Magnus Hedlund om patafysikens avtäckare och den absurda teaterns fader, Alfred Jarry, och om några av hans böcker, bl.a. Spéculations och Gestes et opinions du docteur Faustroll, där doktor Faustroll, som det ska visa sig, med hjälp av Lord Kelvin kan segla runt i ett såll.
Jag fick ett brev från Alastair Brotchie, en engelsk kollega. Kollega såtillvida som att också han är innehavare av en lärostol vid det Patafysiska Kollegiet i Paris, dvs ”régent” (ungefärligen huvudlärare). Han är också författare till den hittills utförligaste och bästa biografin över Alfred Jarry (1873-1907), patafysikens avtäckare och den absurda teaterns fader genom sin groteska och omtumlande pjäs Ubu roi, 1896 (Kung Ubu). Brotchie är också en av personerna bakom det djärva bokförlaget Atlas Press med inriktning på engelska översättningar av verk från den tidiga banbrytande franska modernismen. Hans utmärkta biografi heter Alfred Jarry: A Pataphysical Life (MIT Press, 2015).
Han hade ett par frågor. Han visste att jag översatt och skrivit om den irländske författaren och tidningskåsören Flann O’Brien (pseudonym för statstjänstemannen Brian O’Nolan, 1911-l966), så han frågade om jag visste om Flann O’Brien kände till och hade läst Alfred Jarry och om O’Brien kunde franska.
På den första frågan kunde jag direkt svara ja, eftersom jag just hade träffat på en initierad referens till Jarry i ett kåseri från 40-talet av Myles naGopaleen (en annan av O’Nolans pseudonymer). Nämligen ett direkt citat från en sång i en av pjäserna om far Ubu: ”Hourra, cornes-au-cul! Vive al (sic!) Père Ubu!” men av naGopaleen ironiskt tillskrivet den sedesamme 1700-talsbiskopen Pontus de Tyard.
Den andra frågan var besvärligare. Kåserierna innehöll ofta citat på diverse språk, men vilka av dessa författaren ”behärskade” var svårt att veta. Fransk-engelska dubbelspråkiga vitsar är ganska frekventa, så mycket talade för att franska hörde dit.
Brotchies frågor var föranledda av att han under arbetet med sin biografi läst Alfred Jarrys essäistiska kåserier, så småningom samlade i volymen Spéculations, och där funnit likheter i ton och stilgrepp med naGopaleens stycken i The Irish Times. En vanlig metod för kåsörer är att anlägga ett oväntat perspektiv på vanliga eller välkända ämnen.
Både Jarry och O’Brien använde metoden till fulländning, men med skillnaden att Jarry var mest intresserad av att blottlägga absurditeten i det vardagliga och välkända, medan O’Brien – eller snarare Myles naGopaleen, kåsörpseudonymen – var mer inriktad på den humoristiska poängen, eller inte sällan den totala avsaknaden av sådan poäng.
Fransmännen vårdar sina litterära klassiker, Spéculations har nyss kommit i ny utgåva, innan den förra från 2018 på ett annat förlag ännu är slutsåld. (Den dessförinnan kom 2015.) Ungefär samtidigt har den första engelska översättningen (Speculations, 2022) dykt upp med ett urval av de närmare hundra år gamla texterna, som ursprungligen trycktes löpande i La Revue Blanche, den ledande litterära tidskriften i Frankrike under den sena symbolismen och tidiga modernismen.
Ett typexempel är den många gånger antologiserade ’essän’ Korsfästelsen betraktad som en cykeltävling i motlut. Jag kan inte avstå från att citera slutet:
”Jesus /…/ svettades. Det är inte säkert huruvida någon kvinnlig åskådare torkade honom i ansiktet, men det är klart att den kvinnliga reportern Veronika tog ett snapshot med sin Kodak.
Det andra missödet ägde rum vid den sjunde kurvan på oljig stenläggning. Vid elfte slirade Jesus omkull för tredje gången, nu på en järnvägsskena.
Israels lätta garde viftade med sina näsdukar vid den åttonde.
Den beklagansvärda olyckan ägde, som vi vet, rum vid den tolfte kurvan. Jesus körde i det ögonblicket dött lopp med de två rövarna. Man vet också att han fortsatte loppet som flygare… men det är en annan historia.”
Eller frågor som denna:
”Varför påstår varenda människa att ett fickur är runt, vilket bevisligen är falskt, eftersom det sett i profil bildar en smal, elliptisk rektangel, och varför i helvete har man lagt märke till formen bara i det ögonblick urtavlan var intressant?”
På svenska finns spekulationerna inte samlade, men enstaka kan påträffas i Sture Pyks Far Ubus läsebok (Carlssons, 1995) och i Claes Hylingers patafysiska antologi Segla i ett såll. Många har utelämnats i den engelska utgåvan, förmodligen av översättningsskäl. Men man får en god uppfattning om Jarry som kåsör i Hylingers lilla urval. Som Jarrys förundran över att folk slickar avbildningar av kungligheter på baksidan när de vill meddela sig med andra via brev.
Jag fick snart tillfälle att ställa Brotchie en motfråga. Claes Hylingers antologi heter Segla i ett såll efter Jarrys doktor Faustroll som seglar runt i ett sådant (Gestes et opinions du docteur Faustroll eller Dåd och idéer av doktor Faustroll, i svensk översättning av Sture Pyk, 1964). Jag höll just då på att skriva om Edward Lear och dennes nonsensdiktning och hade stött på en dikt som hette The Jumblies och som handlade om några egendomliga varelser med gröna huvuden och blåa händer, som seglade jorden runt just i ett såll (’jumble’ betyder röra, oreda, skräp, kanske vanligast i ’jumble sale’ skräp- eller loppmarknad).
Att Jarry och Lear skulle känna till varandra var inte särskilt troligt. Så vilken var förbindelsen? Att Alastair Brotchie kunde sin Lear visste jag sen tidigare. För att roa mig översatte jag The Jumblies och publicerade resultatet i ett särtryck till Vestrogotiska Patafysiska Institutets tidskrift V.P.I. Talar (ca. 10 ex). När den senaste utgåvan av Hylingers antologi publicerades av Rönnells Antikvariat 2014 förstorades trycket upp till läsbart skick i antikvariatets skyltfönster vid sidan av Hylingers bok, en idéhistorisk gåta åt betraktaren.
Brotchie visste dock besked. Sambandet mellan Jarry och Lear var att båda läst den nordirländske matematikern och fysikern Lord Kelvins skrifter om ytspänningen och dess effekter. Jarry kunde engelska och var djupt intresserad av nya matematiska och fysikaliska idéer. Det gick att segla i ett såll, åtminstone för patafysiska doktorer och jumblier.
Och både Gestes et opinions du docteur Faustroll och The Jumblies har blivit klassiker i sina respektive genrer. The Jumblies har t ex översatts minst fyra gånger till svenska, den första förmodligen av Britt G. Hallqvist i hennes lilla utsökta Lear-urval Rim och oförnuft från 1952. Och den senaste av Malte Persson och Isabella Nilsson i Med skönhetens ärtgröna båt, nonsensdikter (ellerströms, 2018).
De senviktorianska nonsensdiktarna Edward Lear och Lewis Carroll (Alice i underlandet m fl) kom att utöva ett stort inflytande på flera av de stora modernisterna. Låt mig bara nämna två: James Joyces stora ordleks- och vitsepos Finnegans Wake vore otänkbart utan Lewis Carroll. Och både Lear och Carroll kom att starkt influera författarna i ”det sista ryska avant-gardet” under den stalinistiska mellankrigstiden, gruppen Oberiu med den geniale absurdisten Daniil Charms som ledande namn.
- Klicka här för att läsa Magnus Hedlund om ett annat sällskap – som försvann…
- Se en filmad Kung Ubu från 1965 här