Nicolas Sarkozy har snart varit Frankrikes president i två år. Han rör om i den franska politiska grytan mer än många, och mer än någon annan tillför han en bitter bismak. Det handlar om att behålla makten mer än att styra ett land.
Det skrivs inte mycket om denne man i svenska medier. Eller jo, det skrivs små anekdoter om Sarkozys kärlek till den vackra stilikonen Carla Bruni. Rapporteringen stannar ofta vid korta episoder eller chockerande uttalanden. Man skakar på huvudet och undrar vad denne visserligen folkvalde, men egenutnämnde kung håller på med – och vi glömmer att hans beslut påverkar långt mer än skvallerpressens upplagesiffror.
Nicolas Sarkozy har insett att kontroll över medierna ger mer makt. I januari införde han ännu en ekonomisk räddningsplan – men det är varken bankerna eller bilindustrin som i många andra länder som ska hjälpas under armarna denna gång, utan pressen.
Sarkozy har avsatt 600 miljoner euro till presstöd och skattelättnader för de tryckta medierna de närmaste tre åren. Ett bidrag som går till en press som redan har ett av Europas högsta presstöd, åtta procent, vilket säkert behövs. Enligt International Harald Tribune är det en tredjedel dyrare att publicera och sälja sin tidning i Frankrike.
EU-kommissionen har vid upprepade tillfällen kritiserat det svenska presstödet, eftersom det företrädesvis gynnar tidningar i storstadsregionen. Det ser om möjligt ännu värre ut i Frankrike, där allt är koncentrerat till en enda stad, Paris. I Sverige har vi i dagsläget 135 dagstidningar för 9 miljoner invånare, i Frankrike finns det endast 70 för hela 61 miljoner. Med sin svaga ställning har Frankrikes press därför behövt vända sig till finansiärer, vilket gör dem mindre oberoende.
Den italienske kollegan Silvio Berlusconis medierike bara fortsätter att växa. Krisen i Italien har inte någon ände och dess statsöverhuvud styr landet rakt in i en katastrof – allt med ett bländande vitt leende mot kamerorna. Medan Silvio Berlusconi har sett till att äga medierna ser Nicolas Sarkozy till att hans vänner gör det. Till exempel äger multimiljonären och lyxkoncernen LVMHs ägare Bernard Arnault ekonomitidskriften Les Echos. Martin Bouygues, presidentens bestman, äger privatkanalen TF1 och Paris Matchs. Le Mondes huvudaktionär Arnaud Lagardère är även han en nära förtrogen.
Där vänskap hjälper kan motsatsen vara ödesdiger. Exemplen är många. Den tidigare chefredaktören på Paris Match, Alain Genestar, fick sparken efter att ha publicerat bilder på Sarkozys exfru och hennes älskare. Nyhetsankaret på TF1, Patrick Poivre dÁrvor, fick gå för att han i en intervju kallade Sarkozy ”en liten pojke”. Listan är lång, huvuden rullar också utan giljotinen. Ett annat av Sarkozys infall var att förbjuda reklam i statlig television. Sedan januari är all reklam efter klockan 20 i den statliga France Télévision förbjuden. Dessutom är det numera statschefen som utser den statliga televisionens chef.
Det lönar sig att ha Sarkozy som nära vän. Den privata tevekanalen TF1 gnuggar händerna – de behöver inga statliga medel, de får alldeles ”av sig själv” de 600 miljoner reklamintäkter som annars hade gått till den statliga teven. Och vem är ägaren, jo Martin Bouygues, Sarkozys gode vän och bestman. Men läser fransmännen mindre? Intresserar de sig mindre för sin omvärld. Nej, det levande politiska samtalet sker numera i bloggar och på facebook. Internet är en betydande maktfaktor i det offentliga samtalet i Frankrike – på bekostnad av de tryckta medierna. Det är med största sannolikhet dit Sverige också är på väg. Men att internet ska stå för det fria ordet och det tryckta kommer att gå i sina finansiärers ledband, det borde kunna undvikas.
Sarkozy älskar inte medierna på samma sätt som hans italienske kollega – men han har förstått att han måste ha kontroll över dem för att äga makten. Det är dags att vi börjar ta det som först verkar vara ett komiskt utspel på den politiska scenen på allvar och ser att det är en tragedi.