Hur överlever man som författare och intellektuell i en totalitär tid? Om det polska författarförbundets vindlande väg mellan undfallenhet och protest under kommunisttiden – från slutet av andra världskriget 1944, till kommunismens fall 1989 – har den polske journalisten Tomasz Potkaj nyligen givit ut monografin Akwarium (”Akvariet”).
I slutet av 1944, ännu flera månader innan andra världskriget skulle ta slut, samlades i den befriade polska staden Lublin ett antal författare till en kongress. Så gott som alla deltagare var i uniform. Kongressen ägde rum i en helt ny och synnerligen oviss politisk situation, även om man redan då börjat känna åt vilket håll vinden skulle blåsa. Helt nytt var nu inte det polska författarförbund som skapades under kongressen, utan istället reaktiverades ett tidigare förbund, som grundats i maj 1920.
Med kongressen togs första steget på den vindlande väg som Författarförbundet, Związek Literatów Polskich (ZLP), kom att vandra under det kommunistiska styret i Polen. Om denna drygt 40-åriga epok i förbundets historia kom den polske journalisten Tomasz Potkaj förra året ut med den intressanta monografin Akwarium (”Akvariet”).
Bokens titel är hämtad från poeten Zbigniew Herbert, som beskrivit författarnas tillvaro under denna tid – isolerade som de var i en egen värld – som fiskarnas i ett akvarium. Det kan tyckas välfunnet, men täcker långt ifrån hela verkligheten för det litterära livet i det kommunistiska Polen.
Å ena sidan var förstås författarlivet också då tämligen isolerat och att yrkesgrupper håller ihop är ju heller inte helt ovanligt. Men här gick det betydligt längre. Man hade egna bostäder, egna klubbar, matsalar, semesterhem, ett eget universum, och hade föga att skaffa med det omgivande samhället.
Å andra sidan är ju också författarna en del av samhället, och förhåller sig till det på ena eller andra sättet, så också i Polska folkrepubliken. Men det som var speciellt för det kommunistiska Polen, liksom för Sovjetblocket i sin helhet, var de förväntningar, ja rent av krav, man hade på författarna att vara delaktiga i samhällsbygget. Kraven skiftade allt efter utvecklingen i landet, och det är oerhört spännande att med författaren få följa samspelet mellan samhället, Partiet och ZLP. Det var varken enkelt eller rätlinjigt.
Men så var ZLP heller inte en homogen organisation. De medlemmar i förbundet som också var medlemmar i partiet, Det Förenade Polska Arbetarpartiet (PZPR), var aldrig fler än cirka tjugo procent. Där fanns också – inofficiellt förstås – många fler grupperingar; katoliker, liberaler och systemkritiker i största allmänhet, och möjligen också några som åtminstone försökte vara opolitiska. Flera medlemmar genomgick dessutom djupgående ideologiska metamorfoser under tidsperioden och bytte positioner.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Kraven för att bli antagen som medlem skiljde sig inte från vad som är vanligt bland författarförbund världen över, inte heller i Sverige. Kandidaten skulle ha publicerat (eller översatt) två böcker, som bedömdes av en ”kvalifikationskommitté” som i sin tur utfärdade rekommendationer till styrelsen som sedan fattade det definitiva beslutet.
Riktigt så strikt gick det väl inte alltid till. Man kunde antas också på andra meriter, framför allt politiska. Ibland kunde kontakter vara en väg in och undantag gjordes allmänt för kulturjournalister, vilket då var lika med recensenter.
Styrelsen kunde också besluta om uteslutning, och även om det alltid åberopades diverse formella grunder, låg det ofta politik bakom. Inte minst åren närmast efter krigsslutet ägnade man sig flitigt åt att göra upp räkningen med dem som ansågs vara förrädare. Oftast skedde det på högst tvivelaktiga – läs ideologiska – grunder.
Det fanns flera anledningar för författare att söka sig till ZLP. En var förstås att man ville tillhöra och vara en del av den polska litteraturen, och då var medlemskap ett självklart val. Medlemskapet gav samtidigt ett slags kvalitetsstämpel. Utan den var det betydligt svårare att bli publicerad, och så gott som omöjligt att få delta i uppläsarturnéer och författarkvällar och få del av de ansenliga inkomster som dessa inbringade.
Men minst lika viktig var den ekonomiska och sociala infrastruktur som ZLP hade byggt upp. Medlemmarna i förbundet hade tillgång till kraftigt subventionerade måltider i Författarnas hus, där många åt på krita och drog på sig skulder som de inte alltid betalade. De hade en egen medicinsk klinik och semesterhem, som var skapade med de sovjetiska författarbyarna som förebild. Där kunde författarna finna en plats borta från vardagens bekymmer och finna ro att skapa. Hemmen var mycket populära och vistelsen där var billig.
Men det kanske viktigaste privilegiet, som följde med medlemskapet i ZLP, var möjligheten att bli tilldelad en lägenhet. Det rådde en konstant bostadsbrist och en lägenhet, i synnerhet i storstäderna, var hårdvaluta. Förbundet disponerade både egna hus och hade bra kontakter med vederbörande myndigheter.
En annan förmån var stipendier, viktiga för mångas försörjning. De flesta författare, utom en handfull bästsäljande, levde ganska knapert och var beroende av olika former av stöd. Många arbetade dessutom i olika utsträckning på förlag, tidskrifter och andra litterära institutioner.
Utlandsresor var mycket populära, och författarna hade långt större möjligheter än de flesta andra medborgare att åka utanför landets gränser. Resor till väst stod förstås högst i kurs, men märkligt nog ville många åka också till Sovjetunionen. I alla fall de som hade blivit utgivna där. Hemligheten var att även om alla översättningar trycktes i stora upplagor, betalades arvodet bara ut i rubel och den var gångbar enbart i Sovjet.
Nästa kongress, som kom att räknas som den första – den i Lublin 1944 fick nummer noll(!) – ägde rum i månadsskiftet augusti/september 1945. Till ordförande valdes den polska litteraturens grand old man Jarosław Iwaszkiewicz. Han var partitrogen men inte dogmatisk i litterära och estetiska frågor.
Vid denna tid rådde det fortfarande en viss frihet inom förbundet. Kongressen året därpå i Łódź präglades däremot av en livlig politisk polemik. ZLP gav ut två tidskrifter, den ena ”Smedjan” (Kuźnica) höll en stalinistisk linje, medan den andra ”Pånyttfödelse” (Odrodzenie) hade utrymme för olika politiska och estetiska riktningar, givetvis med utgångspunkt i den rådande situationen.
Men snaran drogs successivt åt. Redan vid nästa kongress, 1949 i Szczecin, proklamerades den socialistiska realismen som anbefallen och därmed den i praktiken enda tillåtna litterära riktningen. Litteraturen skulle inte vara ”neutral”, utan aktivt hjälpa till och bidra till det socialistiska samhällsbygget. Förbundets två litterära tidskrifter slogs ihop till en, ”Ny kultur” (Nowa kultura), och blev mycket striktare kontrollerad av partiet. Redaktionen flyttade till Warszawa, något också många författare gjorde vid den tiden.
Intressant nog åtnjöt de som inte flyttade dit och höll sig borta från huvudstaden ett större mått av frihet. Det gällde till exempel den blivande Nobelpristagaren Wisława Szymborska, som visserligen knappast var oppositionell då, och hennes kollegor i Kraków. Poeten Tadeusz Różewicz flyttade till Gliwice i Oberschlesien, där han levde ett marginaliserat men ändå relativt fritt liv, under partiets radar.
När Stalin dog i mars 1953 tycktes det till en början inte medföra några förändringar. Men i augusti 1955 briserade en bomb. Den tidigare partitrogne och hårdföre poeten Adam Ważyk publicerade Poemat dla dorosłych (”Poem för vuxna”), en svidande kritik av det stalinistiska skrytprojektet Nowa Huta (skildrat på filmduken av Wajda i ”Marmormannen”). Ważyk beskriver skoningslöst såväl arbetarnas usla arbets- och boendeförhållanden som fylleriet, korruptionen och prostitutionen.
Själva det faktum att Poemat publicerades var i sig nästan en större sensation. Innehållet blev föremål för en mycket livlig diskussion och en tuff kritik. Men förändringens våg gick inte längre att hejda. Under hela 1956 pågick häftiga diskussioner i hela landet. Polen var i uppror och författarförbundet en del av revolten. En demokratiseringsprocess påbörjades, och den gällde även ZLP.
Till kongressen i november det året planerade man att bjuda in exilförfattare, som dittills varit ”icke-personer”, bland dem kända namn som Gombrowicz och Miłosz. Även om det inte blev av var redan tankarna på det ett oerhört steg mot ett helt nytt andligt klimat. Och kongressen krävde avskaffandet av censur, uttryckte sitt stöd till Ungern, och stödde den nye ”liberale” partiledaren Gomułka. Till ordförande valdes den oppositionelle poeten och essäisten Antoni Słonimski.
Paradoxalt nog var det de gamla dogmatikerna som gick längst i sina krav på uppgörelse med det förflutna. Katolikerna och andra oppositionella var betydligt mer måttfulla. Men 1956 blev ett undantag, ett för den tiden exceptionellt år av frihet. Hoppet släcktes snart och en successiv återgång till det gamla inleddes. Flera författare – också gamla stalinister – kom redan året därpå att lämna förbundet.
Under Słonimskis ordförandeskap fortsatte dock ZLP att bjuda motstånd. Med sitt försvar för konstnärlig och politisk frihet hamnade man ständigt i konflikt med makten. Extra känsligt blev det när förbundet gratulerade Pasternak till Nobelpriset, och när Słonimski samma år, under en internationell kongress i Tokyo, höll ett tal som uppfattades som antisovjetiskt. Längre fram, under 1964, kulminerade förbundets motstånd. Man författade ett brev direkt till premiärministern, undertecknat av 34 ledande författare och vetenskapsmän, där censuren kritiserades och man krävde både åsikts- och yttrandefrihet och en ny, friare kulturpolitik.
”De 34:s brev” blev på flera sätt en milstolpe för oppositionen i Polen, även om initiativet då inte ledde till någon förändring. Istället förvärrades situationen ytterligare i Polen efter några år, då studentdemonstrationerna 1968 slogs ner brutalt, och en antisemitisk kampanj avsedd att avleda det folkliga missnöjet tog fart. Utrensningar skedde av personer med judisk börd, flera författare lämnade landet. Förbundets, i alla fall delar av det, vaga försök att stå upp mot censur och för anständighet tystades snabbt ner, och dess stadgar ändrades på ett sätt som underlättade partiets kontroll.
Under större delen av 70-talet bjöd förbundet endast ett lågintensivt motstånd, något som bemöttes med en desto intensivare bevakning från säkerhetsorganens sida. Under förbundets kongress 1978 började det emellertid hända saker som pekade fram mot vad som väntade runt hörnet. Flera författare tog upp litteraturens förljugenhet och den påbjudna eller självvalda tystnaden. Tabuämnen som Katyń, det polsk-ryska kriget 1919-1921, den sovjetiska inmarschen 1939, kom upp till öppen debatt.
Det dröjde sedan inte länge innan en strejkvåg drog genom Polen, och ledde till bildandet av den fria fackföreningen Solidaritet. Författarförbundet deltog aktivt i det hektiska samhällslivet. Efter att de partitrogna förlorat maktkampen i förbundet, tog man klar ställning för Solidaritet.
När generalen och den verklige makthavaren Jaruzelski i december 1981 införde undantagstillstånd – kallat Krigstillståndet – i ett försök att stävja den fackliga och politiska kampen som leddes av Solidaritet, suspenderades också författarförbundet. I augusti 1983 upplöstes det helt och hållet. De partitrogna författarna bildade ett nytt förbund dit knappt hälften av medlemmarna anslöt sig. Många av de äldre medlemmarna gick med för att de helt enkelt behövde ekonomiskt och socialt stöd. Andra blev medlemmar först efter påtryckningar. Ovanligt många var okända namn med en skral litterär produktion.
Bland dem som inte gick med fanns namn som Wisława Szymborska och hennes partner Kornel Filipowicz, liksom Zbigniew Herbert, Wiktor Woroszylski, Adam Zagajewski och många fler. I januari 1989 bildades i konkurrens med ZLP ett nytt och oberoende författarförbund. De båda rivaliserande sammanslutningarna finns kvar än idag.
I och med kommunismens sammanbrott 1989 ställdes författarna och deras organisationer inför helt nya utmaningar. Under drygt 40 år hade staten – under partiets ledning – varit den enda producenten och distributören av litteratur, samtidigt som man varit en smakdomare utan någon större hänsyn till den läsande allmänheten. Men nu försvann censuren, de centrala utgivningsplanerna liksom de centralt bestämda papperstilldelningarna. Litteraturen underkastades istället konkurrensen på en fri marknad. I en helt ny mediesituation tvingades man söka andra finansieringsmöjligheter.
Författarna njöt säkert av sin nyvunna frihet. Men de lär också snart ha blivit varse de nya, ekonomiska problem som halverade upplagor och biblioteksnedläggningar förde med sig. Sådant blev till sist Författarförbundets avsked från det kommunistiska system i Polen, som man länge varit en del av, i en märklig symbios av både medverkan och opposition.
- Klicka här för att läsa Gregor Flakierski om sex kända polska författare, bl.a Jerzy Andrzejewski, under kommunismen
- Se ett avsnitt av en längre intervju med Wajda om filmen Marmormannen