Åke Malm skriver om Sandra Petrignanis fängslande porträtt av den italienska författaren Natalia Ginzburg, mest känd för den självbiografiska romanen Lessico Famigliare, och om alla de personligheter som ingick i hennes umgänge, ett porträtt som är ”en guldgruva inte bara för framtida litteraturforskare, utan också för dem som vill veta mer om epoken”.
Det är skillnad på ”porträtt” och ”biografi”. Ett porträtt ger författaren frihet att välja och vraka, tolka och understryka, en biografi däremot är en noggrann, ibland akademisk, redogörelse med data och alla källhänvisningar.
När man lägger ifrån sig Sandra Petrignanis 450 sidor rika skrivresultat förstår man varför hon valt att kalla sin bok om Natalia Ginzburg för ett porträtt. Här får vi möta ”Nat” – som hon ofta kallades i vänkretsen – som hon kommer emot oss vid Sandra Petrignanis besök i de bostäder där hon levt och genom möten med dem som känt henne, allt satt i relation också till den italienska efterkrigstidens mest kända kulturelit, som utgjorde hennes och hennes makes, Leone Ginzburg, bekantskapskrets.
Makarna hade gift sig 1938 och tillhörde båda motståndsrörelsen mot fascismen. Båda judar blev de dömda till ”inre exil” i en by i Abruzzerna, men fortsatte ändå sitt motstånd. Leone greps 1943, i första hand för hans antifascistiska aktivitet. Han torterades så svårt att han avled året därpå. Då hade hans Natalia fött tre barn och gått under jorden i en by i Umbrien.
Natalia skrev hela tiden intensivt och fortsatte att göra så under ett långt liv, fyllt av diskussoner och kreativitet, av stridbara inlägg i den aktuella debatten i olika tidningar och av en lång rad böcker som gjorde henne till – ja, man förstår varför Sandra Petrignani använder ordet La Corsara (kapare, sjörövare) i boktiteln. Det för också omedelbart tankarna till Pier Paolo Paosolini och hans Scritti corsari, en genial titel på en bok som innehöll Pasolinis alla kritiska artiklar där han gladlynt och respektlöst gick mot strömmen.
Det är svårt att tänka sig en bättre skola i Italiens kulturella efterkrigshistoria än Petrignanis bok. Här finns de alla med, Cesare Pavese, Giorgio Bassani, Norberto Bobbio, Italo Calvino, Giulio Einaudi, Ennio Flaiano, Vittorio Foa, Elsa Morante och Alberto Moravia, nobelpristagaren Salvatore Quasimodo, Adriano Olivetti och många, många andra. Alla bidrog de också till eller deltog i arbetet på redaktionerna hos bokförlaget Einaudi, ja några var också med om att starta det, och Natalia blev från början en av Giulio Einaudis mest uppskattade rådgivare och medarbetare. Petrignani låter oss också följa hur Einaudi kom till i november 1933. Den finansiella grunden kom från Giulios far Luigi, världsberömd ekonomiprofessor, som först ville få liv i en gammal ärofylld publikation, La Cultura. En tidskrift ansågs vara det säkraste sättet att kommunicera med Turins intellektuella under denna fascistdominerade period. Direktör var Cesare Pavese medan Leone Ginzburg var dess chefredaktör. En ung redaktion, Giulio hade just fyllt 21.
Petrignanis porträtt av Natalia Ginzburg är en guldgruva inte bara för framtida litteraturforskare, utan också för dem som vill veta mer om epoken. För runt omkring Natalia Ginzburg passerar inte bara en ständig ström av tidens skribenter och journalister utan också framsynta företagare. Bland de senare märks Adriano Olivetti som inte bara skapade en världsindustri utan också förde vidare arvet efter hans far Camillo. Det är fascinerande att se hur deras sociala ambitioner låg bakom de hypermoderna fabriksbyggnader man uppförde och de produktionsmetoder man använde sig av.
Redan som barn hade Natalia Ginzburg sett en rad då okända ansikten komma och gå i huset. I hennes föräldrahem, casa Levi, sover en natt socialistpartiledaren Filippo Turati över. Under några kommande, spännande nätter skall hans flykt till Paris organiseras av en antifascistgrupp, Giustizia e Libertà. Bland de ansvariga finns just Adriano Olivetti liksom Ferruccio Parri (som skall bli landets fòrsta regeringschef efter krigsslutet) och Carlo Rosselli, legendarisk liberal antifascist. På vägen till Paris gör de uppehåll i Savona och tar i bilen ombord Sandro Pertini, Italiens sjunde president.
Här avslöjas också hemligheter på löpande band med en text som vore den skriven av en grävande journalist. Man kastas in i ett språk som från första början är personligt men också strängt renodlat. Som när Petrignani beskriver sitt första möte med den då redan rikskända Natalia. Som sjuttonåring hade hon vågat sig på att skicka Natalia ett romanutkast och nu hade hon blivit kallad:
”Hon tittade på mig med sina mörka, genomträngande ögon och säger: Jag förstår inte den här boken. Eftersom jag inte förstått den, gillar jag den inte. Men eftersom jag inte förstått den, kan jag inte bedöma den. Så tar hon mitt manus från bordet där det legat mellan oss och ger mig det.”
Petrignani lägger till att det aldrig var någon tvekan om att omdömet var seriöst, något som förstås bara gjorde situationen ännu svårare och lämnade den 17-åriga debutanten med krossade illusioner.
När och hur börjar ett liv, undrar Sandra Petrignani och föreslår den 14 juli 1916 i Palermo, kl. 6 på morgonen på via Libertà 101, då Natalia kommer till världen, sist av tre bröder och en syster. Hon får sitt namn efter huvudpersonen i Tolstojs Krig och Fred.
Mamma heter Lidia Tanzi är 38 år och milanesiska, pappa heter Giuseppe Levi och är jude från Trieste. Men framförallt akademiker och forskare i anatomi och neuroanatomi. Bland alla områden han forskade i och där han vann stora framgångar kan det kanske räcka att här framhålla att han som elever hade tre nobelpristagare, Salvador E. Luria, Rita Levi Montalcini och Renato Dulbecco.
En spännande miljö för en brådmogen flicka att växa upp i. Men Natalia valde att hålla sig undan, hon skrämdes av föräldrarnas diskussioner och syskonens bråk. Hon började tidigt fantisera, skriva små poetiska försök och början till romaner. Familjen flyttade från det ena universitetet till det andra och till slut kommenterade Natalia med hennes första kända versförsök:
Palermino, Palermino
sei più bello di Torino.
(Ungefär: Palermo, Palermo, lilla staden min,
du är så mycket finare än Turin)
Sandra Petrignano har i detalj följt Natalia Ginzburg inte bara då hennes mest kända verk, Lessico Famigliare, kom till, utan också senare då hon 1963 väntade på att utses till det årets mottagare av Italiens finaste litteraturpris, Stregapriset. Lessico Famigliare hade innan den kom ut skapat mycket oro i familjen där alla undrade hur deras olika hemligheter skulle behandlas. Men till slut gick det bra och Natalia kunde belåtet höra hur hennes far oupphörligt skrattade medan han läste boken.
Petrignanis La Corsara vann inte årets Stregapris men hon kom trea, ett resultat som många skulle avundas henne.
– En intervju med Natalia Ginzburg om skrivande för teatern apropå hennes Ti ho sposato per allegria
– En dokumentär om Olivetti
https://www.youtube.com/watch?v=Ax_zKlnSxHE