Right Livelihood till Denis Mukwege

Francisco de Goya, Ni por esas

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av TOMMY ANDERSSON

Vad är det värsta som kan hända en människa? Frågan har inget svar, men efter att ha läst den belgiska journalisten och Afrikakännaren Colette Braeckmans bok L’homme qui répare les femmes. Violences sexuelles au Congo. Le combat du docteur Mukwege (Mannen som återställer kvinnor. Sexuellt våld i Kongo. Doktor Mukweges kamp) står det klart att verkligheten i sydöstra Kongo-Kinshasa överträffar det mesta vi kan tänka oss. För även om de mest avskyvärda krigsfasorna åtminstone tillfälligt tycks vara över, senast sedan rebellgruppen M 23 nu lagt ned vapnen, är det fortfarande en mycket osäker region. Där kan du som flicka våldtas på vägen hem från fältet eller skolan bara för att sedan förskjutas av den egna familjen och samhället runtomkring. Du kan som kvinna utsättas för en gruppvåldtäkt mitt på bytorget som avslutas med att återstoden av underlivet trasas sönder med en machete eller en gevärskula. Du kan som familjefar under dödshot mot dig själv eller dina barn tvingas bistå förövarna i sådana bestialiteter. Eller du kan som kvinna tvingas bevittna hur dina barn mördas av en förbipasserande milisgrupp som sedan tar dig till slav och låter dig svälta tills du en dag serveras ett mål lagad mat, som efter förtäringen visar sig vara tillagat på köttet av dina nyligen mördade barn.

Fasor som dessa har i tjugo år varit vardag för den kongolesiske gynekologen och kirurgen Denis Mukwege, som är internationellt känd för sitt enligt många, men inte honom själv, hjältemodiga arbete för att läka tusen och åter tusen kvinnliga offer för krigets sexualiserade våld – fysiskt, genom ständig kirurgisk verksamhet, och psykosocialt, genom program till hjälp för dessa kvinnor att återerövra sin mänskliga värdighet. Ofta framstår detta våld som helt obegripligt, men Colette Braeckman tar på sig uppgiften att utifrån intervjuer med Denis Mukwege och en ingående analys av situationen förklara hur dessa systematiska grymheter uppkommit och kunnat pågå så länge.

Roten till katastrofen är de militära konflikter som präglat Kongo sedan mitten av 1990-talet, då folkmordet i Rwanda spillde över på östra Kongo och även där eskalerade till ett krig som pågick till 1997. Men redan 1998 inleddes det andra kongolesiska kriget, som i landets östra provinser fortsatt också efter det officiella fredstillståndet i och med den provisoriska nya författningen 2003 (permanentad 2005). Det finns flera skäl till detta, men enligt Denis Mukege är de inte etniska. Statens säkerhetspolitiska oförmåga i området har lämnat spelrum för andra krafter som bl.a. lockas av de ofantliga naturtillgångarna där, inte minst metallen coltan som används i modern elektronik. De stora flyktinglägren i området har ofta fungerat som skolor i våld och som rekryteringsbaser till regionala milisgrupper som i flera fall styrs från angränsande länder. Drogmissbruk bland soldaterna är en annan faktor.

Colette Braeckman skildrar med stöd i doktor Mukweges ögonvittnesskildringar hur redan första Kongokriget utmärktes av stor råhet, men hur våldet ändrade karaktär i och med det andra kriget, då våldet blev explicit sexuellt och offren började söka vård på grund av vanställda underliv och stympningar. I dessa samhällen, där kvinnornas insatser för försörjningen av familjerna traditionellt är centrala för byarnas fortlevnad, är det krigsekonomiskt lönsamt att slå mot dem för att rasera de socioekonomiska strukturerna. Om en kvinna bryts ned psykiskt och fysiskt, får sin reproduktionsförmåga förstörd och dessutom i många fall smittas av hiv, innebär det att åtminstone de fem–sex personer som är närmast beroende av henne dras med i fallet och att samhället på sikt kollapsar. Därtill försvåras situationen av skamföreställningar, som dessutom också drabbar de män som inte förmår försvara de sina.

Denis Mukwege har ofta framhållit att hans medicinska insatser inte kan lösa problemen, och tyvärr ibland också är lönlösa när en kvinna som opererats för sviterna av en brutal våldtäkt, våldtas igen. Då kan ingen läkare göra något mer och förövarna, som hårresande ofta går fria, når sitt mål. Som han många gånger framhållit krävs kraftfulla insatser för att uppnå varaktig säkerhet: hållbara politiska lösningar med militär och polisiär förmåga att skydda befolkningen i området, en sanningskommission efter sydafrikanskt mönster och inte minst starkt och långsiktigt internationellt stöd. Det mod som ligger bakom dessa uttalanden framgår tydligt av att de varit nära att kosta honom livet.

I år är Denis Mukwege en av fem mottagare av Right Liveliehood-priset och därmed sluts på sätt och vis ovanligt välförtjänt en cirkel av förbindelser med Skandinavien som påbörjades redan under sjuttiotalet då han började knyta sina första band med nordiska missionärer.

Den som vill lämna ett ekonomiskt bidrag till verksamheten rekommenderas ett besök på Panzi-fondens hemsida: http://donordirectaction.org/activist/panzi/

______________

– Ett videoklipp från France 24 (franska)

– A Doctor and His Patient

– Mukwege belönades hösten 2014 med Europaparlamentets Sacharovpris

Kommentera: