker och verkstäder uppkallades efter Lenin lär man till och med ha visat en slags välvilja genom att uppkalla en industri efter henne, där glödlampor tillverkades. Det var ett ljushuvud i partiet som såg en parallell mellan belysningsarmatur och första stavelsen i Luxemburgs namn.
Hon föddes i en polsktalande judisk medelklassfamilj år 1871 där det fanns många rabbiner i släkten på mödernet. Som blott treåring flyttade hennes familj till Warszawa. Redan vid unga år anfäktades hon av samtidens marxism och vid 19 års ålder flydde hon likt många av den tidens ryska revolutionärer, såsom Plekhanov, Axelrod och Lenin till Schweiz, konspiratörernas hemland.
Där ämnade hon först ägna sig åt sin passion, att studera botanik, men blev förälskad i en annan betydelsefull revolutionär, den litauiske juden Leo Jogiches, som hade stort inflytande över henne. De levde i ett stormigt förhållande, Rosa var våldsamt förälskad i honom men blev samtidigt bedragen gång på gång. Dock var det sannolikt denne upprorsman som kom att övertyga henne om att för en revolutionär var ämnena statskunskap, ekonomi och filosofi mer eggande än att examinera alpvegetation. Leo Jogiches kom att leva knappt två månader längre än sin försmådda älskarinna innan även han mördades av en högerextremist.
Så småningom kom den röda Rosa att bli en av de skarpaste och mest orädda agitatorerna, såväl på polska som tyska. Och författare till en rad ideologiskt utmanande verk vilka var befriade från många av hennes samtida upprorsmakares dogmatik. Vid tiden för första världskrigets utbrott tillhörde hon den tyska socialdemokratins vänsterflygel och utmärkte sig som en oförskräckt krigsmotståndare. Detta mod kom att rendera henne långa fängelsevistelser under dessa ofredens år.
År 1916 spärrades hon in av militaristerna och hamnade först i fångenskap i Berlin, i Wronke i Posen för att därefter förflyttas till Breslau. Det var i den sparsamma växtligheten, på promenaderna i rastgårdarna, som hon kom att fullända sin botaniska gärning, vilken förblivit tämligen okänd bland hennes senare politiska beundrare.
En vacker tvåspråkig utgåva, på polska och tyska, finns att tillgå – Rosa Luxemburgs Herbarium – där 370 av hennes plantor, långt ifrån hela beståndet, finns avbildade med hennes kommentarer kring taxonomi, ursprungsställen, fynddatum med de latinska samt tyska namnen ordentligt ditplitade.
Växterna hade samlats in, torkats och slutligen pressats i hennes primitiva amatörherbarium och därefter klistrats fast i enkla häften. Förfarandet var inte alltid helt professionellt, ity många av plantorna hade blivit skadade på grund av de primitiva förutsättningarna. Några av växterna kom också per brev eller från de få besökare hon fick ta emot. Dessa plantor var hennes käraste presenter.
Över hennes metodiska arbete härskade en synsk oro som kommer till uttryck i ett av hennes fängelsebrev till Luise Kautsky: ”Jag får ångest när jag tänker på hur kort tid av mitt liv som är kvar och hur mycket mer jag ännu kunnat lära.”
Rosa Luxemburgs botaniska gärning är en del av en lång tradition från femtonhundratalets Pisa. I viss mån kan man också räkna dit den tyska botanikens moder, Hildegard von Bingen, även om denna inte var lika mekaniskt försigkommen. Andra storheter såsom Johann Wolfgang von Goethe, Jean-Jacques Rosseau och inte minst vår Carl von Linné är mer namnkunniga inom gebitet, men förutsättningarna för en inspärrad kvinna var betydligt mer begränsade.
Efter många år av märkliga öden, växtsamlingens levnadsbana är fortfarande dold i mystikens skrymslen, dök hennes häften upp någon gång under 1970-talet i centralarkivet för den kommunistiska centralkommittén i Polen. Därefter låg skatten i träda fram till år 2009 då en arkivarbetare drog fram en blå skokartong innehållande revolutionärens häften. Sedan återstod ytterligare några år innan Luxemburgs kvarlåtenskap blev publik.
Man tror att efter mordet på Rosa Luxemburg i januari 1919, då hon slogs ihjäl och kastades i Landwehrkanal av fascister med de styrande socialdemokraternas välsignelse, gömdes herbariet undan av Paul Levi. Denne advokat och inte helt okontroversielle politiker kom att efterträda Rosa Luxemburg – efter hennes korta sejour i det nybildade kommunistpartiets ledning.
Levis betydelse ligger också i att han gav ut Rosa Luxemburgs posthuma skrift 1922, Die russische Revolution i vilken hon gör upp med den doktrinära leninismen och naturligtvis den socialdemokratiska eftergivenhetspolitiken. Hennes rykte bland de sovjetiska kamraterna har sällan varit gott och inte minst Stalin har uttryckt sig förnedrande om henne. Säkerligen hade hon, om hon levat längre, blivit föremål för Stalins utrensningar likt många av hennes partikamrater. Det är först sextiotalsvänstern som återupptäckte denna en av socialismens kanske mest intressanta ideologer.
Den kritiske Paul Levi kom snart att avsättas som ledare för kommunistpartiet och i stället övergå till socialdemokraterna där han förvisso kom att bli riksdagsman i kraft av sin politiska skärpa. Men fram till sin död år 1930 var han måltavla för Weimarrepublikens växande antisemitism. Dödsorsaken påstods vara en lunginflammation som gjorde honom förvirrad och det sägs att han själv kastade sig ut genom fönstret från sin takvåning, men därom vet man intet än idag.
Det var Levis släktingar som tog med sig växtsamlingen vid flykten efter nazisternas maktövertagande till USA. Men hur herbariet sedan hamnade i de polska kommunisternas händer är helt höljt i dunkel.