Visste du att Le petit prince av Saint-Exupéry lär vara världens fjärde mest sålda bok genom tiderna? Lägger man till också böckerna, filmerna och annat om Peter Pan och Pippi Långstrump tycks temat om puer aeternus och puella aeterna – det eviga barnet, oviljan att ”bliva stur” – höra till ett av litteraturens vanligaste. Jungianen Marie-Louise von Franz tog i sin The Problem of the Puer Aeternus Antoine de Saint-Exupéry själv som exempel på en sådan störning. Men var det korrekt? Karl Ågerup har läst breven som Saint-Exupéry skrev till sin mor.
I The Problem of the Puer Aeternus beskriver den tyska psykologen Marie-Louise von Franz (1915-98) en störning som handlar om att vägra bli vuxen. En puer aeternus, ”evig pojke” på latin, är alltför bunden vid sin mor, vilket hindrar hans mognad. I sin tvångsmässiga rastlöshet liknar han den homosexuelle och fruntimmerskarlen, menar von Franz. Han är antingen psykopat, schizoid, hysterisk, eller neurotisk. Von Franz använder en fiktionsberättelse för att bygga sin tes: barnboken Le petit prince av Antoine de Saint-Exupéry (1900-44). Den franska piloten och författaren Saint-Exupéry var enligt von Franz ett typiskt exempel på en puer aeternus. Han var flyktig, otålig, poserande. Eftersom hon fäster så stor vikt vid modersrelationen kan det vara intressant att jämföra hennes karaktärsteckning med Saint-Exupérys brev till mamman, Lettres à sa mère, som publicerades postumt.
Von Franz menar att Saint-Exupéry avslöjar sitt puer aeternus-komplex i Le petit prince, där en pilot försöker laga sitt störtade flygplan. Pilotens otålighet inför den trasiga motorn är typisk för puer aeternus. ”När han behöver ta någonting på allvar, gör han några svaga försök innan han otåligt ger upp.” Von Franz pekar också på Saint-Exupérys benägenhet att driva med de vuxnas sätt att ta sig själva på allvar. Med teckningarna i boken avslöjar han sin kluvna och oförlösta personlighet. Författaren verkar alltid spela en roll, menar von Franz, han är inte genuin. Den evige pojken visar också en naivitet och idealism som lockar till sig dåliga kamrater. Men den egenskap von Franz betonar mest är rastlösheten, vilken hon menar hänger samman med moderskomplexet.
Texterna i Lettres à sa mère (Gallimard Folio, 1984) är kronologiskt ordnade. Inledningsvis berättar författaren om sin gymnasietid i det sena tiotalets Paris, han ber om pengar och bedyrar sin moderskärlek. I breven ritar Saint-Exupéry också teckningar i samma stil som i Le petit prince. Vid tjugoett års ålder gör han värnplikten som pilotlärling i Casablanca. Efter att omväxlande ha försökt behaga mamman och be om gåvor blir han nu självkritisk. ”Jag har varit egoistisk och burdus. Jag har inte alls erbjudit det stöd ni behöver.” En stund senare blir han pojke igen. ”Modern är den enda verkliga tillflyktsorten för ynkliga män. Men varför skriver ni inte längre? Det är orätt att låta mig vänta på postbåten och ingenting få” (128–129, min översättning). Det är tydligt att den unge piloten känner sig ensam i Marocko. ”Ikväll är jag så ledsen att jag kunde gråta. Man kände sig säker i ert hus, man tillhörde bara er, det var bra. Och nu är det likadant, det är ni som är min trygghet, det är ni som vet allt och som kan få mig att glömma” (143–144). Avslutningarna är alltid vänliga: ”Jag kysser er lika ömt som när jag var en liten pojke” (133), ibland med tillägget ”er vuxna son” (144), som för att kompensera för ynkligheten. Det ska tilläggas att fadern dog redan 1904.
Tillgivenheten till trots är det svårt att i dessa brev finna tecken på den typ av blockering som von Franz identifierar. Framtidsplanerna är tydliga: ”som fänrik kommer jag att tjäna tusen francs i månaden. Jag kommer att gifta mig och skaffa en liten lägenhet” (145). Det är planer som Saint-Exupéry också förverkligar. I oktober 1922 blir han fänrik och han gifter sig senare med Consuelo, en konstnär från El Salvador. I breven visar han också medkänsla med drabbade människor. Från flottbasen Cap Juby berättar han om en slav som rövats bort från sin marockanska familj och sålts till morerna. ”Jag skulle gärna försöka flyga honom till Agadir men de skulle döda oss allihop. Han kostar 2000 francs. Om ni känner någon som kan skicka denna summa köper jag loss honom och ser till att han kommer tillbaka till frun och barnen. Det är en god människa som är mycket olycklig” (197).
I von Franz öron låter detta kanske som ett bedragarbrev. Dock finns inte mycket som tyder på att Saint-Exupéry var falsk på det sättet. Han var omvittnat tapper och genomförde flera riskfyllda räddningsoperationer i Afrika. När en bekant till familjen förlorar sitt barn ber Saint-Exupéry modern tillskriva henne och visa sitt deltagande. ”Det skulle betyda mycket för henne om ni skrev ett enkelt vänligt ord, så som ni förmår” (160). Så snart han fått en anständig lön lovar han att betala sina skulder och bjuda ut mamman på restaurang. ”När ni besökte mig i Toulouse blev jag ledsen och skamsen över att inte kunna göra någonting för er” (186).
Inte heller dessa löften är tomma. Sedan han blivit chef för det franska postflyget i Buenos Aires reglerar han sina skulder och betalar för mammans semester i Rabat. Han ger henne också ett månatligt bidrag om 3000 francs. I de senare breven har det skönlitterära skrivandet kommit i gång och han uttrycker sig mer poetiskt. ”Jag har aldrig haft en sådan vän”, skriver han om den flammande eldstaden i barndomshemmet. Det som representerar universums oändlighet är varken Vintergatan, flygningarna eller havet, utan extrasängen i mammans rum, och guvernanten Marguerite som brukade ta hand om honom när han var sjuk. Samtidigt betonas det beständiga. Han skriver till mamman att romanen Vol de nuit (1931) inte är en bok om nattflygning utan ”en bok om natten” (220).
Det faktum att Saint-Exupéry till yrket fraktar säckar med brev kontrasterar mot upptagenheten vid det tidlösa. I likhet med romanerna, som uttrycker spänningen mellan postpilotens uppdrag och närheten till den svarta rymden, poesin, det som inte låter sig mätas, pendlar brevtexterna mellan nuets praktikaliteter och drömmarna om kärlek. Kanske antyder Saint-Exupérys framgångar som författare att detta växelspel är allmänmänskligt snarare än patologiskt.
Bortsett från att von Franz ser ut att ha fel i sak förtjänar också själva projektet en kommentar. Saint-Exupéry dog i samband med en flygning under Andra världskriget, men han har ännu släktingar i livet. Här betalas ett pris. Är von Franz bok värd det priset? Det beror delvis på hur man läser den. Som litteraturkritik betraktad är boken naturligtvis undermålig. Von Franz närmar sig inte ens frågan om vad Saint-Exupéry kan tänkas försöka säga sina läsare, och vad detta kan vara värt ur ett historiskt, politiskt, eller estetiskt perspektiv.
Möjligen är hon medveten om det värde författarskapet tillmäts av andra: Le petit prince är världens fjärde mest sålda bok genom tiderna. Troligare är att litterära spörsmål inte intresserar henne. Istället har hon sökt efter material som kan belysa hennes teser inom jungiansk psykologi. Här blir samhällsvinsten tydlig: ett psykiskt problem beskrivs och förklaras, så att det blir lättare att behandla. Analysen tycks också ha väckt intresse i akademiska kretsar. Men varför använda skönlitteratur istället för fallbeskrivningar? Och hur revolutionerande är det egentligen att hitta mönster av barnslighet i en barnbok?
Sammanfattningsvis ger Saint-Exupérys Lettres à sa mère en intressant motbild till von Franz förklenande porträtt. När breven läses i kronologisk ordning framträder en tydlig utveckling från tonåren och framåt. Stilen rör sig från trevande skolfranska till den expressiva och lättflytande prosa som präglade Saint-Exupérys böcker från Courrier sud (1929) och framåt. Även personlighetsmässigt växer författaren från en krävande och smickrande pojke till en ansvarstagande och empatisk man, som i de avslutande breven också delar med sig till modern av det litterära sökande efter kontakt med evigheten som sysselsatte honom mellan flygningarna.