Av SVEN-ERIC LIEDMAN
En vän lånade mig Christoph Heins roman Frau Paula Trousseau (2007). Hon menade att den var värd att läsa. Det visade sig riktigt, det är en märklig roman. Jag vet inte om det är ett mästerverk. Men det är en gestaltning av en människa och hennes öde som håller sin läsare fången även efter sista sidan. Det är också en skildring av en tid och en miljö som ligger nära men ändå känns främmande och halvt overkliga.
Redan titeln säger att Frau Paula Trousseau har en individ i centrum. Det mesta är i jagform. Bara i de inströdda barndomsminnena omnämns huvudpersonen i tredje person, som Paula. Därtill kommer en kort inledande text där en viss Sebastian får veta att Paula har begått självmord i Frankrike. I ett brev som hon lämnat efter sig har Sebastian beskrivits som hennes skyddsängel. Sebastian förstår inte varför. De har varit vänner en gång – men skyddsängel? Hon har också utpekat Sebastian som den som ska dra försorg om hennes efterlämnade målningar. Men Sebastian vill inte. Han känner inte till konstvärlden, värjer han sig med.
I hela den följande berättelsen är Sebastian så gott som helt frånvarande. Paula nämner honom någon gång som en förlorad kärlek men förråder inget mer. En annan gång ser hon honom sitta i en parkerad bil. Han gör sig beredd att stiga ut och hälsa; men hon skyndar bara förbi. Han förblir som en himlakropp vars dragningskraft kan förmärkas men som själv inte blivit synlig för iakttagaren/läsaren. Som Neptunus en gång i tiden.
Det finns ett annat, ännu viktigare frånvarande kraftcentrum i berättelsen, dottern Cordula. Det är för henne som Paula skriver berättelsen om sitt eget liv. Cordula skickar obesett manuskriptet tillbaka till sin mor. Till sist hamnar det hos Sebastian. Man får anta att han är dess förste läsare, den som utan minsta kommentar läser det före oss andra.
Berättelsens synliga delar är annars enkla och lätt att överblicka. Paula är yngsta dottern i en grotesk och olycklig familj i Leipzig. Pappan är en hustyrann som oavlåtligt skymfar hustru och barn och därtill håller sig med älskarinna. Utåt framstår han som en aktad skolrektor och samhällsmedborgare. Han är som en sinnebild för vad Adorno kallade den auktoritära personligheten, rigid, lojal uppåt och tyrannisk nedåt. I den tyska litteraturen har han många bröder; en av de mest minnesvärda är Heinrich Manns Der Untertan. – Modern är kuschad, uppgiven; hon super. Brodern har blivit svårt handikappad efter en olycka, och det ger honom en viss drönaraktig frihet. Men de båda döttrarna är kuschade och vettskrämda.
Bilderna från uppväxtåren är inströdda liksom på måfå. Paulas konstnärdrömmar vaknar tidigt; hon vill inte bara teckna och måla utan också spela piano. För musiken sätter fadern stopp, men penna och pensel kan han inte ta från henne. Men han föraktar hennes planer: det är hustru och mor hon ska bli och ingenting annat. Ett lämpligt parti uppenbarar sig, och hon blir Frau Trousseau. Men hon kommer också in Konstakademin i Berlin och vill förena äktenskap och utbildning. Man och far protesterar och konspirerar. De byter ut hennes p-piller mot placebo. Hon föder en dotter men ger ändå inte upp sina studier. Hon lyckas under något år kombinera äktenskap, moderskap och konstnärskap, men till sist blir äktenskapet outhärdligt. Han skiljer sig och avstår från dottern för att helt kunna ägna sig åt sitt måleri.
Paula Trousseau är vacker, begåvad – men också ständigt på väg mot något mer, något större. Under akademiåren är hon besatt av idén om en helt vit tavla, ett vinterlandskap där en parkbänk och några träd bara kan anas som schatteringar i det vita. Målningen gör skandal bland lärarna som brännmärker den som ”abstrakt skit”. Hon får usla slutbetyg men kan ändå efter examen hanka sig fram som målare och barnboksillustratör.
Andra män kommer in i hennes liv, en av dem blir pappa till hennes son som hon nu ägnar all sin kärlek. Pappan får inte ens veta sin lycka utan utvisas bryskt ur hennes liv.” Män är inte så viktiga”, säger hon vid ett tillfälle. Hon kan fästa sig vid dem under någon tid, men efter hand tröttnar hon på dem och visar dem på porten. Sonen ägnar hon däremot all tänkbar omsorg. Det blir i stället han som omsider frigör sig från henne och skaffar sig ett eget liv.
De lyckligaste relationerna har Paula till några få väninnor; det är också med dem hon då och då kan uppleva någon kärlekslycka. Men obevekligen bemäktigar sig likgiltigheten hennes sinne; verkligheten kommer på större och större avstånd. Hon förmår till sist inte ens engagera sig i sin egen konst. När sonen bildat sin egen familj känner hon sig slutgiltigt fri och beger sig på sin sista resa till Frankrike. Bokens avslutande mening lyder i snabb, rå översättning: ”Det är så längesen jag haft någon semester att jag från första början vill njuta av denna resa och beställer en flaska vin.” – Läsaren vet redan från bokens första sida att denna ledighet ska vara för evigt.
Största delen av Paula Trousseaus liv utspelas i DDR. Hon är född där, hon är kvar där när muren faller. Christoph Hein är ju själv en gammal DDR-författare. Hans genombrottsroman var också en skildring av en kvinna med stor distans till tillvaron, Der fremde Freund från 1982. Hein skildrar inte DDR med stora gester. Livet där är i all sin begränsning fullständigt självklart för flickan Paula. Invaggad i denna vanlighetskänsla blir man nästan överraskad när det en dag dyker upp två sovjetiska soldater i hennes hem. Fadern är entusiastisk och häver ur sig de gängse fåraktigt underdåniga fraserna om befriarna från öster, den ärorika sovjetarmén. För de halvvuxna döttrarna blir det besvärligare. De unga knektarna är mest intresserade av dem, och vid kaffebordet tafsar de under kjolarna på flickorna.
Konstakademins normer är strikt begränsade och begränsande på DDR-manér. Paula vill inte låta sig stängas inne i ideal som ett antal politruker fastställt men blir ändå tvungen. Den vita målningen måste ställas undan i en skrubb.
När muren faller förlorar hon å andra sidan den lilla säkra nisch som hon ändå haft som konstnär i det instängda landet. En bok som hon både skrivit och illustrerat och som hon kommit att se som sitt viktigaste arbete plockas bort ur produktionen strax innan den skulle ha kommit ut. Hon får svårare att sälja sina tavlor.
Men hon lyckas ändå hanka sig fram. Hon gör kortare reser ut i den del av Europa som nyss var förbjuden. Museerna är hennes viktigaste resmål. Deras skatter blir en dubbelbottnad upplevelse för henne. Å ena sidan är verken storartade. Å andra sidan ser hon dem för sent för att de ska kunna påverka hennes eget arbete. ”Detta var det rent personliga pris som jag måste betala för detta århundrade.”
Nyss påstod jag att jag inte var säker på om detta var ett mästerverk. Det finns drag i romanen som jag har svårt att riktigt förstå. Beskrivningar och inte minst dialoger kan bli besynnerligt utdragna utan att något väsentligt blir tillagt. Vissa människor skildras endimensionellt.
Men samtidigt är det svårt att inte sugas med i berättelsen. De avgörande vändningarna skildras med kraftfull knapphet. Huvudpersonen är oavlåtligt gåtfullt fascinerande. Hon blir ett lika storartat som tragiskt 1900-talsöde. Och de båda frånvarande kraftcentra utöver sin gåtfulla dragningskraft på hela berättelsen: dottern som hon lämnat ifrån sig och den knappt skönjbare Sebastian som var den ende vuxne man som hon verkligen tyckt om.
Det som tynger framställningen vägs ledigt upp av det som kan förnimmas som en svävande frånvaro.
Sven-Eric Liedman