Matéi Visniec har gjort sig ett namn i Frankrike och utanför dess gränser tack vare en lång rad pjäser skrivna på franska och uppförda på teaterscener runtom i världen. Jeana Jarlsbo skriver här om hans ”Migraaaants”, ett teaterstycke med absurda, groteska inslag och vass humoristisk udd, lika oavslutat som migrationens mänskliga tragedi i vår tid.
Bara en natt skiljer dem nu från deras drömmars Europa. En natt ombord på en migrantbåt, där de måste hålla sig helt lugna och vara mycket rädda om sina inplastade mobiltelefoner, som under de kommande timmarna blir deras ”livbojar”, deras ”skyddsänglar”, deras ”kompasser” och ”nycklar till ingångsporten till Europa”, säger en människosmugglare när han instruerar en större grupp migranter inför deras omedelbart stundande färd över Medelhavet. Mobilerna, påpekar han, kommer bokstavligen att bli livsviktiga, värdefullare än allt annat för de hundra migranterna från och med den stund han ”släpper av” dem två kilometer från stranden i Lampedusa, varifrån de måste ringa till nödnumret på ön om de vill komma fram med livet i behåll.
Redan i denna scen som inleder pjäsen Migraaaants (Migraaaanter) av den fransk-rumänske dramatikern Matéi Visniec, född 1956, kan man skymta tecken på att en mänsklig tragedi troligtvis är i annalkande, något som för övrigt förebådas av en av pjäsens två undertitlar, On est trop nombreux sur ce putain de bateau (Vi är för många på denna jävla båt). Också den andra undertiteln, Le salon de la clôture (Stängselmässan), framstår som en betydelsebärande paratext, eller ”tröskel” till själva pjäsen.
Matéi Visniec, eller Matei Vişniec enligt den rumänska stavningen, har gjort sig ett namn såväl i Frankrike som utanför dess gränser, tack vare en lång rad pjäser skrivna på franska och uppförda på teaterscener runtom i världen. Med pjäsen Kvinnan som slagfält, som hade premiär på Dramaten i slutet av september 1999, blev han känd även för en svensk publik. Alltsedan 1990-talet har han varit en av de mest spelade dramatikerna vid off-festivalen i Avignon. Lika flitigt uppförda är Visniecs pjäser i hans forna hemland Rumänien, där det numera finns både en stadsteater och en årlig teaterfestival som bär hans namn, bäggedera i staden Suceava. Utöver en omfångsrik dramatisk produktion har han också skrivit ett flertal romaner och diktsamlingar. Dessutom har han i nästan tre decennier varit verksam som journalist vid Radio France Internationale.
Sedan den uruppfördes av Théâtre du Chêne Noir den 17 november 2016 i Avignon har Migraaaants blivit en av de i Frankrike mest spelade pjäserna med migration som tema. Genom att förena fantasi med verklighetsstoff, till stor del hämtat från tidningsreportage och artiklar och därefter bearbetat av honom, har Visniec skapat detta teaterstycke med absurda, groteska inslag och vass humoristisk udd. De tjugofem korta scener som pjäsen består av utspelas på olika platser på jorden: en strand utanför Tripoli, Medelhavet, en liten by på Balkan, en oidentifierbar del av västvärlden där en stängselmässa äger rum, en presidents residens (troligtvis Élyséepalatset), någonstans i Sinai, en migrantkyrkogård på en grekisk ö, och så vidare.
Som författaren och dramatikern Christophe Mory med fog påpekar i förordet använder sig personerna i pjäsen av pengar som påtryckningsmedel. Barnsmugglarna exempelvis målar upp en idyllisk bild av Europa innan de kräver mellan 3500 och 4000 euros per barn, men de kan nöja sig med mindre ifall föräldrarna inte kan betala hela beloppet, eftersom barnen skulle kunna arbeta i ett halvår i någon turkisk textilfabrik och därefter själva bekosta sin Medelhavsresa. I andra scener lyckas en pengabesatt man med diabolisk övertalningsförmåga få en artonårig eritreansk migrant, Elihu, att börja sälja sina organ för att hjälpa sin familj att komma till England:
Tänk, Elihu… Tänk på dina bröder och dina systrar… Tänk också på din mor… I vartdera ögat, här på ytan, har du en liten bit av gelatin… genomskinlig och mjuk… den kallas hornhinna… och den är värd tjugotusen dollar var… Ser du den? Förstår du nu? Det var Gud som ville ha oss såna… rika… Det var Gud som tänkte i sitt stilla sinne: ”Jag ska ge Elihu två hornhinnor så att han kan ha ett kapital”.
I Visniecs pjäs kan fem dollar göra skillnad mellan liv och död. Om Fehed, en av hjälpredorna till den människosmugglare som sköter migranternas transport över Medelhavet, inte hade fallit för frestelsen att tjäna en extra slant genom att gå bakom ryggen på sin ”chef” och köpa flytvästar till ett billigare pris än vanligt, skulle en mänsklig tragedi förmodligen ha kunnat undvikas. När människosmugglaren konstaterar att migrantbåten riskerar att kapsejsa därför att tretton ”fripassagerare” lyckats ta sig ombord, bestämmer han utan minsta lilla tillstymmelse till tvekan att de tretton överflödiga migranterna ska få varsin flytväst och sedan hoppa i vattnet. Ingen av dem vet än att flytvästarna är fejkade, så att de istället för att rädda liv drar ner kropparna i havsdjupet.
Kanske kommer de som under denna turbulenta natt mister livet på grund av fejkade flytvästar att begravas på den grekiska ö där det finns en nyanlagd migrantkyrkogård. I pjäsens mest känslomässigt laddade scen irrar en till åren kommen kvinna på migrantkyrkogården i ett försök att hitta fyra gravar – sonens, svärdotterns och de båda barnbarnens. Alla fyra har omkommit under färden över Medelhavet. En likbärare låter kvinnan titta i lugn och ro på hans ”samling” av ilandspolade dockor och mjukisdjur. Hon känner igen en av mjukisarna och trycker den mot bröstet…
Förutom en besatthet av penningbegär har somliga personer i pjäsen en annan sak gemensamt: de utnyttjar Guds namn för sina egna syften. Bland dem återfinns människosmugglaren:
”Jag är inte som andra människosmugglare… Jag tror på Gud, jag har själv fyra barn att försörja, och jag gör detta bara för att hjälpa mina bröder i nöd…”
För att ge sina argument ännu större övertalningskraft säger en av barnsmugglarna:
”Och det är i Guds namn, därför att Gud har visat oss vägen, som vi gör detta arbete för er skull och era barns, så att de kan forma sitt eget öde…”.
Av allt att döma är såväl organhandlaren som människosmugglaren och barnsmugglarna måna om att lägga orden väl för att manipulera sin omgivning eller sina tilltänkta offer. Men den person som besitter en påtaglig medvetenhet om att ord kan vara farliga ting och således ska hanteras med största möjliga varsamhet, är den coach som presidenten anlitat för att finslipa hans politiska tal.
Om språkets makt och maktens språk handlar flera scener i vilka presidenten och hans coach, Georges, diskuterar olika formuleringar kring migrationspolitiken. Här driver Visniec ironin till sin spets, i synnerhet när Georges vill ändra vissa formuleringar för att ge dem en politiskt korrekt språkyta. När presidenten läser upp meningar som ”Vi kan inte ta emot allt elände i världen”, ”Vi har aldrig sagt att vi kan ta emot alla”, ”Vårt land kan inte ta emot fler immigranter”, föreslår hans coach följande ändringar: ”Vi förblir lyhörda för allt elände i världen”, ”Vi kommer alltid att hålla portarna öppna, men inom möjligheternas gräns”, respektive ”Vi kommer alltid att ta emot migranter, men under kontrollerade former”. Som Georges sammanfattar det: ”Politisk korrekthet, herr president, är vårt bästa stängsel mot skyldigheten att agera”.
I pjäsen förekommer olika slags taggtrådsstängsel på skilda platser, från gränsen mellan två länder på Balkan till stängselmässan, där det absurda och det groteska når sin höjdpunkt. När stängselmässan invigs av tre unga kvinnor som till en början hoppar taggtrådsliknande hopprep, framhåller de att det företag de representerar, kallat Stål och ömhet, har ”ett brett sortiment av anti-migrant taggtråd” och att det är dags att återigen installera stängsel och bygga murar överallt. Företaget lanserar nu en helt revolutionerande produkt: ”taggtråd med mänskligt ansikte”. Ett specialdesignat, grönfärgat taggtrådsstängsel med miljöprägel, ty när det väl installerats ger det intryck av att vara en växtmur. Det fyra meter höga taggtrådsstängslet blir praktiskt taget oöverstigligt, men det varken ser hotfullt ut eller har någon ideologisk koppling, utan för snarast tankarna till ett ”miljökonstverk”, hävdar de tre kvinnorna från Stål och ömhet. I företagets sortiment ingår också taggtråd för urbana stängsel, och dessutom ”bärbart privatstängsel”, en taggtrådsförsedd bubbla som påstås vara ”okrossbar, digitaliserad och osynlig”, som klippt och skuren för den enskilde individen. Med sylvass ironi låter Visniec oss skymta glimtar av ett dystopiskt taggtrådssamhälle där individen, innesluten i sin egen taggtrådsförsedda bubbla, kan slippa se och höra saker som påminner om eländet i världen.
Och hur slutar pjäsen Migraaaants? Det gör den på sätt och vis inte. Förvisso står ordet ”slut” skrivet med versaler efter sista repliken i den tjugofemte scenen, men Visniec har försett pjäsen med sex reservscener, vilket skulle kunna betyda att den i själva verket inte har något slut. Symboliskt nog återkommer i pjäsen med ojämna mellanrum ett transportband där man först ser mängder av olika skodon, de allra flesta i oordning, därefter migranter, män och kvinnor som går i motsatt riktning och som, allteftersom hastigheten ökar, blir tvungna att göra större och större ansträngningar för att bli kvar på transportbandet.
Lika oavslutad som själva pjäsen förblir migrationens mänskliga tragedi i vår tid.
- Klicka här för att läsa fler texter om hur migrationen gestaltas i litteraturen