Martin Luther (Wikicommons)

Kättaren Luther
Volker Reinhardt – Luther der Ketzer. Rom und die Reformation

Har både den katolska och den lutherska synen onödigtvis bestämts av ömsesidiga och ensidiga fiendebilder? Var reformationen inte en konsekvens av teologiska skillnader utan mera resultatet  av årtionden av oförståelse och konfrontationer mellan ”de förfinade” i Rom och de ”bonniga” tyskarna? I sin bok om Luther lyfter Reinhardt fram hur den teologiska reflektionen varit avhängig av ekonomi, estetik och politik.
_________

En tanke jag nog aldrig tänkt förut: samtidigt som Martin Luther besöker Rom i början av 1511 och upplever kyrkans högsäte som ett nytt Babylon, ligger Michelangelo på rygg i Sixtinska kapellet och målar takfresker föreställande världens skapelse. Påven Julius den andre, som beställt verken av Michelangelo, var dock själv inte i stan utan i färd med att leda sina trupper i kamp mot upproriska stadsherrar. Han var en av renässanspåvarna, förslagna i strid och med öga för konsten men med högst varierande grad av teologiskt kunnande och egen fromhet. Rom 1511 är både Luthers Babylon och ett av den italienska renässansens högsäten. Det är som om det vore två olika städer på samma plats.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Det som fick mig att föra samman dessa båda bilder är den tyske renässansforskaren Volker Reinhardts bok Luther der Ketzer: Rom und die Reformation. Dess tes är enkel men viktig: både den bild som Luther ger av Rom – inte bara staden som sådan utan själva påvedömet – och den bild som den romerska kyrkan ger av Luther är polemiskt bestämda. Inget nytt i det, men att polemiken inte främst bestäms av teologiska meningsskiljaktigheter utan av kulturskillnader ger en infallsvinkel som tål att skärskåda så här i tider av reformationsjubileum.

Poängen är att det krav på kyrkans sedliga reformation som Luther riktar mot Rom, först som en del av den katolska kyrkan och senare som en alltmer högljudd outsider, kom från början att överlagras av en ömsesidig skepsis mellan Rom och de tyska furstarna. Där Rom ansåg att de olika tyska rikena saknade all förfining – ja rentutav var ”bonniga” – sågs Rom av stora delar av Tyskland som sedeslöst, förkonstlat och förtryckande. När avlatsbreven började säljas var inte detta enbart ett teologiskt problem som handlade om när, var och hur Gud förlåter, utan också ett problem som rör rätten till skatteuppbörd. När de lärda humanisterna vid påvens hov läste Luthers teologlatin förfasades de över dess låga kvalitet, skolade som de var hos Cicero. Luther å sin sida kunde utnyttja den grovhet som tyskarna beskylldes för av romarna till att framställa sig själv som någon som säger hur det är på ett enkelt och icke förkonstlat sätt. Cicero var för honom en del av den förkättrade antiken. Kampen mellan Rom och Luther var samtidigt en klassisk kamp mellan centrum och periferi: ”Fallet Luther blev till en kamp mellan Tyskland och Rom och därmed med Italien. Varje förståelse utöver dessa gränser var utesluten.”

Om Luther först var en barbar och sedan en kättare i Roms ögon, så var påven i stigande grad en inkarnation av antikrist för Luther. Vad Luther der Ketzer gör utmärkt klart är alltså att polemiken på intet sätt var ensidig. Där Luther verkar ha haft ett visst försprång framför påven i Rom var hans begåvning att använda sig av nya media, inte bara det skrivna ordet och pamfletten utan också bilder.

​Var då de teologiska argument som Luther förde fram obetydliga eller obefintliga i förhållande till den regionalt betingade kulturella polemik som fanns på plats redan innan Luther? Egentligen inte, men en viktig del av sammanhanget är att Luther inte var den ende inom den katolska kyrkan som hoppades på reformation. Exempelvis – och det är mitt exempel, inte Reinhardts – finner vi i den florentinska litteraturen, till exempel Giovanni Boccaccios Decamerone och Poggio Bracciolinis Facetiae, en långt gången satir över den romerska kyrkans förfall. Boccaccios och Poggios berättelser om giriga, korkade, kåta och lata präster skall emellertid inte förstås som uttryck för deras egen sekulära hållning, vilket har varit populärt att påstå alltsedan Jacob Burkhardts Die Kultur der Renaissance in Italien från 1860. Den florentinska fromheten tog sig i uttryck i olika lekmannarörelser (inte bara Savonarola) och liknande reformrörelser av varjehanda slag kunde återfinnas över hela Italien, även i Rom.

Rafael – Leo X

Michelangelo, som var en uppriktigt from människa av allt att döma, kunde kombinera en längtan efter kyrklig reform med ett intensivt arbete i olika påvars tjänst. Leo X som fördömde Luthers läror 1520 och exkommunicerade honom 1521 var samtidigt en av Michelangelos viktigare mecenater. Nu var visserligen Leo X – som hette Giovanni de’ Medici och alltså själv var bördig från Florens – mer intresserad av konst än av teologi. Men en avgörande skillnad mellan de inhemska reformrörelserna och Luther var att den senare så småningom kom att ifrågasätta påvens primat, alltså att påven var överhuvud för kyrkan, vilket av kurian tolkades som en långt mer hotande lära än rättfärdiggörelsen genom tron allena.

Striden mellan Luther och Rom var alltså mångfacetterad snarare än blott teologisk. Som Reinhardt påpekar kom slaget dem emellan att rulla på som en film där rollerna aldrig förändras från och med den 31 oktober 1517 då Luther offentliggjorde sina 95 teser. Båda sidor var övertygade om att den andra sidan var av djävulen, och förde också fram detta med emfas. Luther var som sagt polemiskt begåvad, med ett språkbruk som om det skulle användas i våra tiders politiska debatter inte skulle stå någon populistisk debattör efter. Roms kuria med påven i spetsen var å sin sida maktfullkomlig och knappast intresserad av att föra en teologisk diskussion. Den polemiska strid som initierades där och då har sedan fortsatt, om än på senare tid i mer polerade ordalag, också av den historieskrivning som respektive konfession levererat.

Anton von Werner - Luther vid riksdagen i Worms (Wikipedia)

”Här står jag och kan icke annat, Gud hjälpe mig, amen!”
Luther inför den av kejsar Karl V sammankallade riksdagen i Worms 1521 (kardinal Girolamo Aleandro syns till vänster)

I samtida luthersk litteratur framställs en av Luthers huvudkontrahenter, humanisten och senare kardinalen Girolamo Aleandro, som en intrigant politiker och inte som en självständig betraktare och kommentator. Den bild av Rom och påvedömet som förmedlats genom luthersk teologi och luthersk kyrkohistoria har varit ensidigt negativ och självgratulerande, och samma sak fast tvärtom gäller också katolsk teologi. Därigenom går många saker förlorade och framför allt, menar Reinhardt, komplexiteten i själva skeendet. Hans bok är ett försök att skildra skeendet genom att ta intryck från båda sidor. Boken är som titeln antyder en bok om Luther, och vi får följa reformatorn från vaggan till graven, men Reinhardts blick växlar fram och tillbaka mellan vad Luther säger om Rom och vad Rom säger om Luther.

Att lutherska och katolska teologer trots den ömsesidiga polemiken på senare tid kunnat närma sig varandra får betecknas som ett smärre ekumeniskt mirakel. Att den, som likt mig är intresserad både av reformationens och den italienska renässansens historia och teologi, kanske aldrig tänkt den konkreta tanken att Luther och Michelangelo faktiskt var i Rom samtidigt är desto mindre förvånande. Michelangelo skapade, som Reinhardt skriver, ”oöverträffade ideal för mänsklig skönhet” med sina nakna ynglingar i Sixtinska kapellets tak, men Luther föraktade antiken och skulle förmodligen, enligt Reinhardt, utbrustit i ett ”fy fan!” om han hade sett dessa.

Möjligen kan man fundera på om inte också Luthers negativa värdering av det antika arvet var polemiskt bestämd och därför också kunde variera. Det fråntar emellertid inte värdet av Luther der Ketzer. Genom att skriva kulturhistoria utifrån polemiken mellan Luther och Rom lyckas Reinhardt samtidigt fördjupa den teologiska reflektionen genom att visa hur avhängig den är av ekonomi, estetik och politik. Det är viktigt både för det ekumeniska samtalet och för den egna teologin att inte bli bestämd av ensidiga fiendebilder.

_________

  • Klicka här för att läsa Anton Jansson om Luther-Land, nedslag i Tyskland inför jubileumsåret 2017, 500 år efter att Luther sägs ha spikat upp sina teser

  • Se ett bildspel med motiv från Michelangelos takfresker i Sixtinska kapellet, Vatikanen, Rom:

    • Michelangelo
      Michelangelo
      Gud skapar solen och månen - "Han satte ljusen på himlavalvet att lysa över jorden, att härska över dag och natt och att skilja ljus från mörker"
    • Michelangelo
      Michelangelo
      Utdrivningen ur paradiset (före och efter restaureringen) - "Och Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden varav hon var tagen"
    • Michelangelo
      Michelangelo
      Noas offer - "Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret"
    • Michelangelo
      Michelangelo
      Noas offer i sitt sammanhang. Fresken är omgiven av fyra nakna ynglingar, Ignudi, som håller medaljonger med motiv från Kungaböckerna
    • Michelangelo
      Michelangelo
      En av medaljongerna, här Urias död - David skrev: ”Ställ Uria i första ledet, där striden är hetast, och dra er sedan undan från honom, så att han blir träffad och stupar”
    • Michelangelo
      Michelangelo
      En av de Ignudi, som omger fresken med Noas offer
    • Michelangelo
      Michelangelo
      Oraklet i Delfi, en av de hedniska men antika gestalter, som i renässansens anda får dela plats med de bibliska profeterna
    • Michelangelo
      Michelangelo
      Profeten Jona - "Herren lät en stor fisk sluka Jona. I tre dagar och tre nätter var Jona inne i fiskens buk."

     


    Ola Sigurdson

    Ola Sigurdson

    Professor i tros- och livsåskådning vid Göteborgs universitet. Författare och kritiker.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: