Fama - detalj av en takmålning av Louis de Silvestre (Wikicommons)

Om erfarenheten av litterär sanning (I)

En av mina mest fascinerande läsupplevelser på sistone är argentinaren Javier Argüellos roman A propósito de Majorana, vars grundscenario vilar på ett elegant växelbruk mellan odyssé och bordssamtal. En journalist skickas iväg från Barcelona till Neapel för att skriva något om den berömde teoretiske fysikern Ettore Majoranas gåtfulla försvinnande i mars 1938. Journalistens värsta rival på tidningen sänds däremot till CERN för att bevaka hanteringen av den eventuellt sensationella uppmätningen av en partikelhastighet som skulle överstiga ljusets. Majorana har för tidningen blivit relevant i detta sammanhang som en av pionjärerna inom forskningen kring elementarpartiklar, och kanske som en av de fysiker som tidigast insåg de fasansfulla konsekvenserna av kärnklyvning.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

I Barcelona dyker en gammal vän som blivit långseglare upp och erbjuder journalisten att ta sig till Neapel med vindarnas hjälp. Romanen utvecklar snart en fin rörelse mellan tidsplanen och varvar seglarkamraternas vardag ombord med episoder ur journalistens som det skall visa sig labyrintiskt problematiska vistelse i Neapel. Ty när de närmar sig Neapel faller journalisten överbord men överlever, medan hans vän försvinner med båt och allt. Kommissarien som utreder fallet håller kvar journalisten i Neapel och menar att han sitter illa till som huvudmisstänkt så länge vännen och båten inte återfinns. En situation av förlamning men också paradoxal, överraskande frihet börjar avteckna sig kring journalisten som får gott om tid att klura kring olika aspekter av Majoranas försvinnande.

Denna roman har alltså inslag som påminner om en deckare, men den saknar egentlig intrig, ty gåtan sammanfaller med verklighetens egen struktur och med berättelsen om detta förhållande. Bokens lockelse ligger i att den fortlöpande öppnar nya fält för frågandet, utan att bli så utspekulerad att man slutar att läsa för att få veta hur det går.

Argüello har tidigare fått beröm för sin stils nyansrikedom och tydlighet, och det är lätt att förstå varför. Hans naturligt ambitiösa bruk av reflexioner kring det mänskliga vetandet och vår världs beskaffenhet sätter läsaren i förbindelse med en rad frågor som man inte engageras automatiskt av genom händelsernas melodramatiska fogningar, detta utan att man tappar intresse för de senare. På ett avväpnande sätt förenar romanen ett kunskapsteoretiskt tema – Majorana, elementarpartiklarna och kvantfysikens förbryllande världar – med existentiella horisonter och amorösa möjligheter.

Argüellos roman tycks mig bekräfta den spanskspråkiga litteraturdiskussionens nyväckta intresse för kunskapsproblem, närmare bestämt frågor om litteraturens sanning eller sannolikhet eller trovärdighet i förhållande till den historiska, sociala eller individuella verkligheten. En del nya uppsatssamlingar, med titlar som El yo fabulado – nuevas aproximaciones a la autoficción (Det fabulerade jaget – nya approximationer av autofiktionen), eller Extensiones del ser humano – funciones de la reflexión mediática en la narrativa actual española (Människans förlängningar – den mediala reflexionens funktion i dagens spanska berättarkonst) tycks indikera en författarnas växande upptagenhet med frågor som gäller vetandet, erfarenheten, det fiktiva eller fabricerade och det medierade såväl som ett ganska omfattande register av olika slags ironi som aktiveras hos de nya litterära rösterna.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Likväl är det inför en sådan förment tendens klokt att förhålla sig en smula skeptisk också. Denna vidsträckta problematik – en av vars aspekter är striden om hur man skall förstå det inbördes beroendet mellan sanning och lögn i litteraturen – kan rimligen inte vara något helt och hållet nytt. I själva verket är den mycket gammal. Ty den kunskapsteoretiska frågan ”vad kan jag veta”, och den ontologiska frågan ”vilken är min värld”, utgör två urgamla, både filosofiska och litterära frågeställningar som tenderar att dyka upp då och då i förnyade eller skenbart förnyade gestalter.

Därför kan det först som sist vara värt att påminna om några av den klassiska antikens perspektiv på frågan. Det blir då möjligt att synliggöra en analogi av visst intresse som gäller hur antiken respektive vår tid såg och ser på litteraturens sanningsanspråk. I den gamla världen gällde det litteraturens relation till å ena sidan filosofin och å den andra myterna. I vår värld gäller det sanningsbildningen i de litterära praktiker som på olika sätt överskrider både genregränser och etablerade boskillnader mellan läsargemenskaper som grundas på samförstånd när det gäller i vilken skala litteraturens relation till verkligheten förväntas framträda. Mitt grundantagande är att litterär sanning måste uppfattas som en form av dynamiskt inbördes beroende – ett slags i läsningen realiserat, ständigt fokusskifte som i en fixeringsbild – mellan vetande och ickevetande, proportionerat av egenarten hos varje individuell stilsträvan. Detta antagande skall i det följande belysas från några olika, idiosynkratiskt valda håll.

Alltifrån Aristoteles har fiktionen betraktats som en sorts tredje epistemologisk kategori, halvvägs mellan sanningar förankrade i trovärdiga korrespondenser med den oomtvistliga verkligheten och förstulna lögner som sprids i syfte att förvirra eller vilseleda. I sin stora studie Kreousas skugga (2006) – om senantikens fiktionsteorier – konstaterar Anders Cullhed att litteraturen betraktades som ett fenomen som skilde sig från lögnen just i det avseendet att den öppet visade sina drag av fantasifoster. Litteraturens förmåga att väcka till liv erfarenheter och beröra publiken emotionellt härrörde med andra ord inte ur dess korrespondens med konsensusverkligheten, utan ur dess estetiska organisation, det vill säga dess koherens eller inre ordning, hur svåröverskådlig och motsägelsefull och splittrad denna ordning än kunde te sig i det enskilda läsarögonblicket.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Under hela medeltiden och än mer under den tidigmoderna epoken drevs den kulturella utvecklingen av dynamiken mellan dessa båda grundsyner på kunskapens uppkomst: korrespondensbaserade och koherensbaserade kunskapssyner – eller med en annan terminologi mellan empirism och rationalism. Litteraturen hade sin viktiga funktion i detta vidsträckta äventyr, men den hade också en formidabel fiende, vars sanningskriterier varken var empiriska eller rationella: det var kyrkan med sin idé om att sanningen varken handlade om korrespondens eller koherens, utan om auktoriteten hos en enda text tolkad av en utvald kast.

Från religionens håll bombarderades litteraturen med beskyllningar och klander. Långt tidigare, på tröskeln till den kristna eran kunde en tänkare som Plutarchos (ca 46–120 e.Kr) likna poeterna vid spindlar som vävde illusoriska vävar med sina fiktioner och berättelser, medan däremot till och med de förkristna egyptiska myterna enligt honom var att betrakta som rent ljus brutet av en regnbåge.

Antika kunskapsmetaforer och -allegorier vore utan tvivel värda en egen essä. Så snart man intresserar sig för dem inser man att det inte är mycket som vår tid är först med. Hos den romerske poeten Ovidius (43 f.Kr–17 el. 18 e.Kr), i bok tolv av Metamorfoser, kan man exempelvis läsa om halvgudinnan Famas (Ryktets) bostad:

"Mitt i vår värld finns en plats mellan jorden, havet och himlen –
alltså, där världsregionerna tre beröra varandra.
Allt, som finns till, kan ses därifrån, om än aldrig så fjärran,
dit tränger fram vart ljud, var röst till lyssnande öron.
Där bor Fama, där har hon valt sig en boning i höjden.
Där har hon tusende ingångar gjort och öppningar mellan
alla palatsets gemak, men inga stängas med dörrar.
Slottet, som byggts av klingande malm, står öppet för alla,
mullrar ständigt och återger ord och ekar av röster,
ja, det finns inte en vrå, där det råder stillhet och tystnad.
Rop hör man ej eller skrän, blott sorl av dämpade stämmor,
liknande vågors brus mot en strand, när man hör det på avstånd,
eller det mattnande ljud, som blir kvar, då det slutar att dåna,
efter att Juppiter först låtit åskorna dundra i rymden.
Hopar av folk trippa ut och in i byggnadens salar.
Tusende rykten virvla omkring, både sanna och falska,
runt om varandra förvirrade ord genom salarna snurra.
Somliga rykten fylla med prat vetgiriga öron,
andra berätta igen vad de hört, och lagret av lögner
växer, och varje berättare gör, att förrådet blir större.
Här ser man Lättrogenhet och tanklös Beskäftighet springa,
Grundlös Glädje och Vansinnig Skräck med fasa i dragen,
spirande Avund och Hat och Viskning ur grumliga källor.
Fama kan själv se allt vad som sker på havet, på jorden
eller i himmelens höjd, vart skrymsle når hon med ögat.
(Övers. Harry Armini)"

Visst är det frestande att i Famas hus urskilja internet, eller övervakningssamhället, eller twitter eller facebook – men också, och kanske mer positivt, den litteraturens ”ekokammare” som intertextuellt orienterade kritiker tyckte om att föreställa sig för några decennier sedan. Och mycket ligger det förstås i grundtanken att ett litterärt verks halt av verklighetsrelaterad sanning måste sökas i verkets relationer till andra verk. Detta hindrar dock inte att man ställer den mer generella frågan till litteraturen som sådan, och därmed också till varje enskilt verk för sig, om arten av dess sanningsanspråk.

När det gäller sanningsmetaforer som har med vävar eller synsinnet att göra kan man snabbt konstatera att de har varit litteraturens följeslagare i århundraden. Nästan tvåtusen år efter Plutarchos skall Virginia Woolf karakterisera litteraturen som en spindelväv, men med det viktiga tillägget att det var en spindelväv förankrad i livets verklighet. Några decennier senare framlade kritikern Meyer Abrams, i boken The Mirror and the Lamp, sin snart berömda kritiska teori om poesin som en antik spegel som av romantiken förvandlades till en lampa.

Det är under romantiken litteraturen upptäcker eller återupptäcker sin egen sanning i ett visst slags dynamik som frambringas och vidmakthålls av stilen, bildspråket och ironierna. John Keats kallade varje poets väsentligaste förmåga ”negative capability”, det vill säga förmågan att ”vistas i osäkerheter”, eller helt enkelt leva med det tvetydiga. Tänkandet kring mångtydigheten som sanningskriterium nådde i vår tid en av sina höjdpunkter i poesistudien Seven Types of Ambiguity (1930) av William Empson, och den blev efter lanseringen i USA år 1947 en central text inom den nykritiska strömningen med sina tekniker för närläsning av dikt. Men redan i Ovidius metamorfosmyter läggs förändringen eller det föränderliga fram som en utmanande idé om en veritabel lögnernas sanning.

Hur detta slags fluktuerande, förföriska och fascinerande sanningsvariant utövar sin verkan också i samtida vittneslitteratur hoppas jag kunna antyda i nästa artikel.

____________

Klicka här för att läsa den andra delen av Ulf Erikssons essä

Dela artikeln:

Ulf Eriksson

Ulf Eriksson

Författare, översättare och kritiker.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: