I pappersbokens kristid publiceras alltfler postuma böcker, låt vara att många förlag fortfarande håller sig till sådant som den avlidne har skrivit själv. Av den nyligen bortgångne Jorge Semprun har Gallimard nyligen publicerat en liten bok med titeln “Exercices de survie” (Övningar i överlevnad). Den verkar inte alldeles färdigskriven, men de hundra sidorna gör ändå de här minnena till tänkvärd läsning.
Jorge Semprun är känd för svenska läsare med de självbiografiska romanerna “Den långa resan” (Le grand voyage, 1963) och “Rätt död man” (Le mort qu’il faut, 2001), samt med “Tjugo år och en dag” (Veinte años y un día, 2003 – den enda roman som han skrev på sitt modersmål). Hans filmmanus har fått stort genomslag via filmer av bl.a. Alain Resnais, Costa-Gavras och Joseph Losey (t ex Z, La guerre est finie, Bekännelsen).
I den nya bokens förord drar Régis Debray en intressant parallell mellan Jorge Semprun och André Malraux. De deltog, ännu mer än han själv, i den dramatiska verklighet som de berättade om: Malraux i Spanien och Kina, Semprun i den franska och sedan den spanska motståndsrörelsen, och däremellan som lägerfånge i Buchenwald. Båda kom också för en tid att spela en kulturpolitisk roll i sina hemländers regeringar – Malraux genom sin vänskap med general de Gaulle, Semprun som kulturminister i Felipe González regering. Debray påpekar att medan Malraux (“0mvandla erfarenheten till medvetande”) lägger minnet av historiens vingslag till grund för tankar och föreställningar, går Semprun åt andra hållet: han kopplar historien till sina minnen som han aldrig upphör att gräva i.
Om motståndsrörelsen i Frankrike och Spanien har han skrivit många gånger förut, och hans bok “Den långa resan” har blivit en klassiker i sin genre. Imre Kértesz, som var fem år yngre än Semprun när båda vistades i Buchenwald (utan att känna varandra – nationaliteterna hölls åtskilda i lägret) har rentav med ett småleende kallat Semprun “den europeiska unionens officiella hjälte”.
Som många andra har Semprun haft det svårt med kommunismens sammanbrott; dock inte så att han skulle hänga kvar i dess illusioner, tvärtom drog han tidigt och uttryckligt konsekvenserna av Chrusjtjovs chockbudskap till den tjugonde partikongressen 1956. Vid den tiden (1953-1962) var han själv en av de ledande i det underjordiska motståndet mot Franco. Utan därför att partiledningen i Frankrike (läs Santiago Carrillo) efter tio år skilde honom från uppdraget – från att ha varit en hjälte blev han en utstött.
I den här boken går han igenom näraliggande och avlägsna minnen och gör kopplingar som man gärna gör vid mogen ålder för att upptäcka nya samband i det upplevda. Platser i Paris har fått diametralt olika betydelser genom historiens nycker. Människor som han inte visste sig ha mött blir plötsligt synliga. Gamla vänner dyker upp på oförmodade ställen.
Ett tema som Semprun aldrig tidigare berört i sina böcker är sina upplevelser av tortyren. Efter att ha gjort långa omvägar – först av säkerhetsskäl, senare av motvilja – kring avenue Kléber i Paris, där Gestapo hade sitt högkvarter, kom Semprun som så många andra författare (Cortázar, Vargas Llosa) att tjäna sitt bröd som översättare av tröstlösa dokument på UNESCO, som i början av sin existens var inhyst just i den byggnaden. Bredvid sitt kontor hittar han ett sedan länge oanvänt badrum och inser att detta är ett av de vidriga vattenkar där Gestapo ägnade sig åt vad senare tiders torterare kallat ”water-boarding”.
Semprun beskriver de olika former som Gestapo tillämpade och noterar torrt vilka han själv hann uppleva innan han flyttades till Buchenwald. Med stolthet beskriver han förmågan att stå emot plågan som ett slags humanismens adelsmärke, en viljans seger över den egna kroppen som bara vill överleva till varje pris. I kontrast till sin egen inställning berättar han om Jean Améry, den belgiske juden Hans Mayer som hamnade i Auschwitz och som senare förklarat att ingen människa kommer oskadd ur tortyren. Semprun konstaterar att han själv lyckades tiga på avenue Kléber och noterar tacksamt att hans spanska kamrater på femtiotalet är värda beundran: många blev fångade av Francos polis men ingen av dem angav ”Federico Sánchez”. Jag betvivlar inte de här uppgifterna men är ändå benägen att hålla med Hans Maier: jag tror mig inte förmögen att stå emot tortyr och undrar hur många som är det.
Jorge Semprun var en beundransvärd människa; han har skrivit enastående böcker och minnesvärda filmer. Min son Enrique berättar än idag om när han var Sempruns officiella guide i Stockholm: en kulturminister vars mänskliga värme och djupa bildning fick svenska museiintendenter att ta av sig mössan. Ändå brottades han tydligen fortfarande med sitt avtryck i historien. Bitterheten över Carrillos opportunism (som ett decennium senare ledde till det samförstånd som gjorde slut på frankismen) hade inte gått över.
I bokens slut berättar Semprun om två amerikanska underrättelseofficerare som rapporterar att de mött en skara män ”med hungriga utseenden” några kilometer utanför Buchenwald. De är trasiga och trötta men de är glada, och de kånkar på vapen och pansarskott på väg till vad som kan återstå av kriget. Den här rapporten har han fått tag i av en slump, och han inser plötsligt att de här båda amerikanerna, båda med judiska efternamn, har sett honom. Insikten gör Semprun lycklig.