Jag hoppades länge att få översätta den beundrade Jorge Semprún till svenska: motståndskämpen som överlevde Buchenwald, den underjordiske oppositionsledaren mot Franco, författaren, kulturministern. Spanjoren var uppfödd i Frankrike och skrev nästan alla sina böcker och filmmanus på franska.
Genom omständigheternas makt blev det till slut romanen ”Tjugo år och en dag” som jag fick översätta, en av hans få böcker på modersmålet och knappast en av de bästa.
Den intrikata berättelsen väver samman minnen från inbördeskriget, den första efterkrigstiden och motståndet mot Franco med en märklig familjehistoria från Andalusien: lantarbetarna på godset har mördat den unge arvtagaren och efter kriget tvingas de till straff att spela upp mordscenen en gång om året. Det visar sig snart att mordoffret var den ende i familjen som ville ta lantarbetarna i försvar. Romanen slingrar genom ett alltför rikt material och fastnar gärna i erotiska förvecklingar som inte riktigt orkar med sin symboliska last (sic).
Till bokens centrala teman hör ett ofta citerat visdomsord av Ortega y Gasset (”människan är människan och hennes omständigheter”), som en kritisk ung jesuit under forskningar på godsets bibliotek spårar till en tysk filosof som Ortega måste ha läst under sina år i Tyskland.
Häromdagen kom mig ett par pressnyheter att tänka på Semprúns roman om historiens irrgångar. Domaren Otilio Romano är efterlyst av den argentinska rättvisan. Åtalet gäller hans verksamhet som domare under militärdiktaturen på 1980-talet, då domstolsväsendet medverkade i repressionen.
Åtalet mot honom tycks vara det första i sitt slag. Han var naturligtvis inte den enda domare som fortsatte att utöva sitt ämbete under militärdiktaturen och rättade rättstillämpningen efter de nya omständigheterna.
Nu har han flytt till Chile. Någon begäran om utlämning har ännu inte kommit, men jag tror inte att den kommer att bifallas. Chile har nämligen förgäves försökt få en terrorist utlämnad från Argentina för ett politiskt mord som begicks efter demokratins återinförande. Och han fick politisk asyl.
Häromdagen valde Chiles högsta domstol Rubén Ballesteros till ordförande för perioden 2012-2014. Ballesteros medverkade i en av den chilenska militärdiktaturens ”krigsrätter” mot civila 1973-1976 (den i Osorno).
Såväl kyrkans Vicaría de la Solidaridad som den officiella Valechkommissionen har gett flera exempel på att den krigsrätten avkunnade åtskilliga domar som inte motsvarade elementära krav på rättslig prövning eller ens straffbar gärning. Detta var känt för den majoritet av domstolens ledamöter som röstade för Ballesteros. Själv hänvisar han till omständigheternas makt.
Det är svårt att tro att domaren själv skulle godkänna en sådan invändning om den kom från en åtalad. Det chilenska rättsväsendet undergår sedan några år en modernisering, särskilt på processrättens område. Med domarkårens sammansättning går det långsammare, det gäller inte minst i högsta domstolen, vars professionella kompetens också har blivit ifrågasatt.
Befrielsen från diktaturernas onda arv har gått olika långt i Sydamerikas ”sydkon”. Argentina har kommit längst i fråga om politiken. Juntamedlemmarna fick till en början bara symboliska straff men i dagarna dömdes general Bignone till femton års fängelse.
Peronismen har kommit tillbaka (jämte sina notoriska ovanor), och krigsmakten är sedan länge både moraliskt och materiellt försvagad. Uruguay styrs numera med framgång av en bred vänsterkoalition, men landets krigsmakt har länge gjort segt motstånd mot krav på utredning och rättvisa.
Politiskt återstår för Chile att avskaffa resterna av den grundlag som fortfarande blockerar landets parlament. Krigsmakten, som länge har uppfattats och uppfattat sig som en stat i staten, har gjort viktiga markeringar att den nu står under civilt befäl. Före detta officerare ur Pinochets säkerhetstjänst är sedan länge uteslutna från befordran; flera är rentav straffade. Det militära rättsväsendet i fredstid har ännu inte avskaffats, men dess kompetens har beskurits.
Efter stora samhällskatastrofer blir straff, för att inte tala om försoning, oftast inget mer än trötthet och glömska. Vem ska döma domarna? Juvenalis har fått olika svar på sin klassiska fråga, men den som inte är nöjd med rättvisan kan sällan göra mycket åt det.
Man brukar bli hänvisad till Matteus 7:1, som dock hävdar att även domare ska bli dömda (”1. Döm inte, så blir ni inte dömda. 2. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er..”)
Omständigheterna i Nürnberg var på flera sätt unika. Det viktigaste är ändå att förhindra en upprepning, och det kan tydligen vara svårt nog.
– Klicka här för att se titlar av Semprun på en mängd olika språk på Adlibris
– Se en intervju med Semprun här:
https://www.youtube.com/watch?v=r8rzYpmaEJg