På andra sidan Medelhavet

I libyska fängelser sitter människor vars enda brott är att de försökt ta sig från Afrika till Europa. De flesta har gripits i vattnen strax söder om den italienska ön Lampedusa. På denna lilla ö, som ligger närmare Tunisien och Libyen än det italienska fastlandet, finns ett ökänt uppsamlingsläger där icke-önskvärda immigranter förvaras i väntan på transport tillbaka till sina ursprungsländer.

Men många av fångarna i de libyska fängelserna har inte ens kommit så långt som till Lampedusa. 2003 slöts nämligen ett vänskaps- och samarbetsavtal mellan Libyen och Italien. Avtalet handlar bl.a. om gemensamma patrulleringar i vattnen mellan de båda länderna för att stoppa all flyktingtrafik till Europa. Italien har också försett Libyen med patrullbåtar, jeepar och liksäckar samt bidragit med pengar för kostnader i samband med internering och avvisning. Allt som ett led i EU:s strävan att hålla Europa ”rent” från afrikanska invandrare.

I den italienska nättidningen PeaceReporter läste jag nyligen ett reportage från ett libyskt fängelse där många afrikaner som förgäves försökt ta sig in i den europeiska fästningen sitter internerade. Reportaget var skrivet av Gabriele Del Grande som arbetar för nyhetsbyrån Redattore Sociale och som 2006 grundade sajten Fortress Europe med västvärldens skärpta invandringspolitik som speciellt bevakningsområde.

Del Grande har besökt ett fängelse i den libyska kuststaden Zlitan och berättar om vidriga förhållanden. I två celler om tre gånger fyra meter satt ett trettiotal fångar, i det närmaste staplade på varandra. På golvet låg skitiga mattor och gummimadrasser, och det var uppenbart där fångarna sov. På väggen hade någon skrivit ”Guantánamo”. När Del Grande närmade sig hörde han från celldörrarna det desperata ropet ”hjälp oss!”. En fånge sträckte ut en papperslapp där ett telefonnummer stod nerklottrat. Fången, som heter Outhman, bad Del Grande att ringa hans mamma och berätta att han lever. Han hade nu suttit där i fem månader utan kontakt med yttervärlden. En medfånge hade suttit i nio månader. Till skillnad från många av de andra fångarna hade dessa två inte gripits ute på havet utan i immigrantkvarteren i huvudstaden Tripoli. Sedan samarbetet mellan Italien och Libyen inleddes har tiotusentals flyktingar arresterats av libysk polis och internerats i fängelser och läger (delvis finansierade av Italien och EU), utan något som helst rättsligt förfarande, i väntan på att kastas ut.

Och då skall man ha klart för sig att detta gäller även politiska flyktingar som, enligt Del Grande, utgör ungefär hälften av alla dem som försöker ta sig över Medelhavet. Ingen rättslig prövning av eventuella asylskäl, ingen rättsprocess, inget rättsligt grundat utslag. Bara in med dem i fängelse, där tortyr och därefter avhysning är det som väntar!

En advokat i Tripoli som Del Grande intervjuat säger:

”Immigranterna är offer för en konspiration mellan länderna på båda sidor om Medelhavet. Europa ser bara ett säkerhetsproblem, ingen vill tala om immigranternas rättigheter.”

Denne advokat känner väl till förhållandena i de libyska fängelserna eftersom han själv på nittiotalet satt fängslad i sju år som politisk fånge, även han utan föregående rättsprocess. Han berättar att polisen mer eller mindre rutinmässigt använder sig av tortyr.

Italien tycks dock inte ha något att invända mot förhållandena i Libyen. Berlusconi flirtar vilt med Kadaffi och älskar att låta sig fotograferas tillsammans med denne. Under deras senaste möte inbjöd Berlusconi Kadaffi till sommarens G8-möte, som denna gång skall hållas på Sardinien, och utlovade finast tänkbara plats för den libyske ledarens tält. Tortyren i de libyska fängelserna och den rättsvidriga behandlingen av tillfångatagna flyktingar sades det, av medierapporteringen att döma, däremot ingenting om.

För dem som vill veta vad det är som trots allt driver människor att lämna sina hemländer och riskera livet i sjöodugliga båtvrak (det beräknas att tolv procent drunknar under själva överfarten!) rekommenderar jag Fabrizio Gattis bok Bilal. Viaggiare, lavorare, morire da clandestino, som utkom 2007 på förlaget BUR och som jag presenterade i en understreckare i Svenska Dagbladet den 11 december i fjol. Gabriele Del Grande har också skrivit en bok om denna vår tids stora folkvandring. Den heter Mamadou va a morire och är utgiven av förlaget Infinito Edizione i Rom. Själv har jag ännu inte hunnit läsa den boken men vill ändå tipsa om dess existens.

I övrigt rekommenderar jag varmt nättidningen PeaceReporter, grundad 2003 och sedan 2007 även utkommande som månatlig papperstidskrift. Den har under åren utvecklats till en alltmer oumbärlig nyhetskälla vad gäller utrikesnyheter i allmänhet och förhållandena runt Medelhavet i synnerhet. Den fungerar verkligen, i enlighet med sitt ursprungliga motto, som ”world wide web against world wide war”, mot krigen i världen och för mänskliga rättigheter.

MARGARETA ZETTERSTRÖM

Alla böcker som nämns i artikeln kan beställas hos Dixikon via mail till info@dixikon.se

Kommentera: