Om att planka från andra

Jag drömde att författaren Martina Lowden kom fram till mig med en nygräddad, rund brödkaka och sa att det var honorar för novellen som jag skickat in till hennes tidskrift. Hon sa i drömmen att det mesta i min novell var ”plankat” men på ett skönt fräckt sätt. Jag stod mållös. Skulle jag ha ”plankat” någon? Ja, mer än mig själv då, som jag hela tiden omedvetet härmar. I vaket tillstånd förundras jag över min uppbragdhet. Jag borde vara gammal nog att veta att vi alla läser med våra egna glasögon och referensramar. Kanske måste drömmens Martina Lowden läsa texter som just ”stulna” för att förstå dem.

Jag har ännu inte drömt om författaren Fabian Kastner, trots att hans debutverk har titeln Oneirine, som på grekiska betyder ungefär ”drömkvinnan”. Men det är nog bara en tidsfråga innan det sker. I mitt medvetande har jag nämligen placerat Lowden och Kastner i samma mentala pärm, nämligen som unga författare med förhållandevis stor beläsenhet, inte minst vad gäller 1800- och 1900-talslitteraturen, en sällsynt tillgång i dessa tider.

Detta är en viktig inkörsport för att förstå deras böcker men framför allt en grundförutsättning för den litteraturkritik de skriver, i SvD (Kastner) respektive DN (Lowden). Är den inte lite skönt fräckt gammaldags? Jag minns fortfarande en DN-recension från 90-talet där Ulf Eriksson jämförde en svensk författare med ”den unge Sivar Arnèr”. Det fick han kritik för. Tidningens policy var att man skulle relatera till aktuella verk som den allmänne läsaren förmodades känna till och inte till författare från 40-talet som bara en liten krets hade läst. I mina ögon var det otroligt uppfriskande att ett litterärt verk jämfördes med ett annat verk som inte publicerats samma månad eller år utan mer än femtio år tidigare, alltså att litteraturens rum återupprättades.

Jag tycker att Kastner och Lowden visar lite av samma vilja. Deras associationer kommer ofta långväga ifrån. De håller det litterära samtalet levande.

Men åter till huvudspåret. Både Lowden och Kastner kan sägas ha ”stulit” sina respektive debutverk. Kastners roman består enligt utsago till hundra procent av citat (personligen hittade jag skam till sägandes bara ett fåtal av dem) och Lowden har ju ”plankat” sin egen dagbok. Att låna av sig själv är det väl ingen som ifrågasätter. Att låna av andra utan att i ett efterord noggrant redovisa från vem man har ”stulit” är mer kontroversiellt. I alla fall gick debattens vågor höga och Kastner tvingades försvara sig rätt länge innan stormen bedarrade.

Jag skriver detta samtidigt som rättegången mot Pirate Bay nått fram till slutpläderingen. I den osedvanligt hätska debatt som följt i kölvattnet på rättegången har även författare och deras upphovsrätt ventilerats. Upphovsrätten är också den knäckfråga som gjort att åren går utan att Författarförbundet och Förläggarföreningen tycks kunna enas om att sätta sig vid förhandlingsbordet.

Många i debatten, nu senast Mats Kolmisoppi i Expressen, tycks mena att utvecklingen inte går att stoppa och att författare ska vara glada och inte ledsna att deras verk bjuds ut till allmän fildelning på diverse sajter. Det är en sorts laissez faire-mentalitet som det är svårt att argumentera emot utan att riskera att framstå som bakåtsträvande. Men hur är det egentligen? Finns det rätt och fel här? Tycker du som läser detta att följande två uttalanden är jämförbara eller reagerar du olika på dem?

”Att författare lånar av andra författare utan att redovisa sina lån är en självklarhet som vi får acceptera.”

”Att författare kan få sina verk nerladdade på olika nätsajter utan att upphovsrättslig ersättning utgår är en självklarhet som vi får acceptera.”

Kommentera: