I en demokrati med lagstadgad yttrande- och tryckfrihet måste den folkvalda regeringen tåla kritisk granskning från pressens och övriga mediers sida. Särskilt viktigt borde detta vara i Italien där den nuvarande premiärministern äger och kontrollerar en stor del av medierna och därför, till följd av denna uppenbara intressekonflikt, egentligen aldrig borde ha kunnat bli regeringschef.
Signor Berlusconi har dock blivit rasande över den senaste tidens kritiska artiklar och avslöjanden av hans sjaskiga förehavanden (umgänge med unga karriärsugna tonårstjejer, fester där en ökänd festfixare, nyligen arresterad för övrigt, lär ha bistått både med kokain och prostituerade etc. etc.). Vad gör han då? Tar debatten och försöker reda ut vad som förevarit? Nej, han stämmer dagstidningen la Repubblica, som kanske varit hårdast i sin kritik och som varje dag sedan skandalen briserade ställt tio frågor till honom, frågor som han dock envist vägrar besvara.
Premiärministerns egna medier tiger och försöker lägga locket på, alternativt anlägga moteld genom att anställa ”karaktärsmord” på de kritiska tidningarnas chefredaktörer. Men det finns också en opinion som stödjer la Repubblica, och när de tre juristerna Franco Cordero, Stefano Rodotà och Gustavo Zagrebelsky presenterade en appell till pressfrihetens försvar mötte de stort gensvar:
”Attacken mot tidningen la Repubblica, där stämningen för förtal bara utgör den senaste episoden, kan inte tolkas som annat än ett försök att tysta den fria pressen, att söva den allmänna opinionen, att isolera oss från den internationella nyhetsförmedlingen och att slutgiltigt göra vårt land till ett undantag i fråga om demokrati.
De frågor som ställts till premiärministern är verkliga frågor som intresserar inte bara Italien utan också medier världen över. Om man avfärdar frågorna som ’retoriska’ bara för att de låter ana svar som inte uppskattas av den person till vilken de ställts, ja då finns bara ett, enkelt, sätt att smula sönder dem: inte tysta den som ställer frågorna utan, helt enkelt, svara.
I stället hotas nu den som utövar sin åsiktsfrihet och sin rätt och skyldighet att ’söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser’, som det står i Deklarationen om de mänskliga rättigheterna från 1948, antagen av Förenta Nationernas generalförsamling i en tid när minnet fortfarande var levande av hur information urartade till propaganda i 1900-talets antiliberala och antidemokratiska regimer.
Det som förvånar och oroar är inte bara det faktum att dessa initiativ inte enhälligt fördömts av övriga medier, utan också att de i många fall inte ens rapporterats, och att det finns jurister beredda att ge dem en legal form, utan att beakta den skada som därmed tillfogas själva tilltron till rättsväsendet och dess trovärdighet.” (övers. MZ)
Denna appell har hittills undertecknats av 415 000 personer, varav flera icke-italienare. Italien är ju inte vilket land som helst, det är ett gammalt kulturland och ett av EU:s grundarländer, ett land som dessutom i modern tid upplevt fascism. Om pressfriheten hotas i Italien angår det även oss.
Jag uppmanar därför alla svenska vänner av pressfrihet att underteckna de tre juristernas appell. Det sker enklast via la Repubblicas hemsida, där appellen finns både på italienska och engelska:
La Repubblica – appellen på italienska
La Repubblica – appellen på engelska
MARGARETA ZETTERSTRÖM