Voces intimae – Jean Sibelius och Axel Carpelan

Sibelius

Sibelius

Av IVO HOLMQVIST

På den alltid lika läsvärda websidan Nordic Voices in Translation har översättaren David McDuff nu lagt ut en del av Jean Sibelius dagboksanteckningar där man bland annat kan läsa dessa i dagarna hundraåriga anteckningar:

”3 november: Mood up – The Himalayas.
8 november: Have been in Hades. A valley such as never was.
21 november: Freudvoll, leidvoll.”

Lust och kval alltså, ”himmelhoch jauchzend, zu Tode betrübt…” De sista raderna för november 1909 då hans humör tog sig upp ur svackan handlar om ett besök:

”30 november: Axel Carpelan was here. I admire this fine talent. His powers of discernment are outstanding even though he is physically worn out. Appetite for work has been very poor. Yet this evening it is good!”

I Erik Tawaststjernas fem band starka Sibelius-biografi (Atlantis håller den fortfarande på lager, till rejält reducerat pris) skymtar namnet Axel Carpelan här och var. Sibelius andra symfonin dedicerades till denne baron som var en av symfonikerns stora beundrade och tillskyndare men som också hörde till hans närmaste vänner. Carpelan var en säregen och isolerad människa, med musiken som alltuppslukande intresse i livet och med en enda vänskap som höll honom uppe: den med Sibelius.

Det kan vara på sin plats att erinra om en mycket bra roman, Bo Carpelans ”Axel” från 1986, om hans farfars bror. Brevväxlingen mellan baronen och tonsättaren har varit till nytta, sägs det i förordet. Bokens blandgenre, ett mellanting av roman och biografi, har sina inbyggda svårigheter. Hur mycket är sant, hur mycket är bara sannolikt, och hur mycket är fria fantasier? Vad skulle Axel Carpelan ha sagt om att bli avbildad så här?

Bo Carpelan har ställt sig sådana frågor, som ses i förordet:

”Det blev berättelsen om en mycket ensam och sjuk mans dolda styrka och om en vänskap där båda parter var både givande och tagande långt mer än Axel själv kunde ana.”

Huvudpersonen Axel är en neurasteniker med en svagt fladdrande livslåga. Men samtidigt är han en heroisk gestalt, en stoiker som tar till sig Vilhelm Ekelunds aforismer, citerar dem och lever efter dem. Hans anteckningar har ofta prägeln av dyrköpta sanningar, en komprimerad visdom tillkämpad i ensamheten. Den nu väl helt bortglömde sekelskiftesnaturalisten Henning Berger skrev en bok med en titel som hade kunnat passat också romanen om Axel Carpelan: ”Ur en ensams dagbok”. Det stillsamt reflekterande tonläget ligger också nära ett par andra självanalyserande böcker från förra sekelskiftet, Strindbergs ”Ensam” och Söderbergs ”Hjärtats oro”.

Axel Carpelan

Axel Carpelan

Axel Carpelan hörde till de misslyckades kompani och de resignerades skara, sjukligt skygg och hämmad och med få yttre händelser att haka fast minnet på. Trots det är hans historia fascinerande att följa när den utvecklas till ett inre drama. En kärlekshistoria är bara ansatser som aldrig fullföljs. Som ung hyser Axel konstnärsdrömmar, men när han inser att han som violinist högst kan bli en måttlig amatör låter han fiollådan segla iväg längs Aura å, som en svart likkista för begravda ambitioner. Och hans kompositionsförsök förblir ofullbordade. Han lever i stället ett ställföreträdande liv. Jean Sibelius skaparvånda men också hans musikaliska triumfer blir lika mycket Axels, vars stora uppgift sent i livet blir att skaffa fram pengar till Sibelius, leta upp mecenater åt honom och ordna med inspirerande studieuppehåll utomlands – och att tygla hans krogliv.

I sina anteckningar analyserar han vännens olika verk, träffande och koncentrerat (man ska helst ha Sibelius musik inom hörhåll när man läser romanen). Så växer ett dubbelporträtt fram i denna digra, laddade och koncentrerade rekonstruktion. Axels enformiga liv ses mot ödesdigra tidshändelser: Eugen Schaumanns mord på Bobrikoff, världskriget, inbördesstriderna mellan röda och vita trupper. Bo Carpelans hemkänsla i årtiondena kring 1900 är uppenbar. Här handlar det om Helsingfors och Åbo, Tammerfors och i någon mån Stockholm, med snabba impressioner fyllda av dofter, ljud och färger.

”Jag nöjer mig ej vid fattigdomen och vänjer mig ej heller, utan bjuder hemligt motstånd, griper till pennan, skriver till höger och vänster, det är mitt sätt att tala, och när jag skall tala förstummas jag.”

Så skriver Axel i januari 1909, och hans privata ångest speglar en hel nations tillstånd under de rastlösa åren fram till självständigheten 1917. De speglar också klassamhället Finland. Det tidigaste minnet Axel har är synen av en död kvinna med sina halvt förfrusna barn intill sig i snödrivorna. Den synen förföljer honom i mardrömmar genom livet, som en undermedveten anklagelse. Men han är ingen revoltör, bara en deklasserad adelsman som lever i marginalen till en tid med upprörande sociala orättvisor.

Och ”De intima rösterna”? Sibelius stråkkvartett i d-moll, opus 56 där de uppgivet melankoliska stämningarna i det ryska storhertigdömet Finland för drygt hundra år är lika träffande tolkade som i Mikael Lybecks dikt ”Klockbojen” från 1903, tung av tidens pessimism (en annan i samma samling kallades mycket tidstypiskt ”Trötta träd”) :

Klockboj

Klockboj

Klockbojen

Gungande dyning, men ingen vind.
Dimmans molniga tågor
slå sin fuktighet mot min kind,
kyla mitt hjärta och göra mig blind.
Inga levande vågor,
ingen levande vind!

Klockbojen ringer.

Årorna tar jag, ror och ror —
längtan att före natten
möta den höga klarhet som bor
lik en stor, en strålande stor
syn över vida vatten,
ger mig kraft när jag ror.

Klockbojen ringer, ringer.

Var är vägen? Jag stirrar mig blind —
dimma, och endast dimma,
trycker sig tätare mot min kind.
Var är vägen för den, som är blind,
var en ljusnande strimma,
var en levande vind?

Klockbojen ringer.

____________________

Klicka här för en omfattande presentation och dokumentation av Sibelius och hans verk

‣ Sibelius, stråkkvartett i d-moll, opus 56, första satsen:

Kommentera: