Av ÅKE MALM
32 grader i skuggan och världens stora samlas i Rom. Om några timmar skall de flygas upp till jordbävningsstaden l’Aquila för att lösa världens problem.
Talar man med källor ”som står regeringen nära” är det inte svårt att utröna vad Silvio Berlusconi nu är mest rädd för. Presskonferenserna i l’Aquila går inte att arrangera på samma sätt som skedde i Rom igår. Då gällde det kinesiske presidenten Hu Jintao som fick svara på journalisternas frågor i Villa Madama, regeringens representationspalats på Monte Marios sluttningar.
I god tid förklarade tjänstemännen i UD att frågor om mänskliga rättigheter i Kina inte var önskvärda. Och Berlusconi själv, förklarade senare, att eftersom nu president Giorgio Napolitano hade påpekat värdet av att förena ekonomisk utveckling med en förbättring av medborgarnas rättigheter, så tyckte han att ämnet var slutbehandlat.
Helt klart kommer affärerna först. Lyckligt strålande förklarade Emma Marcegaglia, Italienskt näringslivs ordförande, att parterna skrivit på 38 handelsavtal värda minst 2 miljarder dollar. Störst är Fiat – som vanligt – som tecknat avtal med Gac (Guangzhou automobile group) om ett samriskbolag som innebär att Fiat börjar producera modellen Linea från 2011, en segment C-bil, avsedd för familjebruk i de avancerande asiatiska ekonomierna.
Det är stor risk att alla försök att organisera presskonferenserna i l’Aquila strandar på att journalister i allmänhet, och kanske engelska (i Italien) i synnerhet, inte låter sig dirigeras. Det troliga är att många vill passa på att kräva svar på de frågor La Repubblica publicerar sedan någon månad. Tio frågor som Berlusconi aldrig velat svara på: frågor om minderåriga på hans nattliga partyn, både i Palazzo Grazioli i Rom och Villa Certosa på Sardinien. Andra frågor om hans utpekade samvaro på festerna med betalda flickor – de kallas nu officiellt för escorts. Alla sådana frågor har hittills strandat på att de tillhör hans privatliv.
Men vad regeringen verkligen fruktar är att någon tidning någonstans skulle publicera bilderna Antonello Zappadu tagit under festerna på Sardinien. Det talas om bilder av ett låtsas-bröllop med Berlusconi som leende ser på i hans villas trädgård. Bilder på den italienske regeringschefen med lätt klädda damer i knäet.
Jag kommer ihåg när Aftonbladet lejde Antonello för att jaga kidnapparna av svensken Fritz Åberg på Sardinien 1980. Fritz ville prensionera sig på sitt älskade Sardinien där han investerat litet pengar i ett område. En bungolow hade byggts – genom att hyra ut den skulle det så småningom bli pengar till att bygga en riktig turistby. Hade Fritz tänkt. Men banditerna på Sardinien ville annorlunda. De släppte honom efter 192 dagar i en låda uppe i bergen. Och mot ett löfte att betala åtskilliga miljoner sedan han återvänt hem. Antonello hade ett gott spårsinne redan då.

Många år senare ställde han sig vid flygplatsen i Olbia och plåtade varje ankommande statsplan för att dokumentera vilka gäster som fanns ombord. Svårare behöver inte ett journalistiskt uppslag vara. Men han tog sig också in på Villa Certosas område – dock inte bättre övervakat än att han med lämpligt teleobjektiv kunde plåta Berlusconis unga – och vackra – kvinnliga gäster. 5000 bilder lär finnas deponerade i en colombiansk bildbyrå. El Pais och andra tidningar har publicerat smakprov – men tydligen finns det mera, mycket mera. Och varje antydan om att bilderna kan komma ut just nu under G8-mötet sänder kalla kårar ner för många tjänstemannaryggar i regeringspalatsen.
Vi får väl se hur det kan gå. Spänningen är stor och La Repubblica fortsätter vända på historierna för att hålla dem stekheta. Idag hade tidningen en helsida intervju med Maria Teresa De Nicolò, en 37-årig kvinna från Bari som på första sidan utlovar: Nu skall jag berätta om min natt i Palazzo Grazioli.
Och det gör hon som sagt på en helsida. Men uppriktigt sagt: riktigt spännande blir det aldrig. Hon fick 1.000 euro för resa och omkostnader – men inte av Berlusconi utan av Bariföretagaren Gianpaolo Tarantini. Denne framstår i alla berättelser som den verklige organisatören av smashiga parties. Teresa, kallad Terry, understryker att Berlusconi var en charmerande värd och väldigt trevlig att dansa med. I salongerna fanns ytterligare ett 20-tal unga inbjudna kvinnor. Tyvärr fick hon aldrig tillfälle att upprepa besöket. ”Jag pratar kanske för mycket”, tror hon.
Det är framför allt engelska tidningar som The Times, Indipendent, Guardian och så spanska El Pais som kör hårt med avslöjanden. Guardian hävdar idag att många deltagarländer i G8 skulle vilja sparka ut Italien ur organisationen – kanske plocka in Spanien istället. En av mina diplomatiska källor tror dock att en sådan aktion knappast är aktuell. För hur skulle den gå till? Utrikesminister Franco Frattini replikerade att han hoppades Guardian skulle sparkas ut ur de seriösa tidningarnas klubb.

Nu har också kyrkan börjat röra på sig. Ärkebiskop Mariano Crociata, generalsekreterare i italienska biskopskonferensen sade i samband med firandet av Santa Maria Goretti, en 12-åring som utsattes för försök till våldtäkt 1902 men som försvarade sig och därför mördades:
”E’ sotto gli occhi di tutti, il fatto che la libertà intesa come sfrenatezza e sregolatezza non porta affatto all’autentica espressione di sé e alla gioia dell’amore, ma all’uso dell’altro, alla sua sottomissione e all’annullamento come persona”.
”Assistiamo – lamenta il segretario della Cei – ad un disprezzo esibito nei confronti di tutto ciò che dice pudore, sobrietà, autocontrollo e allo sfoggio di un libertinaggio gaio e irresponsabile che invera la parola lussuria, con cui fin dall’antichità si e’ voluto stigmatizzare la fatua esibizione di una eleganza che in realtà mette in mostra uno sfarzo narcisista; salvo poi, alla prima occasione, servirsi del richiamo alla moralità, prima tanto dileggiata a parole e con i fatti, per altri scopi, di tipo politico, economico o di altro genere.”
Ärkebiskopens språkbruk är inte det allra mest vardagliga. Men i min – som vanligt fria – översättning blir det ungefär så här:
Alla kan se att frihet i betydelsen lössläppthet och regellöshet, inte alls leder till ett autentiskt uttryck för frihet och kärlekens glädje, utan till utnyttjande av andra, att en medmänniska blir utsatt för krav på underkastelse och omintetgörande.
Idag kan vi se hur förakt visas allt som har att göra med skamkänsla, måttfullhet, självkontroll medan en gladlynt och oansvarig libertinism som verkliggör allt vad ordet kättja innehåller, vilket ända från antikens dagar alltid har kritiserats. Särskilt när den är ett försök att ytligt uppvisa en slags elegans vilken i själva verket bara har för avsikt att framhäva en narcissistisk prakt; bara för att senare, vid första bästa tillfälle, utnyttja alla möjligheter att genom en hänvisning till moralen skaffa sig fördelar av politisk eller ekonomisk innebörd, den moral som man tidigare skrattade åt och gjorde narr av i ord och handling.
Det är möjligt att någon av mina läsare lyckas få till en mera begriplig version än denna snabböversättning. Men fördömandet av libertinism, narcissistisk prakt och hyckleri, tyckte en rad tidningar och etermedia måste hänföra sig till en ledande aktuell italiensk politiker.
Och det skulle kunna innebär att Vatikanen, trots alla fördelar man skaffat sig (stöd av privatskolor, statliga stödpengar i form av ”8 per mille”, stopp för alla förslag om biologiskt testamente osv), kanske börjar inta en mera kritisk hållning till högerkoalitionen. Det finns även andra signaler än dem från ärkebiskop Crociata, som skulle kunna tyda på detta. Men ännu är signalerna otydliga. Men att Sant’Egidios språkrör går ut och hårdhänt kritiserar den vanvettiga invandrarlagen, kanske betyder något. (Är någon intresserad så författar jag gärna en analys av denna förfärande lag).
Numera ser man Rai:s nyhetsutsändningar som på den gamla DC-tiden under 60- och 70-talet. Nu spanar man efter hur viktiga nyheter göms undan om de inte bara glöms bort. Nyhetsankaret Tiziana Ferrario i TG1 satte nytt världsrekord när hon läste de c:a två rader där ärkebiskopens tankar kondenserats. En superliten notis som smugits in mellan två reportage. TG2 var mera radikala – där finns inte ens en hänvisning till ärkebiskop Crociatas fördömande av ”libertinaggio”.

Hur en riktig intervju av Silvio Berlusconi kan låta demonstrerade La Stampa i måndags när man hade en särskild Afrikabilaga med Bob Geldof som gästande redaktionschef under en dag. Bredvid sig hade de La Stampas nye chefredaktör Mario Calabresi (se min anmälan av hans bok Spingendo la notte più in là). En av fjolårets mest läsvärda böcker, tycker jag fortfarande.
Berlusconi naglades fast vid sina ouppfyllda löften, om hur det italienska biståndet till Afrika sjunkit till nästan omätbara nivåer. Och kunde stammande lova att bara den ekonomiska krisen är över så skall han nog ta sig an den frågan också.
Åke Malm