Det väckte sensation förra våren när drygt 5.000 dittills okända handskrivna manuskript av Céline offentliggjordes i Frankrike, Bland dem fanns två romaner, Guerre och Londres, varav den första kom ut på Gallimard i våras – nästan 80 år efter dess tillkomst – och den andra kommer ut i höst. Robert Azar skriver här om Céline och Guerre,
Våren 2001 salufördes manuskriptet till Louis-Ferdinand Célines (1894-1961) Voyage au bout de la nuit (Resa till nattens ände) på auktionshuset Drouot. Det enda exemplaret hade då under mystiska omständigheter återupptäckts. Franska nationalbiblioteket utnyttjade sin förköpsrätt och införskaffade det till ett sensationellt högt pris, vilket översteg vad man exempelvis betalat för den första volymen i Prousts romansvit.
Experterna har sedan länge antytt att det skulle kunna finnas fler Célinemanuskript. Och förra våren kom nyheten att drygt 5.000 handskrivna sidor dykt upp, en litterär skatt naturligtvis, som successivt kommer att publiceras av Gallimard.
I juni 1944, drygt tio dagar efter de allierades landstigning, lämnade Céline brådstörtat sin lägenhet på rue Girardon i Montmartre. Med sig hade han sin fru Lucette Destouches, katten Bébert och två cyanidampuller. Han hade komprometterat sig genom sina antisemitiska pamfletter, skrivna mot slutet av 30-talet, och genom att ha samarbetat med tyskarna och Vichy (i vilken grad är omstritt). Han fruktade för sitt liv. Hans förläggare kom senare att skjutas till döds på öppen gata.
Först 1951 kunde Céline återvända till Paris. I lägenheten fanns ingenting kvar. Under de tio år som återstod honom att leva beklagade han sig över att ha blivit bestulen. ”De lämnade inget kvar, inte en näsduk, inte en stol, inte ett manuskript”, skrev han i D’un château l’autre från 1957. Med all sannolikhet är det dessa papper som nu har dykt upp.
På något sätt kom journalisten Jean-Pierre Thibaudat över de dyrbara bladen, men mycket om dem är ännu höljt i dunkel. Och där osäkerhet råder, frodas spekulationen. Det har antytts att manuskriptens okände ägare av politiska skäl inväntade Célines änkas död, för att hon inte skulle få del av arvodet. Och dansösen Lucette Destouches gick ur tiden först hösten 2019, vid den aktningsvärda åldern av 107 år.
Bland de återfunna pappren finns manuskriptet till romanen Mort à crédit (Död på krita), förlorade kapitel till Casse-pipe, en omskrivning av en medeltida legend, La Volonté du roi Krogold, en novell med titeln La Vieille dégoûtante samt två romaner; Guerre (Krig) och Londres (London).
I maj i år kom så Guerre ut i Frankrike, nästan 80 år efter dess tillkomst, något som avsatte stora rubriker i både fransk och internationell press. Det rör sig om en kort berättelse på drygt 150 sidor. Första upplagan trycktes i 80 000 exemplar; och boken har under sommaren toppat försäljningslistorna.
Célines berömmelse vilar framför allt på den nämnda Resa till nattens ände från 1932. Den självbiografiskt anstrukna romanen blev genast en succé, även internationellt. Bara i Sovjet sålde den i 60 000 exemplar. På de första sidorna dras Ferdinand Bardamu (Célines alter ego) in i det första världskriget.
I verkligheten hade Céline (vars riktiga namn var Ferdinand Destouches) själv dragit ut i fält. Under den första krigshösten och under marskalk Fochs motoffensiv – som hejdade tyskarnas frammarsch mot Paris – gav han sig frivilligt ut på ett livsfarligt uppdrag.Han sårades. svårt, dekorerades som krigshjälte, men hörde livet ut ett plågsamt brus i huvudet. Det var, som han skrev i Guerre, som om själva kriget letat sig in i hans huvud: ”Jag har fått krigssjukan i huvudet. Kriget har stängt in sig i mitt huvud.”
Guerre handlar, som man förstår av titeln, om kriget. Experterna daterar manuskriptet till 1933 eller 1934, alltså tidsmässigt mellan Resa till nattens ände och barndomsskildringen Död på krita (1936). Det har även hävdats att det rör sig om ett utdrag ur Resa till nattens ände, men det tvivlar jag på. Rent stilistiskt kan man notera att Céline ännu inte har övergått till berättartekniken med tre punkter som kom att bli hans signum i de sena romanerna. Man kan också konstatera att det inte räckte för honom att skriva Resa till nattens ände för att kunna göra sig av med kriget.
I inledningen såras huvudpersonen, som också här har fått namnet Ferdinand (efternamnet nämns aldrig). Han räddas undan döden på slagfältet till ett brittiskt fältsjukhus i Peurdu-sur-la-Lys (en påhittad stad, vars namn utgör en ordlek som ungefär kan uttydas: Rädd-och-förlorad-vid-den-Franska-Liljans-flod) motsvarande verklighetens Hazebrouck. Till det yttre handlar romanen sedan om Ferdinands konvalescens.
På sjukhuset utspelar sig burleska scener som involverar en kåt sjuksyster, en prostituerad och en smått anarkistisk hallick. Det célinska universumet är fyllt av meningslöst lidande, förräderi och svek, besk sexualitet och naken kamp. Till sist kommer bokens Ferdinand till London, precis som Céline gjorde, och där slutar berättelsen. Det är om vistelsen i den engelska huvudstaden som Londres handlar. Den ska komma ut till hösten i år, den 13 oktober för att vara exakt.
Av det svårlästa manuskriptet till Guerre att döma – det är skrivet i bläck, med rättningar och strykningar i blyerts – rör det sig om ett första utkast. Den tryckta utgåvan har för övrigt försetts med ett slanglexikon, vilket ger en fingervisning om bokens råhet och dess obsceniteter.
Vem var då Céline? Den oefterhärmliga skuggan bakom ett verk av en hemsk och evig aktualitet? Han, som i studentens lyckliga dar hade sett människor och idéer sprängas till bitar på slagfältet, kom att bli den moderna epokens Thukydides. En romankonstens Machiavelli. Upphovsmannen till Hobbes-luktande berättelser om den existentiella smärtan.
Hjältens efternamn i Resa till nattens ände, Bardamu, skulle kunna utläsas som ”(le) barde ému”, den rörde barden, vilket Lars-Göran Ekerwald i sin bok om Céline tolkar som att Bardamu är ”rörd av kärlekens frånvaro”. Där ligger nog själva hjärtpunkten i dessa båda krigsromaners budskap: det som hägrar längst in i natten är en plats där Gud kanske har glömt sin egen skapelse. Och det är ju inte ens något budskap.
Vad är det som räddar hans klarsyn från att bli outhärdlig? Kanske skönhetssinnet, hans orädda estetik som ligger ”nära livet” – i den bemärkelse Ingmar Bergman gav dessa ord i sin film från 1958. I sina böcker, och inte minst i Guerre, lyckades Céline skriva om erfarenheter som egentligen inte går att skriva om. Han omvandlande mötet med avgrunden och sitt livs missräkningar till berättelser som alla kan ta del av.
- Klicka här för att läsa Lena Kårelands porträtt av Céline
- Klicka här för att läsa Peter Landelius också om Céline apropå den eviga diskussionen om skillnaden mellan en författare och verket
- En video apropå en utställning hos Gallimard om de påträffade manuskripten
- Ett program om de påträffade manuskripten och om boken:
- Ännu ett inslag om boken: