Succéförfattaren Andrea Camilleri fyller i september 85 år. Men han visar för den skull inga tecken på sviktande produktivitet. Snarare tvärtom. Det sprutar hela tiden böcker ur honom, inte bara Montalbano-deckare utan också ”vanliga” romaner, berättelser från Sicilien, ibland med historiska motiv, och även mer direkt politiska böcker om den sicilianska maffian (t.ex. Voi non sapete. Gli amici, i nemici, la mafia, il mondo nei pizzini di Bernardo Provenzano, förlaget Mondadori 2007) eller dagens italienska politiska situation (t.ex. Un inverno italiano. Cronache con rabbia 2008-2009, Chiarelettere 2009, skriven tillsammans med journalisten Saverio Lodato, författare till flera oumbärliga böcker om maffian).
Camilleri visar också, som den utpräglat sicilianske författare han är, ett särskilt intresse för andra sicilianska författare, typ Luigi Pirandello och Leonardo Sciascia. Om den förre har han skrivit en skönlitterär biografi med titeln Biografia del figlio cambiato (Rizzoli 2000). Och om den senare utgav han i höstas, på förlaget Bompiani, en bok betitlad Un onorevole siciliano.
Leonardo Sciascia var ju inte bara en gudabenådad författare, upphovsman till idag närmast klassiska romaner om maffian och den sicilianska mentaliteten. Han var också politiskt intresserad och engagerad, ja så till den grad att han rentav under några perioder av sitt liv ställde upp i val, både på kommunal och nationell nivå.
Men han var inte partipolitisk. När han 1975 kandiderade i kommunalvalet i Palermo var det som oberoende kandidat på kommunistpartiets listor, och han avgick efter bara några år, som jag har uppfattat det, till följd av växande oenighet med PCI.
Därefter, år 1979, invaldes Sciascia i det italienska parlamentet, i deputeradekammaren, för liberala Partito Radicale (vars kanske mest kända ansikten annars är Marco Pannella och Emma Bonino). Som parlamentsledamot (onorevole, på italienska) intresserade han sig framför allt för Aldo Moros tragiska öde, alltså den kristdemokratiske toppolitiker och ledare som mördades av terroristorganistionen Röda Brigaderna i maj 1978 efter att ha suttit fånge i nära två månader.
Ja, Moros död var uppenbart den egentliga anledningen till att Sciascia kandiderade till parlamentet. Och han blev också invald i den parlamentariska kommission som fick till uppgift att undersöka det väpnade överfallet på Moro och hans livvakter (det som kallas ”la strage di via Fani”, massakern på via Fani) och utreda varför man aldrig lyckades hitta Moros fängelse och åstadkomma hans frigivning.
Boken Un onorevole siciliano inleds med att Camilleri presenterar politikern Sciascia som den mycket egensinnige och självständige man han var. Sciascia förespråkade självklart förhandlingar med Röda Brigaderna och kom därför, lika självklart, på kollisionskurs med dåvarande inrikesminister Francesco Cossiga och andra ledande kristdemokrater som principfast avvisat alla försök att få Moro fri.
Camilleri påvisar också hur nära lierad politikern Sciascia var med författaren Sciascia, även rent språkligt och litterärt. Det kan också läsaren själv konstatera, för merparten av boken innehåller helt enkelt Sciascias inlägg i kammaren, kommenterade och förklarade av Camilleri.
Dessa inlägg är verkligen inte utformade som andra politikers inlägg brukar vara. Här är det en språkets mästare som fört pennan. Det är korta, skarpa och synnerligen effektiva formuleringar, ord utmejslade som i sten, och det sägs att det aldrig lär ha varit så tyst i det italienska parlamentet, varken förr eller senare, som när deputeranden Sciascia gjorde sina föranmälda, och i förväg nerskrivna, inlägg om maffian, om Cossigas regering, om ordningsmakten, om behandlingen av terrorister, om mordet på journalisten Mino Pecorelli etc.
Boken avslutas med det minoritetsutlåtande Sciascia avgav som medlem av den parlamentariska Moro-kommissionen, tidigare publicerat av Sciascia själv i boken L’affaire Moro (Sellerio 1978).
Kort sagt: Un onorevole siciliano är en bok som belyser några av Italiens många politiska ”mysterier” under efterkrigstiden och som dessutom fördjupar bilden av Leonardo Sciascia och visar att han, även som politiker, ägde mod, verklighetssinne och integritet av stora mått.
MARGARETA ZETTERSTRÖM
– Se en intervju med Sciascia:
– Se en intervju med Camilleri från det italienska TV-programmet Che tempo che fa: