Det största skönlitterära priset i Polen heter Nike. Det utdelas på hösten och gick 2015 till Olga Tokarczuks bok Księgi Jakubowe, som redan innan priset hunnit utdelas, via Ariels bokförlag, fann vägarna fram till de svenska bokdiskarna under titeln Jakobsböckerna. Olga Tokarczuk är ju sedan länge en välkänd polsk författare på den svenska marknaden och detta var andra gången som hon erhöll Nike-priset.
Nomineringen till priset inleds i maj månad varje år och gäller då självfallet böcker utgivna året innan. Juryn utser då 20 böcker varav senare 7 väljs ut som finalister inför juryns slutgiltiga beslut i oktober varje år. Samtidigt genomförs en röstning bland läsarna som leder fram till läsarnas pris. I år tillföll också detta Olga Tokarczuk. Men det är långt ifrån alltid som läsarnas gunst sammanfallit med juryns beslut.
En skillnad mellan det svenska Augustpriset och Nikepriset är att i Polen görs ingen skillnad mellan barnböcker, romaner, diktsamlingar, reportageböcker, biografier eller självbiografier. Samtliga böcker som faller inom dessa benämningar kan delta i tävlingen om ett och samma pris, Undantagna är däremot strikta faktaböcker. Förra året erhöll exempelvis Karol Modzelewski – under kommunismen en av Polens mest välkända (och förföljda) dissidenter, talesman för Solidaritet och ledamot av det första parlamentet efter kommunismens fall – Nike-priset för sina memoarer. (Churchill fick ju nobelpriset för sina skall det kanske här tilläggas).
Det polska Nike-priset har, sedan det instiftades 1997, vid inte mindre än fyra tillfällen tillfallit poeter, däribland 1998 då det gavs till den redan nobelprisbelönade Czesław Miłosz.
Det vore väl näst intill otänkbart om i ett land som Polen, med så stark poetisk tradition som Polen, inte en eller två poeter skulle leta sig fram till de sju finalplatserna. Så också gnu senast då två poeter var med i finalen.
Där fanns debutanten Michal Ksiązek om vars bok Nauka o ptakach (Läran om fåglar), den 95-åriga välkända polska kvinnaliga poeten, essäisten och litteraturkritikern Julia Hartwig, konstateade att ”jag för första gången på länge kan uttrycka min glädje över verser som skapats av en poet som tidigare inte publicerat någon poesi”.
Michal Ksiązeks poesi rör sig runt vardagen; familjen, barnen, den närmaste omgivningen samt resorna. Skall man i detta placera in honom i någon polsk tradition, så kanske Szymborskas. Med det enkla vill Michal Ksiązek säga oss något om det som finns under ytan:
Kartor är litteratur
efter epiken, lyriken och dramat
det fjärde slagets.
Inte i någon berättelse, sång eller komedi
har rummet blivit så väl fångat
som på kartan.
Inte någon annanstans har tiden
gripits på bar gärning
så som på kartan över staden
som inte längre finns.
Eller som här:
Kartor visar alltid platser
som är utomordentligt
säkra.
I dess vattendrag
kan man ej drunkna,
från dem hörs inget hot
om översvämning.
Urzula Kozioł, den andra av de två poeter som kvalificerade sig till finalen, har en helt annan bakgrund. Född 1931 har hon ett omfattande och i Polen välkänt och uppskattat poetiskt skapande bakom sig. Två gånger tidigare har hennes poesi varit nominerad till Nike-priset. Om den samling som i år letade sig upp till finalen skriver hon själv:
Är detta månne min sista bok? Jag vet inte. Så mycket tigande, förtigande att av detta skapats stenblock och betongstolpar som blockerar utgången. Jag förmår enbart att röra mig i slalom genom detta Rum, på samma sätt som jag redan rör mig i slalom mellan staplarna av papper i lägenheten – är det möjligt att under sådana omständigheter samtala med sig själv?
Juryns svar på denna fråga var ett tydligt ja. I sin samling som hon givit namnet Klangor, ett ord hämtat från ornitologin och som hänvisar till hägerns högljudda, entoniga, nästan smärtfyllda skrik genom luften.
Diktsamlingen Klangor är fylld av smärta, av sorg, av längtan men framför allt av kärlek. Dessa känslor är i samlingen formulerade med sådan intensitet att de griper in i varje läsares hjärta. Det är samtidigt en poesi som med sin känslas intensitet lyfter blicken uppåt, bakom stenblocken och betongstolparna och den slalomaktiga rörelsen i det ångerstfyllda och smärtfulla Rummet.
Jag bär dig i mig
som om Du sökt skydd,
bort från glömskan
Jag bär dig i mig
bär dig
som om Du vore jordfäst
i mig
som om jag
vore din grav.
Här i dikten Tårar till Feliks. Det är sorgen efter hennes man och långvarige livspartner Feliks Przybylak – fram till sin död för några år sedan en i Polen välkänd tolkare och översättare av tysk litteratur – som bearbetats och tagits den oändliga poesins form. Det är i sanning svårt att slita sig från boken när man väl påbörjat den läsning som inte kan vara något annat än intensiv.