Kenneth Hermele om två samlingar berättelser från det portugisiska förlaget Oxalá där några av den nästa halva miljon portugiser som lämnade Portugal under 1960- och 70-talet själva berättar om hur deras liv mellan verklighet och dröm kom att gestalta sig i deras nya länder, vid den tiden framförallt Frankrike och Tyskland.
Mellan 1964 och 1974 lämnade halvannan miljon portugiser Portugal och migrerade i första hand till Frankrike. De ville fly fattigdomen och den fascistiska diktaturen (som störtades just 1974), och många sökte asyl från en hotande värnplikt som skulle skickat dem till blodiga kolonialkrig i Mocambique eller Angola. Många, kanske de flesta, hade arbete, var ofta till och med yrkesarbetare, och hade rekryterats av utländska företag som skrek efter arbetskraft när konjunkturen sköt fart. Migranterna behövde både friskintyg och utresepapper, det enda villkoret var att de var tillräckligt friska för att kunna arbeta och att de fullgjort militärtjänsten (för männen).
Hade de inte sina papper i ordning fanns ändå en möjlighet, en illegal flykt. Många av berättelserna i exilförlaget Oxalás samling Contos da emigração, (”Berättelser om utvandring”), handlar just om unga män utan papper som tar sig ut ur Portugal, via det likaså fascistiska Spanien och över gränsen till friheten i Frankrike. Berättelserna om dem har något nästan overkligt rart över sig, de unga männen måste visserligen gömma sig på tågen, de är ofta fripassagerare, de svälter och är fattiga men allt slutar väl när de kommit över gränsen.
De människor de möter på vägen har i de flesta fall varit goda mot dem, gett dem något att äta om så bara ett bröd, varnat dem när portugisiska gränsvakter eller spansk militärpolis närmat sig. Och när de kommit över på andra sidan har de lätt hittat till flyktingmottagningar och till portugiser som föregått dem och som nu kan slussa dem vidare till bostad och jobb.
Undertiteln till novellsamlingen, som nu kommit i en andra upplaga, är Homens que sofrem de sonhos, människor som lider av drömmar, men det är först nu när de är ”fria” som lidandet börjar. Det är korta berättelser som alla bär på en saknad, efter hemlandets värme, dofter och språk, efter familjen och byn. Migranterna är förvånande ofta bara på besök ett tag i det främmande landet, ett återvändande är planerat, de samlar pengar till att bygga ett hus och räknar på hur länge de måste stanna så att deras pensioner – intjänade i Frankrike eller Tyskland – kan räcka till ett gott liv på ålderdomen, då de vänt åter och tagit sitt nya hus i besittning.
Ibland tar de med sig sina familjer, men lika ofta är de ensamma, ibland håller äktenskapen men inte sällan blir exilens liv för påfrestande och skilsmässa oundviklig. Att ta med sig fru och barn – dessa berättelser har oftast en man som huvudperson – är en möjlighet, men inte heller då går det bra, antingen vantrivs alla och barnen far illa i den skola där de varken förstår språket eller vad som väntas av dem. Eller så anpassar sig barnen, och ibland även frun, till det nya livet, blir fransmän och tyskar lika mycket som portugiser och besöker bara Portugal någon gång per år, nu nya européer med blott en historia i Portugal, ett bleknande minne.
Berättelserna är raka, närmast konstlöst berättade, inga försök till litterär förtätning (med något undantag, som i Eça de Queirós saktmodiga berättelse om ett möte mellan en portugis och en övervintrad grek i Londons sena 1800-tal), och språket verkar ha gymnasister, eller i alla fall läsare som har portugisiska som andraspråk, som målgrupp. Förlaget Oxalá (som betyder ”Om gud vill”) vill se sig som hem för ”Diasporans författare”, men här är det mer temat än författarnas hemvist som har med förskingring att göra. Genom berättelserna löper en ljuv och sorgsen ton, det som fångas i portugisiskans ”saudade”, längtan. Det längtas till ursprunget, till språket, till värmen.
Ofta blir återkomsten en katastrof, det byliv de drömt om finns ju inte kvar, urbaniseringen har skördat sina offer och den gamla hemorten är nu ett tomt skal. Där sitter de i sina stora tomma hus, med den standard de drömde om att skaffa sig genom utvandringen, och vantrivs. Deras föräldrar är döda och deras barn lever vidare i det nya landet, årliga återbesöksresor är det enda som återstår.
Oxalá har också utgivit en blandad samling av muntliga berättelser och reportage, kallad A vida numa mala (”Livet i en resväska”). Här griper berättelserna tag på ett helt annat sätt, och kanske beror det på blandningen mellan återberättade egna minnen och inflikade, journalistiska berättelser som fyller i och förklarar, återger fotografier och statistik. Även här möter migranter – både från Portugal och Turkiet – som inte lyckas rota sig i det nya landet, som kanske inte ens vill försöka att leva dubbelliv utan som befinner sig i ett kort utanför i syfte att snarast återvända.
Huvudpersonen i denna samling berättelser heter Armando Rodrigues de Sá, en arbetare från en liten by i Portugals inland, som låter sig rekryteras till Köln. Han är tillräckligt gammal och frisk, varken militären eller läkarundersökningen ställer några hinder i vägen. Svårigheten att förstå det nya språket är genomgående hos dem alla och sättet att lösa det också gemensamt: portugiserna står i tyska affärer och härmar de djur de vill köpa till middagsmat, vi vill ha muu! I andra butiker står samtidigt turkiska migranter och härmar de djur de inte vill ha på sina tallrikar, det förekommer väl inget nöff?
I Frankrike finns vid den portugisiska fascismens fall 600 000 portugiser, därav kanske 60 000 desertörer, som fått politisk asyl. Men Armando hör inte till dem. Han är en legal migrant i Tyskland som genom en tillfällighet utses till landets miljonte Gastarbeiter, gästarbetare, när han utan föraningar stiger av tåget i Köln i september 1964. På perrongen, som smyckats med en banderoll på tyska, spanska och portugisiska, belönas han med en blomsterkvast och en ny Zündapp, på reportagebilderna ser den knappt ut som en lätt motorcykel, nog bara en moped? Men ändå: en Zündapp! På en bild lägger Armando försiktigt fingrarna på bönpallen, som om han var rädd att smutsa ner det ljusa överdraget.
Det blir ingen tysk av Armando, han tar inte dit sin fru Emilia och inte sina barn heller. Efter femton år i Tyskland återvänder han cancersjuk till byn nära Canas de Senhorim och dör där bara 53 år gammal. På hans gravsten står: ”Bom pai e marido exemplar”, (”En god far och en föredömlig make”). Byn är närmast övergiven, men Emilia och andra gamlingar finns kvar.
Drömmen om ett bättre liv, ett liv i frihet, infriades bara delvis och bara tillfälligt. Armandos tyska liv föreföll honom sämre än det han lämnat i byn, men pengarna var bättre, så länge de varade.