Har både den katolska och den lutherska synen onödigtvis bestämts av ömsesidiga och ensidiga fiendebilder? Var reformationen inte en konsekvens av teologiska skillnader utan mera resultatet av årtionden av oförståelse och konfrontationer mellan ”de förfinade” i Rom och de ”bonniga” tyskarna? I sin bok om Luther lyfter Reinhardt fram hur den teologiska reflektionen varit avhängig av ekonomi, estetik och politik.
En tanke jag nog aldrig tänkt förut: samtidigt som Martin Luther besöker Rom i början av 1511 och upplever kyrkans högsäte som ett nytt Babylon, ligger Michelangelo på rygg i Sixtinska kapellet och målar takfresker föreställande världens skapelse. Påven Julius den andre, som beställt verken av Michelangelo, var dock själv inte i stan utan i färd med att leda sina trupper i kamp mot upproriska stadsherrar. Han var en av renässanspåvarna, förslagna i strid och med öga för konsten men med högst varierande grad av teologiskt kunnande och egen fromhet. Rom 1511 är både Luthers Babylon och ett av den italienska renässansens högsäten. Det är som om det vore två olika städer på samma plats.
Det som fick mig att föra samman dessa båda bilder är den tyske renässansforskaren Volker Reinhardts bok Luther der Ketzer: Rom und die Reformation. Dess tes är enkel men viktig: både den bild som Luther ger av Rom – inte bara staden som sådan utan själva påvedömet – och den bild som den romerska kyrkan ger av Luther är polemiskt bestämda. Inget nytt i det, men att polemiken inte främst bestäms av teologiska meningsskiljaktigheter utan av kulturskillnader ger en infallsvinkel som tål att skärskåda så här i tider av reformationsjubileum.
Poängen är att det krav på kyrkans sedliga reformation som Luther riktar mot Rom, först som en del av den katolska kyrkan och senare som en alltmer högljudd outsider, kom från början att överlagras av en ömsesidig skepsis mellan Rom och de tyska furstarna. Där Rom ansåg att de olika tyska rikena saknade all förfining – ja rentutav var ”bonniga” – sågs Rom av stora delar av Tyskland som sedeslöst, förkonstlat och förtryckande. När avlatsbreven började säljas var inte detta enbart ett teologiskt problem som handlade om när, var och hur Gud förlåter, utan också ett problem som rör rätten till skatteuppbörd. När de lärda humanisterna vid påvens hov läste Luthers teologlatin förfasades de över dess låga kvalitet, skolade som de var hos Cicero. Luther å sin sida kunde utnyttja den grovhet som tyskarna beskylldes för av romarna till att framställa sig själv som någon som säger hur det är på ett enkelt och icke förkonstlat sätt. Cicero var för honom en del av den förkättrade antiken. Kampen mellan Rom och Luther var samtidigt en klassisk kamp mellan centrum och periferi: ”Fallet Luther blev till en kamp mellan Tyskland och Rom och därmed med Italien. Varje förståelse utöver dessa gränser var utesluten.”
Om Luther först var en barbar och sedan en kättare i Roms ögon, så var påven i stigande grad en inkarnation av antikrist för Luther. Vad Luther der Ketzer gör utmärkt klart är alltså att polemiken på intet sätt var ensidig. Där Luther verkar ha haft ett visst försprång framför påven i Rom var hans begåvning att använda sig av nya media, inte bara det skrivna ordet och pamfletten utan också bilder.
Var då de teologiska argument som Luther förde fram obetydliga eller obefintliga i förhållande till den regionalt betingade kulturella polemik som fanns på plats redan innan Luther? Egentligen inte, men en viktig del av sammanhanget är att Luther inte var den ende inom den katolska kyrkan som hoppades på reformation. Exempelvis – och det är mitt exempel, inte Reinhardts – finner vi i den florentinska litteraturen, till exempel Giovanni Boccaccios Decamerone och Poggio Bracciolinis Facetiae, en långt gången satir över den romerska kyrkans förfall. Boccaccios och Poggios berättelser om giriga, korkade, kåta och lata präster skall emellertid inte förstås som uttryck för deras egen sekulära hållning, vilket har varit populärt att påstå alltsedan Jacob Burkhardts Die Kultur der Renaissance in Italien från 1860. Den florentinska fromheten tog sig i uttryck i olika lekmannarörelser (inte bara Savonarola) och liknande reformrörelser av varjehanda slag kunde återfinnas över hela Italien, även i Rom.
Michelangelo, som var en uppriktigt from människa av allt att döma, kunde kombinera en längtan efter kyrklig reform med ett intensivt arbete i olika påvars tjänst. Leo X som fördömde Luthers läror 1520 och exkommunicerade honom 1521 var samtidigt en av Michelangelos viktigare mecenater. Nu var visserligen Leo X – som hette Giovanni de’ Medici och alltså själv var bördig från Florens – mer intresserad av konst än av teologi. Men en avgörande skillnad mellan de inhemska reformrörelserna och Luther var att den senare så småningom kom att ifrågasätta påvens primat, alltså att påven var överhuvud för kyrkan, vilket av kurian tolkades som en långt mer hotande lära än rättfärdiggörelsen genom tron allena.
Striden mellan Luther och Rom var alltså mångfacetterad snarare än blott teologisk. Som Reinhardt påpekar kom slaget dem emellan att rulla på som en film där rollerna aldrig förändras från och med den 31 oktober 1517 då Luther offentliggjorde sina 95 teser. Båda sidor var övertygade om att den andra sidan var av djävulen, och förde också fram detta med emfas. Luther var som sagt polemiskt begåvad, med ett språkbruk som om det skulle användas i våra tiders politiska debatter inte skulle stå någon populistisk debattör efter. Roms kuria med påven i spetsen var å sin sida maktfullkomlig och knappast intresserad av att föra en teologisk diskussion. Den polemiska strid som initierades där och då har sedan fortsatt, om än på senare tid i mer polerade ordalag, också av den historieskrivning som respektive konfession levererat.