Rom, 13 mars

En tid på sjukhus och en operation som många hävdar vara rutin, ger distans till dagspolitiken. Men närmare än på mycket länge kommer Leonardo Sciascia. En av de verkligt stora italienska författarna. Det börjar med att radiokanalen Rai3 just denna period valt Il giorno della civetta som högläsning, en tradition varje morgon sedan långliga tider. Uppläsare är Toni Servillo som använder sin sicilianska dialekt i citaten på ett genialt sätt. En högläsning som är en ren njutning mellan alla slangar och påsar med diverse fysiologiska innehåll. Om någon skulle vilja tal del av detta njutningsfyllda lyssnande – klicka här!

Lyssna och njut och ta sedan chansen att följa upp med mera Sciascia. För succe’n hade tydligen gett Rai mersmak. När Il giorno della civetta var avklarad fortsatte man direkt med Una storia semplice. Har det någonsin skrivits något så bra om maffian utan att vara en av dessa vanliga rapportböcker om den organiserade brottsligheten. En specialitet som lett inte bara till en ren specialisering för många journalister men också för ett, trots all indignation, tröstlöst malande av mer eller mindre kända fakta. Sciascia gör ingenting av allt detta. Han berättar en historia där själva tonläget mellan romanernas personer talar om och ger svar på frågan: vad är egentligen en maffiakultur?

Jag kan fortfarande minnas Leonardo Sciascia när han kom på besök till Internationella pressklubben i Rom. Hans nikotingula fingrar och ironiskt plirande uttryck bakom glasögonen. Han höjde sällan rösten men det kom något bestämt, yrkande i den när han beskrev den verkliga situationen på hans sicilianska hemö. Det hörde till rutinerna för utlandskorrarna i Rom att mer eller mindre varje dag skriva artiklar om någon maffiarelaterad händelse. Många av oss hade säkert fantasi nog för att dra ut konsekvenserna och många villiga åklagare försåg oss med detaljerna.

Men blev det helt rätt? Det kan finnas anledning att tvivla – i synnerhet efter att ha följt Sciascias underfundiga, begrundande texter. För mig blev de här texterna en återupptäckt. För den som älskar Sicilien och Syditalien tvingas till en läsning mellan raderna, att uppfatta tonlägen och syftningar och att se genom det som synes vara. Få platser på jorden tvingar observatörerna att inta en så skeptisk och tvivlande hållning.

Men nu över till något helt annat. Två ämnen fyller tidningskommentarerna idag. Det ena gäller kampen i
parlamentet kring lagen som skall ge  läkarna riktlinjer när det gäller en patients sista dagar. Ännu en gång går debatterna parallellt i de båda länderna. För som alla vet sägs exakt samma saker i Stockhkolm med omnejd efter fallet med den häktade läkaren från Astrid Lindgrens sjukhus.  Kanske det skulle vidga vyerna om man lyssnade på varandra.

Det andra ämnet gäller Vatikanen. Lika spännande som vanligt. Och absolut epokgörande denna gång. Det har aldrig hänt tidigare att en påve tagit papper och penna för att skriva ett brev i det här tonläget till samtliga biskopar världen runt. Och vad skriver han. Att han är ensam och omgiven av falska rådgivare. Att Vatikanen är en plats där man biter och sliter varandra i stycken. För tydlighets skull citerar han föregångaren Paulus i ämnet.

Utgångspunkten är hans tidigare löften att lefebvrianerna skulle återupptas i den kyrkliga kretsen. Men nu  har han förstått att detta var ett felsteg. I synnerhet efter SVT-reportaget med biskop Williamsons förnekande av Shoa. Diskussionen kring detta påvebrev fyller idag tidningarna. Ordfyrverkeriet är magnifikt! Roberto Farina, som sannerligen borde klara ut sitt eget orena mjöl i den egna påsen , talar i högertidningen Libero om ”Vargar med kardinalsmössor”. En formulering som inte den vildaste antiklerikal vågat sig på ännu.

Om man till den meningen lägger Benedikts egna ord om att brevet skrivits ”för att bidra till freden inom kyrkan”, förstår man bättre hur allvarlig situationen är. Vilka är det nu som stör denna kyrkans fred? Påven ger själv svaret:

  1. Lefebvrianerna
  2. De tjänstemän inom Vatikanen som inte informerat påven om biskop Williamsons förnekande av Shoa.
  3. De katoliker som protesterat ”genom att attackera på ett fientligt vis”.

Av dessa tre ondskefulla grupper är den första inte förvånande. Påven skriver att hans beslut att lyfta påbannlysningen var ämnat att få dem att återvända till kyrkan och äntligen acceptera resultatet av Andra vatikankonsiliet. Men det svåraste för Benedikt säger han själv, har varit att uppleva hur Wiliamsons förnekande ”la sig ovanpå beslutet att häva bannlysningen”. Han medger att det hade räckt att konsultera Internet (i sanning en förstagångare i påvebullor). ”Läxan jag lärt mig säger mig att i framtiden bör vi närmare följa nyheterna från den källan”.

Sedan medger han också att hans beslut i januari inte förklarades tillräckligt väl inför media. Så nu är vi tillbaks på ruta ett efter Konsiliet. Nu delar påven själv in kyrkans högsta ledning i goda och onda. Tidningarna följer efter med listorna: bland de onda finns t ex kardinalen Dario Castrillon Hoyos, chef för kommissionen Ecclesia Dei. Bland hans trognaste märks Tacisio Bertone, statssekreterare (vilket är uttytt Vatikanens regeringschef) och Angelo Bagnasco, ordförande i italienska biskopskonferensen. Bland de kritiska finns (enligt La Republica) Robert Zöllitsch, tyska biskopskonferensens ordförande, Christoph
Schönborn, hans österrikiske kollega liksom franske André Vingt-Trois och schweizaren Kurt Koch. – De närmaste dagarna lovar nya välfyllda tidningssidor!

Kommentera: