Ett epos i autofiktionens tid

Tommy Andersson har läst den kritikerhyllade och Deutscher Buchpreis-belönade Anne Webers Annette, ein Heldinnenepos. Ett versepos som genom att skildra ett enskilt liv lyckas spegla det franska, och därmed det europeiska 1900-talet genom en enda kvinnas fascinerande livsöde.

 

Ibland påstås autofiktionen dominera den nutida skönlitteraturen, men åtminstone en annan trend tycks vara på gång: att skriva epos, och göra det med framgång. Detta bekräftades nyligen när det prestigefyllda Deutscher Buchpreis tilldelades Anne Weber för hennes verk Annette, ein Heldinnenepos, också tillgängligt som franskt tandemoriginal i form av Annette, une épopée. Som många vet publicerar ju Weber i stort sett alla sina verk på både tyska och franska, i egenhändiga översättningar, eller i form av parallella, samtidiga versioner.

Bokomslaget till Annette, ein heldinnenepos. Bild: Verlag Matthes & Seitz

Länge var verseposet den givna berättande genren i Europa och skönlitterär norm långt in på 1700-talet, då det började trängas ut av prosan. Men utan att det helt och hållet försvann. Den höga tonen förbyttes visserligen ofta i sin motsats, men allting blev inte komedi. Under det sena 1900-talet visade Göran Palm med Sverige, en vintersaga hur också samtidens erfarenheter kan bearbetas på vers. För ett par år sedan gick Augustpriset till Linnea Axelsson för verseposet Ædnan, och på det tyska språkområdet har till exempel Christoph Ransmayr utnyttjat versromanens potential i verket Der fliegende Berg. 

Med Annette, ein Heldinnenepos blir nu även Anne Weber en av de författare som slagit in på denna nygamla väg, och detta med ett sällsynt lyckat och gripande resultat. Huvudpersonen Annette har sin verkliga förlaga i Anne Beaumanoir som i dag – vid 95 års ålder – bland annat är känd som en av de sista ännu levande kämparna i den franska motståndsrörelsen. Valet av henne som huvudperson är ett snilledrag som gör det möjligt att spegla det franska, och därmed europeiska, 1900-talet genom en enda kvinnas fascinerande livsöde. De politiska och socioekonomiska förändringarna får därigenom konkret gestalt, samtidigt som också den franska Algerietpolitiken problematiseras. Anne Beaumanoir har själv skildrat sitt liv i boken Le feu de la mémoire, men Anne Weber insåg efter det första mötet med Anne Beaumanoir att dennas liv, med tanke på just memoarerna, inte kunde skildras på prosa en gång till. I stället blev det ett epos och därmed andra möjligheter. Resultatet är en historia som i rak tidsföljd pendlar mellan distanserad överblick och nära ögonblicksbilder i ett panorama över ett liv och en tid. 

Det börjar i Anettes barndom på landsbygden i Bretagne, men det är i nutid som ”hon blir till på detta vita blad”, som visar hur den lilla flickans värld ”långsamt fylls med former och med färger, / bit för bit, med far mor himlen vattnet jorden”. Livet levs i fattigdom, men mormodern – analfabeten som fick tjäna piga i stället för att gå i skolan – är Annettes trygghet i livet. Mormor ”är rik, men inte på ägodelar, / och bildad, men inte genom läsning” – Anette å sin sida stärker deras band när hon som skolflicka lär den gamla att läsa. Men vad är det som motiverar titeln ”hjältinna”? En del av förklaringen ligger i Annettes självuppoffrande, motsägelsefulla och mycket spännande liv. Anne Weber har beskrivit sitt epos som en hyllning men inte en hagiografi, och det är inte ett helgon vi möter men en flicka som, tack vare sin öppenhet mot världen, tids nog blir en hjältinna. I den tyska titeln betonas både det självklara och det speciella med detta redan i formen Heldin / hjältinna: Detta är ett epos som ovanligt nog handlar om en kvinna, en kvinna av det ovanliga slaget! 

Som nittonåring anslöt hon sig till den kommunistiska motståndsrörelsen för att med närmast naiv tapperhet kämpa mot den Hitlertyska ockupationen. På eget bevåg, och i strid med motståndsrörelsens regler, lyckas hon mirakulöst rädda ett judiskt syskonpar undan en Gestaporazzia och tvingas gå under jorden. De svåra besluten är många när våldet bestämmer över liv och död, men tack vare eposets format kan berättaren Anne Weber med trovärdighet gå i dialog med Anette. Med förståelse för hur hon slits mellan ideal och realiteter ställs, med den förfinade ironiska ton som är Webers adelsmärke, de berättigade moraliska frågorna. I detta och i språkbehandlingen ligger också mycket av textens styrka, och fastän den inte är skriven på rimmad vers eller fast meter, framtvingar formen ändå en egen typ av läsning, också när huvudpersonen uttrycker sig i vardagliga vändningar:

”Som allt annat
är också motståndet annorlunda än man tror,
alltså inte ett fast beslut,
inte ett klart, utan ett omärkligt, sakta
glidande in i något man inte
har en aning om.”

Allt detta är intressant i sig, men Anne Beaumanoirs liv hade nog aldrig blivit ett epos, om det inte varit för åren som FLN-kämpe för Algeriets frigörelse från Frankrike. Till den komplexa och kontroversiella bilden hör nämligen att hon genom sin kamp dömdes som förrädare och såg sig tvungen att fly från Frankrike, där hon dittills verkat som neurolog, och därmed lämna sina tre små barn och sin man. Först trodde hon att de snart skulle få leva tillsammans igen, men landsflykten förblev många år det enda alternativet, och någon längre återförening blev inte möjlig förrän de vuxit upp. Som högutbildad fransyska med engagemang i frihetskampen kunde hon omkring 1960 fördjupa samarbetet med den algeriska motståndsregeringen i Tunis. Senare fick hon under vännen president Ben Bella en post vid det algeriska hälsoministeriet, där hon kunde förverkliga idealet att hjälpa landets utblottade till ett bättre liv, parallellt med omfattande tjänstgöring som läkare. Att en av kollegerna och företrädaren på hennes tjänst var Frantz Fanon, som just då skrev på Jordens fördömda, är en detalj som bidragit till bilden av frihetskämpen Anne Beaumanoir.

Men är Anne Beaumanoir verkligen en hjältinna? Många av motståndsrörelsens medlemmar gjorde sig skyldiga till grova förbrytelser, inte minst under utrensningarna bland misstänkta kollaboratörer i krigets slutskede, och de algeriska frihetskämparna visade sig med tiden minst lika brutala som de franska trupperna. Hon kan inte ha varit omedveten om detta, men mellan raderna anar man en idealistisk naivitet som nästan kostar henne livet under andra världskriget och leder henne vilse i Algeriet, men som ändå leder henne rätt i försvaret av de allra svagaste. Därför blir också nedslagenheten fullständig när Boumédiène förvandlar landet till en blodig diktatur 1965. Drömmen om det nya lyckoriket går slutgiltigt i kras. Berättarröstens frågor lämnar henne inte: ”Såg du inte att detta höll på att hända?”, ”Var inte alla åren utan barnen förgäves?”, ”Hur kunde du, som en gång vågade livet för att hjälpa judiska flyktingar, spela islamistiska krafter i händerna?”

Ändå finner hon kraft att lämna Algeriet för Schweiz och långt senare Frankrike. Cirkeln i ett anmärkningsvärt liv sluts och som läsare påminns man om den inledande beskrivningen av henne: ”Hon tror inte på Gud, men han på henne. / Om han finns, har han skapat henne”. Eller: Anne Weber finns, och hon har skapat hjältinnan i ett märkvärdigt berörande epos.

 

  • Läs gärna Tommy Anderssons artikel om Anne Webers tidigare bok Ahnen. Ein Zeitreisetagebuch.
  • En kort porträttfilm  i samband med att Anne Weber tilldelades Deutscher Buchpreis 2020.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).