Joseph Roth – Leningrad (1928)

Översättning Håkan Lindgren

1.
Till Leningrad kom jag en isig söndagsmorgon. Luften var av glas. Det klirrade. Gatan var snö; vitt solig snö på den ena sidan, skuggig snö på den andra. Trottoarerna skildes från gatan av snöhögar som låg med jämna mellanrum. De påminde om markeringar längs en gränslinje. Från slädarna kom ett muntert klingande, från fotgängarna ett knarrande och ett pustande. Galoschernas gummi gnisslade mot den motspänstiga snön, som suckade under varje steg, som om den led av att bli trampad på. Andedräkten hördes när den lämnade människornas näsor och munnar. Framför varje ansikte ett litet moln, som hela tiden förnyades. Framför slädhästarnas huvuden större moln. Högt under den blekblå himlen verkade kylan sjunga, tunt, ett jämrande, men inte ett som uttryckte smärta utan kall vällust över kall smärta. Den osynliga kylans sång under vinterhimlen var den tydliga akustiska motsvarigheten till lärkornas oupphörliga tjatter under sommarhimlen. Trots att solen sken mycket starkt kunde man titta in i den. Dess vita sken var vilsamt för ögat jämfört med den bländande snön. Och på samma sätt som man om sommaren sveper med ögonen över grönskan på marken för att lugna det bländade synsinnet lät jag blicken, som gjort sig illa på markens vithet, återhämta sig uppe i himlens blå. Snön var stark som solen och solen mild som snö. Medan solen gav ifrån sig kyla verkade värme strömma från snön. Man uppmätte 28 grader under noll. Kylan var som en dubbelslipad klinga mot näsan. I öronmusslorna brann en stickig eld av tunna, skrovliga nålar. Man kände blodet cirkulera i kroppen och den snabbhet med vilken det värmde upp sig själv. Därför, och inte alls för att man frös, skyndade man på stegen. Allt som levde rörde sig mycket fort. Människorna sprang nästan förbi varandra, var och en isolerad från de andra av kylan. Slädarna jagade fram. En eller två av de sällsynta bilarna susade förbi. Bjällrorna på de små hästarnas höga bogträn galopperade. De enskilda ljuden flöt ihop till melodier. Det var inget klingande längre, det var klingande sånger.

Allt som stod stilla verkade däremot dubbelt så orörligt. Husen, broarna, bodarna och gatlyktorna hade ställts ner för att stå i evighet, och de tycktes lika oföränderliga som pyramiderna. Ja, till och med de skuggor som föremålen kastade var inte längre en följd av ljusets spel utan mörka ytor, ditmålade med grå färg på den vita snön, oberoende av solens gång. Palatsen, som i Leningrad står lika tätt inpå varandra som hyreshusen i andra städer, blev dubbelt så stabila i den atmosfär som rådde denna förmiddag. Den pondus som deras byggherrar förlänat dem förstärktes ytterligare av ljusets monumentaliserande kraft, som fick palatsen att stå så stadigt som om det tidigare hade varit risk att de skulle kunna flytta på sig, hur gediget byggda de än var. Kontrasten mellan snabbheten hos allt som var i rörelse och den för årtusenden garanterade orörligheten hos allt som stod stilla gav upphov till en för mig ovan, inspirerande njutning som stegrade ögats aktivitet och tvingade det att uppfatta hastighetens mirakel som det oföränderligas vind. Fasaderna växte till symboler för evigheten. De jagande människorna och vagnarna och hästarna krympte till åskådningsexempel på den ständiga föränderligheten och allt levandes intighet. Och som om det uppfördes på en scen såg jag hur den beklagansvärda kortvarigheten hos allt som uppstår och försvinner och de eviga makternas skrämmande likgiltighet bildade ett gripande skådespel.

Så såg jag Leningrad för första gången. Staden uppträdde som Peter den stores stad, denne universaleuropé som hade tänkt regera över Asien härifrån, och som inte, som andra härskare, uppförde ett stenmonument över sig själv utan ett helt residens i spetsen för sitt jätterike, i likhet med en kapten som placerar kommandobryggan i fören på sitt skepp. En stad för den tsar som var så besatt av evigheten att han bevarade sin egen kropp intakt i århundraden i sarkofagen, så att han, när man öppnade hans kista efter revolutionen, fortfarande låg där så väl bibehållen att man blev rädd för honom – lika rädd som man förut hade varit medan han levde.

2.
Nästa morgon var kylan borta. Den hade upplösts i dimma. Dimman steg upp ur floden. Snön var fortfarande hård, men den knarrade inte längre. Himlen var grå och varslade om ytterligare snöfall. Luften var inte längre av glas utan av mjölkigt porslin. Solen framstod inte längre som himlakropp, utan som om den bakom molnen var jämnt utspilld över hela horisonten. Ovanför palatsen och hustaken låg en orörlig, gråblå dunst, och stod man på en av de högre belägna punkterna i staden, eller på ett vidsträckt torg, där avståndet tillät en överblick, var det som om man såg ut över en sjunken stad under ett tunt lager av rök. De ljud som nådde fram till mig, klockor, slädarnas bjällror och annat, befann sig alldeles i närheten, inbäddade i vadd. Det var som om jag aldrig skulle få tillåtelse att se deras ursprung med egna ögon. Men om jag gick längre in, för att få syn på tornen, människorna och gatorna, var det som om jag hade brutit igenom en trollcirkel av dimma. Fasaderna såg inte längre ut som om de för evigt blickade ner på livets förgänglighet. De darrade snarast, de svajade, förändrade nästan form, som murar man ser på långt håll. Det var fortfarande kallt. Men kylan höljde sig i värmande moln som i en päls – i molnen fanns redan den mildrande mjukheten hos den snö de bar på. Framför mig glänste spetsen på Amiralitetspalatset genom den gråblå dimman, likt en gyllene lans som trängt igenom och spetsat röken. Det låg en otrolig triumf i denna spiras glans. Den triumferade som ett järtecken från en värld som inte är rädd att uppslukas av dimmorna eftersom den själv har gett upphov till dem. Som det utsträckta, manande fingret från en makt som fortfarande kan vara farlig, bara för att den ännu finns till.

Röken som svepte in Leningrad föddes verkligen ur staden själv. Staden står på träskmark, mjuk och förrädisk, de tunga palatsens och kyrkornas tunga fundament har snarare sänkts ner i marken än byggts på den. En stor och viljestark tsar ville bevisa att han även hade makt över träsken. Och liksom Venedig triumferar över vattnet triumferar Leningrad över sina träsk. Men staden identifierar sig med dem, fukten kryper in i murarna, de börjar sjunka, och om klimatet med den stränga kylan inte gav stadga åt marken och fick den att hårdna på nytt skulle byggnaderna kanske inte resa sig fullt så högt som de gör nu. Men de flesta dagar på året ligger staden insvept i de mjuka dimmorna från sina egna träsk, som ett tecken på den fred som sten och vatten har slutit med varandra, och på långt håll ser staden inte verklig ut, utan som en drömd stad, som träsken drömmer. En dag – har Dostojevskij sagt – skulle man kunna vakna och Petersburg skulle inte längre finnas till. En levande Peter har grundat staden, kanske kommer den döde Peter att förvandla den tillbaka till ingenting genom ett lika stort under. Ty denna stad kan inte förstöras. Den kan bara upplösas – i de dimmor som svävar ovanför den.

3.
Å, säger de petersburgskt sinnade patrioterna, om ni bara hade lärt känna staden som den var förr. Den var mer europeisk, livligare, rikare än Paris! Det finns nämligen ett särskilt skikt av hängivna petersburgare i alla delar av Ryssland, människor som alltid har stått i motsättning till de hängivna Moskva-anhängarna. Moskva har inte gett upp sina gamla historiskt och etnografiskt grundade anspråk. I motsats till de höviska manerens ”europeiska” Petersburg stod Moskva för en ”äktrysk” tradition. I Petersburg, som tsarerna höll på relativt säkert avstånd från sina undersåtar, uppstod emellertid en ännu märkvärdigare sorts ryskhet. Där uppstod den upphöjde ryske byråkraten, med nästintill tysk punktlighet, och samtidigt med en stilla galenskap, en kombination som ger upphov till excentriker. Där fanns de breda europeiska boulevarderna med bristfälliga ryska avlopp. Man talade franska och tyska men svor på ryska. Man befann sig på gränsen till utlandet, nära havet och de främmande fartygen, de utländska diplomaterna bodde runt hörnet – och medan man på så sätt stannade hemma i Ryssland kikade man in till Europa genom fönstren. Petersburg hette staden, något ryskt namn hade den inte. När Nikolaj II under kriget döpte om den till Petrograd klagade de ryska patrioter för vilka det tyska namnet på deras stad hade blivit heligt. Petersburg betydde universell nobilitet, i enlighet med den störste av alla tsarers vilja, och därmed var det ryskt. Petrograd var en billig eftergift för den småborgerliga nationalismen, en pöbelaktig, egentligen västeuropeisk språkpuritanism som förstör skyltar med utländskt klingande namn. Att döpa om Petersburg till Petrograd var ett uttryck för den siste tsarens småborgerliga läggning, en man som hämtade sin nationalkänsla från gatudemonstranter. En stad som hade börjat kallas Petrograd var dömd att sluta som Leningrad, menar de ryska reaktionärerna idag. De håller sig fortfarande till Peter den store. För dem är Nikolaj II en förelöpare till revolutionen.

Sådana reaktionärer finns det fortfarande i Petersburg. Många skonades under revolutionen eftersom de inte brydde sig om politik. Det var de för stolta för. De reste sig från sina skrivbord, lade av sina uniformer och såg sin värld gå under med det stolta förakt som de också riktade mot sig själva. Ett slags aristokratisk nihilism. En likgiltighetens heroism. Som spöken vandrar de genom gatorna. Spöklika var de redan då, när de satt vid sina skrivbord. En träskmarks spöken med höviska maner. De kommer aldrig att lämna Petersburg frivilligt. Hovet existerar inte längre, men träsken är kvar, deras verkliga hem, vars fukt konserverar gamla spöken.

4.
Torget framför Vinterpalatset är vidsträckt och dess konturer suddas ut av snön. Det är ett omätligt torg, liksom Ryssland är omätligt som rike. Genom de gultonade fönsterrutorna skådar man ut över det som över ett stelnat hav. Upp ur det stiger ett vemod av is och sten, som dimmor ur ett öppet hav. Människorna som sneddar över torget ser försvinnande små ut, som påklädda tändstickor. Instängt från alla håll, bara förbundet med staden genom trånga gränder, är torget lika inåtvänt som staden själv, en avbild av dess försjunkenhet. Tsaren blev liten inför detta torg, en ynklig fånge. Hur räddhågsen blir inte en härskare när ett stort, vitt och tigande torg belägrar honom! Den som inte är stor nog att regera blir här, för de väldiga proportionernas skull, en tyrann.

Den tidiga vinterkvällen svepte in med färsk, vit snö, som föll samtidigt med mörkret, som för att lysa upp det. Men hur mycket det än snöade förblev torget lika djupt, dess nivå verkade inte höja sig en centimeter. För stort är detta torg, tänkte jag. För stort … !

 

Joseph Roth
Joseph Roth

”Bara ett reportage från Ryssland kan rädda mitt goda rykte”, skrev Joseph Roth till sin redaktör Benno Reifenberg 1926, besviken över att ha förlorat en eftertraktad placering som pariskorrespondent. Han visste sitt värde. Ledningen för Frankfurter Zeitung ”envisas med att betrakta Roth som någon sorts lättviktig pratkvarn”, fortsatte han, men ”jag är inte något extranummer, ingen efterrätt. Jag är huvudrätten.” Och: ”Jag skriver inga ’vitsiga kåserier’. Jag tecknar samtidens porträtt.”

Fick han inte Paris ville han ha Ryssland. När han argumenterade för att han skulle få åka skrev han: ”Jag är (kanske olyckligtvis) helt oförmögen att skänka entusiasmen inom mig mer utrymme än skepticismen.” Därför skulle tidningsledningen inte tro att han tyckte att det ena samhällssystemets brister var bättre än det andras. ”Jag tror inte att den borgerliga demokratin är fulländad, men jag tvivlar ännu mindre på det trånga, tendentiösa åsiktsutrymmet i proletariatets diktatur. Jag tror – tvärtom – att det har uppstått ett fruktansvärt slags ’proletärbrackor’ om uttrycket tillåts, en varelse som, hävdar jag, tillerkänner mig ännu mindre frihet än sina borgerliga motsvarigheter. Jag hyser alltså inte några förutsättningar för en ’uppenbarelse’ av det slag som de flesta litterära rysslandsresenärer har fått de senaste åren.”

Iväg kom han också. Han gjorde en lång reportageresa och skrev en serie artiklar där hans känsliga, egensinniga iakttagelseförmåga fick fritt utlopp. Jag ville översätta den här texten eftersom Roth beskriver vinter så sällsynt bra: när jag läste den var det som att bli barn och på nytt upptäcka vad snö gör med en stad.

 

Texten har hämtats ur samlingsvolymen ”Ich zeichne das Gesicht der Zeit” Essays – Reportagen – Feuilletons red. Helmuth Nürnberger, Wallstein Verlag 2010. Översättningen är gjord med förlagets tillstånd. ”Leningrad” publicerades ursprungligen i Frankfurter Zeitung 18 mars 1928.

Tack till Madeleine Gustafsson och Aimée Delblanc för hjälp med översättningen.

 

– Klicka här för att läsa tommy Andersson om en bok om Joseph Roths exiltid i Belgien och Nederländerna.
– Klicka här för att läsa Ivo Holmqvist om Roths A Life in Letters

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).