Om Carlos María Domínguez

Den argentinsk-uruguayanske författaren Carlos María Domínguez, ännu inte översatt till svenska, har som ingen annan gjort Río de la Platas vatten, öar och människor till sitt litterära territorium. Henrik Nilsson har mött honom i Montevideo och tar här särskilt upp två av hans böcker, Tres muescas en mi carbina och La casa de papel, den senare en kärlekshistoria med Borgesliknande resonemang om bibliotek och boksamlingar och med skildringar av de båda huvudstäderna vid Río de la Plata.

 

Río de la Plata – området runt den väldiga flodmynningen som vidgas mot Atlanten, besjunget av Taube, med Buenos Aires på den västra stranden och Montevideo på den östra – har varit epicentrum för en av de mest vitala litterära traditionerna i Nya världen, med moderna förgrundsgestalter som Jorge Luis Borges och Julio Cortázar. För det mesta har dock författarnas blickar hållit sig inom städernas tullar eller riktats inåt landet, som i fallet med José Hernández episka dikt Martín Fierro från 1800-talet, där gaucholivets vedermödor på det vidsträckta Pampas besjöngs. Men perspektivet utåt, mot havet, var finns det i litteraturen?

Den första europeiska kontakten med deltat ägde rum 1516 under ledning av den spanske sjöfararen Juan Díaz de Solís, som på denna sin sista upptäcktsfärd fick sätta livet till i en sammandrabbning med ursprungsbefolkningen. Río de la Plata visade sig bestå av två stora utflöden, Uruguayflodens och Paranáflodens, som under tusentals år tillsammans tömt sina vattenmassor i Río de la Plata i en omfattning som uppskattas till 20 000 kubikmeter i sekunden. Dessa oöverskådliga krafter brusar i mitt bakhuvud när jag läser författaren Carlos María Domínguez. Han är född 1955 i Buenos Aires men bor sedan många år i Montevideo och räknas vid det här laget som en av de främsta prosaförfattarna i den uruguayanska litteraturen, med en lång och varierad produktion bakom sig. Att en författare från det större, argentinska sammanhanget väljer att bosätta sig och verka i den mindre uruguayanska huvudstaden är betydligt mer sällsynt än det omvända förhållandet.

Rio de la Plata med Buenos Aires t.v. på bilden och Montevideo t.h.

Som ingen annan samtida författare från den här delen av Latinamerika har Carlos María Domínguez gjort Río de la Platas vatten, öar och människor till sitt litterära territorium. Ett perspektiv som inte alls är självklart, eftersom åtminstone Buenos Aires ofta levt med ryggen mot kusten. Redan under sin resa i området på 1830-talet skrev Darwin att det ”varken finns någon storhet eller skönhet i dessa väldiga vidder av grumligt vatten”. Deltats marginaliserade position accentuerades under den argentinska militärdiktaturen 1976-1983 då den maritima miljöförstörelsen tilltog och regimen gjorde sig av med meningsmotståndare genom att kasta dem levande från flygplan över det öppna vattnet.

När jag en kväll förra året sökte upp Carlos María Domínguez i stadsdelen Pocitos i Montevideo tycktes däremot Río de la Platas vattenmassor ständigt skvalpa i samtalet. Vi talade om skillnaderna mellan Buenos Aires och Montevideo, och Domínguez uttryckte sig kärleksfullt om sin nya hemstads melankoliska långsamhet, om hur bussarna i den argentinska huvudstaden får böta om de kommer för sent – medan de i Montevideo istället får böta om de kommer för tidigt. Det fanns något kajutalikt över hans lägenhet, där vissa möbler hade tillverkats av gamla vrakdelar och där drivved dekorerade bokhyllan. Medan han berättade historier om flodstränder, smugglare och udda människoöden genom tiderna, tyckte jag emellanåt att golvet under oss gungade till, som om vi i själva verket befann oss ute till sjöss – men det kan förstås också ha varit effekten av whiskyn som Domínguez bjöd på.

Det finns – skriver han i krönikesamlingen Escritos en el agua (Skrivet i vatten, 2002) – en skara män och kvinnor vid Río de la Platas stränder som har slipats på samma nyckfulla och märkliga vis som de där trädstammarna som tidvattnet för med sig ut i vattnet. Just dessa människor spelar huvudrollerna i Domínguez litterära universum. I en av hans mest kända romaner – Tres muescas en mi carbina (Tre skåror i mitt gevär, 2002) är handlingen förlagd till staden Carmelo och den lilla ön Juncal en bit uppströms längs den Uruguayflod som utgör naturlig gräns mellan de båda länderna. Dit kommer på 1800-talet italienaren Enrique Lafranconi tillsammans med en befriad brasiliansk slavinna. Inför omgivningens misstrogna blickar slår de sig ner på en några hundra meter lång sandbank, bygger en koja och börjar odla grödor, trots att landremsan ständigt drabbas av stormar och översvämningar. Konflikten mellan de sköra mänskliga ansträngningarna och naturens väldiga krafter löper genom hela romanen. Men också på denna svårbebodda plats lyckas livet få fäste, och i en kronologiskt uppbruten ordning skildrar Domínguez de efterkommande generationernas tillvaro. Om man som läsare höjer blicken en aning, är det lätt att utifrån den tomma öns förvandlingar dra metaforiska paralleller till den litterära skapelseprocessen i stort.

Den mest lästa och spridda av Domínguez böcker är emellertid kortromanen La casa de papel (Huset av papper, 2002). Vid det här laget är den översatt till en lång rad språk, dock – vilket också är fallet med hans övriga produktion – ännu inte till svenska. Under vårt samtal i Montevideo berättade Domínguez att han fått idén till berättelsen en kväll i det enkla hus utan vatten och elektricitet han då hade i den lilla strandorten Rocha, där Río de la Plata redan har övergått i den öppna Atlantkusten.

”En vårdag 1998 köpte Bluma Lennon en begagnad bok med Emily Dickinsons dikter i en bokhandel i Soho, och just när hon kommit till den andra dikten vid den första gatukorsningen blev hon påkörd av en bil”. Så börjar denna mycket charmfulla berättelse om böckernas egensinniga roller i våra liv. Berättaren är född i Buenos Aires och arbetar som lärare i litteraturvetenskap vid Cambridge. Det gjorde också Bluma, som han dessutom hade ett kort förhållande med. En dag får han ett paket adresserat till sin avlidna kollega. Det har uruguayanska frimärken, ingen avsändare och innehåller en bok av Joseph Conrad med en gåtfull dedikation.

Efterforskningar visar att boken skickats av en viss Carlos Brauer – en bibliofil som återkommer i flera av Domínguez andra berättelser och som Bluma tydligen haft ett kärleksäventyr med. Berättaren bestämmer sig för att leta reda på Brauer, återlämna boken och berätta vad som hänt henne. Han upptäcker Montevideo – skildringarna av staden är lysande – men på antikvariaten får han veta att Brauer mystiskt har försvunnit. Efter att han blivit alltmer besatt av olika excentriska sätt att klassificera sitt väldiga bibliotek – någon såg honom en gång lägga ut volymer på golvet tills de antog formen av en människokropp – har Brauer övergivit sitt tidigare liv och bosatt sig i avkroken Rocha vid Atlantkusten. Där har han uppfört ett litet hus vid stranden – med böcker istället för tegelstenar som byggnadsmaterial.

Det är förundransvärt hur mycket denna pärla till kortroman lyckas rymma. En kärlekshistoria, Borgesliknande resonemang om bibliotek och boksamlingar, skildringar av de båda huvudstäderna vid Río de la Plata – allt med ett finurligt framåtdriv som för tankarna till en äventyrsbok. Insprängda i handlingen finns också lika subtila som intelligenta tjuvnyp mot den litterära världen och akademiska modenycker. Mest av allt är emellertid ”Huset av papper” en oavbrutet fängslande berättelse om böckernas överraskande och krokiga vägar i våra liv – som alltid hos Domínguez ackompanjerad av strändernas brus.

 

  • En intervju med Carlos María Domínguez från 2015:

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!