Tåget till Petersburg – det finska tåget Sibelius – går 7.23 på morgonen. Redan kvart i sju står en kvinna på perrongen, inte för att resa utan för att sälja en liten diktsamling på finska, som hon gett ut på eget förlag och som heter Tankar om livet. Ingen köper, utom till slut jag. Av bakpärmen framgår det att hon heter Maire Hulkkonen, att hon är född på Karelska näset våren 1939, att familjen fick fly, att hon varit krigsbarn i Sverige, att hon varit sjukpensionerad i närmare tjugo år. Det tar mig inte nån lång stund att konstatera att dikterna är klena som poesi men här finns ändå en livskänsla jag måste beundra. Och att stå här på stationen, förmodligen morgon efter morgon.
Tågresan tar sex och en halv timme. Snabbare, betydligt snabbare, skulle det gå om inte formaliteterna vid gränsen var så utdragna, här är det fortfarande i det närmaste sovjetiska förhållanden som gäller. Men ska sitta på sina platser, man får inte nyttja toaletterna. Trots att tåget står en halv timme i Viborg är det inte heller tillåtet att stigs av och ta en nypa frisk luft vilket jag har ett tydligt minne av att man kunde på sovjetisk tid. Vi tittar i alla fall på stadens horisont, vi ser runda tornet och Viborgs slott. Ingen av oss har anknytning till Karelen men det finns ett slags Viborg-nostalgi som är obligatorisk för finländare i vår generation och den infinner sig lydigt. Vi glömmer inte heller den replik som också den är obligatorisk, nämligen att staden ser hopplöst förfallen ut.
Mellan Viborg och Petersburg kommenterar vi flitigt vad vi ser genom tågfönstren. Vi tycker att skogen är oskött, att den äldre bebyggelsen är förfallen, att den nya, framförallt i förstäderna till Petersburg, är ful. Vi talar om att det gäller att hålla stadigt i kreditkort och pengar, att helst inte ha dem vare sig i väskor eller i fickor: ”Nå, blev du rånad?” är den första fråga man som finländare får när man återvänder hem från Petersburg. Vi talar om att vi så fort vi kommit till hotellet ska komma ihåg att köpa mineralvatten eftersom man inte kan dricka det ryska vattenledningsvattnet. ”Det är nog säkrast att inte borsta tänderna i det heller,” är det nån som säger. Vi är inte alldeles lågmälda och plötsligt börjar jag skämmas: det finns naturligtvis också gott om ryssar på tågen, rimligen finns det också ryssar som förstår svenska.
Det är bara några dagar sen jag satt på flygbussen in från Helsingfors flygplats till Helsingfors centrum och kände raseriet stiga mot en grupp rikssvenska medpassagerare som gjorde sig lustiga över finska ord de såg på skyltar: ”Ooppera,” sa de flera gånger, ”Ooppera! Varför måste dom köra med två o och två p när vi klarar oss med ett?” Det var ju noga taget ingen farlig replik, och noga taget klarar jag personligen mig ju också med ett o och ett p men med ens var det ändå dom jag solidariserade mig med. Jag tyckte de lät olidligt överlägsna, de där svenskarna. Som finländare är man van vid att tycka att rikssvenskar låter överlägsna, det har historiska orsaker. Självklart har det också historiska orsaker att finländare kan ha ett behov att odla ett förakt för det ryska. Från min barndom kommer jag ihåg den ton men vilken man uttalade orden ryssblått och ryssparfym – eller helt enkelt rysslukt. För bara några år sen utbröt en skogsbrand på den ryska sidan om gränsen och då använde finländska medier flitigt ordet ryssrök.
Så är vi framme, och – som alla finländare – slås vi än en gång av det obegripliga i att denna världsmetropol faktiskt ligger så osannolikt nära oss. Det är bara att inse: det är hopplöst provinsiella vi är, vi finländare, vi helsingforsare med vårt empircentrum som är en kopia i lilleputformat av Petersburg. Att Petersburg är vacker har jag alltid tyckt, den här gången tycker jag att den är vackrare än nånsin förut, runt kanalerna tycker jag att den är vackrare än Venedig. Och restaurerat har man gjort, restaureringsarbetet pågår hela tiden, och gatorna, åtminstone de gator vi rör oss på, verkar på inget vis otryggare än gatorna i vilken annan storstad som helst.
När vi är på väg in till Eremitaget stämmer en gatumusikant upp ”Du gamla, du fria”. Vi tittar förvånat på varandra men inser att det är för att vi talar svenska. Att han ska veta något om finlandssvenskar kan vi inte begära, det finns otaliga rikssvenskar som inte vet något de heller, men någon slant får han inte.
Inne i det väldiga museet köar några tiotal japaner framför två små tavlor av Leonardo da Vinci som de i tur och ordning ska fotografera. Min största upplevelse för dagen blev en madonna av en flamländsk målare som uppenbarligen bara är känd som de Kvinnliga halvfigurernas mästare. Madonnan är försjunken i en bok och Jesusbarnet håller hon i så förstrött att han ser ut att när som helst kunna falla.
Leonardo da Vinci ser jag inte alls. Inte den här gången. Jag tänker nämligen komma tillbaka, det tänker jag. Och på tåget tillbaka mot gränsen är det inte bara Viborg som inger mig nostalgi utan också de hederligt gammaldags ryska el- och telefonledningarna som löper från stolpe till stolpe.