Om konsten att gräva fram kranar

El Greco (detalj)

Av JAN HENRIK SWAHN
En av de egendomligare svansviftningarna i mitt liv var kollektiv. Den utfördes av fyra gymnasister från samma klass på luffen genom ett Europa där Jugoslavien fortfarande hette Jugoslavien, där turkar behövde visum för att komma in i Grekland och där DDR och Östblocket var en realitet. I Venedig skickade vi ett vykort till vår gamle svensklärare Rydeman där vi räknade upp våra senaste läsäventyr. Idel manlig världslitteratur: Sartre, Joyce, Mann och Musil. Det var kanske inte fjäsk, våra betyg var redan säkrade, men någon sorts blandning av hybris och längtan efter bekräftelse var det ändå.

Våra ryggsäckar blev allt tyngre. De var tunga redan när vi lämnade Sverige. Jag hade med mig böckerna om Alberte av Cora Sandel och Eyvind Johnsons Strändernas Svall. När romanerna ändå inte räckte till för vår läshunger bytte vi med varandra. Varje dag köpte vi nya. Till slut hade vi säkert över hundra kilo böcker.

På en bymarknad i Arles hittade jag bland knypplade spetsar en trave romaner av Stendhal och Sartre för en franc styck. I en välsorterad bokhandel gick jag utan att tveka rakt fram till hyllan och plockade på mig fyra kilo Joyce. Två kilo Finnegans Wake (Faber Paperbacks) och två kilo Selected Letters of James Joyce på samma förlag, i urval av Richard Ellmann. Har vägde kvantiteten i form av antalet sidor nog lika tungt som den förmodade kvaliteten.

Nathalie Sarrautes roman Le planétarium hittade jag i en av de gröna bodarna längs Seinefloden i Paris. Sammanlagt släpade jag hem kanske tjugo kilo litteratur och svor högtidligt att inte dö förrän jag plöjt samtliga volymer.

Jan van Eyck

Dessa åtråvärda luntor hade jag släpat över klipporna i Bretagne, längs Korsikas stränder, över kyrkogårdarna och längs boulevarderna i Paris. Jag hade sovit med dem gömd i potatisfälten ute på franska landsbygden för att inte polisen i sina bilar med strålkastarljuset cirklande som fyrljus vid havet skulle få syn på mig.

Jag hade använt dem som huvudkudde när vi lusbitna och smutsiga sov ute på stränder och klippor. Jag hade bundit fast mig vid dem för att inte virvla ut genom de öppna rutorna på tåget genom Jugoslavien där vi sov stående i korridoren med utsikt över ett åskväder som ännu saknar motstycke i mitt liv. (Att fönstren stod vidöppna i tåget berodde på att en obehaglig sörja från toaletten runnit ut i korridoren.)

Nu så här trettiofyra år senare kan det kanske vara dags att titta närmare i bokhyllan. Hur har det gått med läsningen egentligen? Har jag läst Finnegans Wake än?

Helt stilla har det inte stått. För tio år sedan ägnade jag sommaren på min grekiska ö åt att läsa Denis Diderots Rameaus brorson och en bok om den italienske litteraturkritikern Benedetto Crocce som jag av någon mystisk anledning fann livsviktig som 17-åring. (Var jag köpte dem minns jag dock inte, kanske på en loppmarknad i Lyon?)

Båda böckerna var intressanta och åtminstone Diderots roman minns jag spridda fragment av. Men de ytterligare volymer jag tagit med till byn hanns inte med. Grannhuset som vi köpt några år tidigare, av en kvinna som jobbat på sömmerskefabrik i Borås i sin ungdom, rasade ner i trädgården bredvid.

Trädgårdens ägare, en kvinna som slitit bort hälften av sitt huvudhår i frustration över sin oduglige man och sina slöa söner, kom farande och skrek åt mig att genast plocka bort huset från hennes trädgård. Längst ner under alla stenbumlingarna fanns nämligen den vattenkran som hennes åsna fick sitt vatten från.

Persefone och Sisyfos från en svartfigurig amfora

Så i stället för att läsa böcker blev det att bära sten, en sysselsättning som sakta men säkert har tagit över min tillvaro.

Hur gick det då med Finnegans Wake? Jo, jag jobbar på det. Lär mig språk till exempel. Det kan kanske vara bra att kunna några dussin innan man börjar läsa.

Mina fyra kilo Joyce väntar således alltjämt på att ge lön för mödan. Shakespeares samlade verk på tunt papper och med minimala bokstäver är väl knappast läst från pärm till pärm än och nog finns det ytterligare ett antal titlar som jag drog hem den där magiska sommaren 1977 och som jag ännu inte tagit del av.

Lyckan över att läsa riktigt bra litteratur kan jag fortfarande uppleva. Men euforin över att köpa fyllda påsar med klassiker på antikvariat, loppmarknader och bygdeauktioner verkar ha övergett mig för gott.

Jan Henrik Swahn

________

Texten skriven till minne av Marika Hemmel som var en av vännerna på tågluffningen och som, om jag minns rätt, hade med sig Ditte Människobarn, av Martin Andersen Nexø, i ryggsäcken. Hon älskade böcker och ägnade sig åt litteratur i olika former och sammanhang i hela sitt liv, ända till sin alltför tidiga bortgång i somras.

_________

Kommentera: