I boken Houellebecq économiste från 2014 använde sig ekonomen och satirikern Bernhard Maris – som mördades ett år senare på Charlie Hebdos redaktion – av litteraturen som ett sätt att förstå samhället och Europa. Styrkan i boken är det nyfikna, sökande och textnära perspektivet, ovanligt i ett klimat där litteraturen ofta underställs kritikerns ideologiska profil istället för att utmana den, skriver Karl Ågerup.
Den samtidskommenterande romanen är ofta opportunistisk och ängslig i stil och upplägg. Inte sällan verkar författarna, som också är kritiker, skriva med en efterföljande debatt i sikte. I samma process medverkar förlag som premierar författare med befintliga följarskaror. Det här skapar en rundgång av ansikten och åsikter som automatiseras och reduceras.
Samtidigt har den engagerade romanen som form stora möjligheter att blanda sig i det offentliga samtalet på ett mer kreativt och omstörtande sätt. Romanen passar utmärkt för att förfrämliga kultursamtalets bekväma positioner och påminna om den bas politiken står på: människornas begär och rädslor.
En läsare som använde skönlitteratur för att förstå politiken var den franska ekonomen och satirikern Bernard Maris. Maris grundade satirtidskriften Charlie Hebdo där han skrev under signaturen Oncle Bernard innan han sköts till döds av terroristerna vid attentatet i Paris den 7 januari 2015.
Maris medverkade regelbundet i fransk radio och var en värdefull källa för journalisterna när de behövde hjälp att förklara och nyansera nationalekonomiska spörsmål. Som Keynesian hymlade han inte med sin vänsterlutning och han propagerade under en tid för Attac! och dess krav på att höja beskattningen av transaktioner. I Sverige hade denna position förmodligen varit svår att förena med en akademisk karriär, men i Frankrike hann Maris arbeta vid flera universitet innan han mördades.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
I essän Houellebecq économiste använder Bernard Maris den franska författaren Michel Houellebecqs dikter och romaner (till och med den Goncourtprisbelönade Kartan och landskapet) för att peka på svagheter i den samtida politiken. Valet av författare är inte långsökt. Redan i sin första roman Konkurrens till döds formulerade Houellebecq en svidande kritik mot det sena 1900-talets marknadsfundamentalism.
I Maris essä får Houellebecqs litterära gestalter lika stor plats som ekonomerna och politikerna. Romanerna sätts i en historisk kontext där John Maynard Keynes, Adam Smith och Karl Marx spelar huvudroller. Maris citerar också Margaret Thatchers berömda ord om att samhället inte finns. Hederligt nog redovisas i en fotnot att Thatcher egentligen menade att små strukturer, som familjen, skulle ges större vikt än samhällsklasserna.
Hos Houellebecq är människorna ensamma, för att de följer liberalismens lagar in extremis. Hans karaktärer ställs aldrig inför något val. De är fast på sina öar och inneslutna i en atomiseringsprocess som, påpekar Maris, redan Marx hade identifierat. Så heter också Houellebecqs andra roman Elementarpartiklarna (och på engelska just Atomised).
Ensamheten framställs som den oreglerade marknadsekonomins konsekvens. Maris citerar ur Elementarpartiklarna tanken att den sexuella revolutionen, och 68-rörelsen i stort, visar på en extrem form av individualism som river ner de sista hindren mellan människan och marknaden. I denna mening är bägge nämnda romaner tendenslitteratur: de presenterar avskräckande exempel på den oreglerade marknadsekonomins effekter.
Maris citerar också flera författarintervjuer där Houellebecq kompletterar sina berättelser med välfunna aforismer, som att ”den logiska konsekvensen av individualismen är mord och olycka”. Någon utväg presenteras inte. Det är upp till läsarna att visualisera alternativen.
I den mån positiva och uppbyggliga exempel ges, hämtas de från hundarnas värld. På en fråga om rasism, jämför Houellebecq människornas ängslighet med sin egen hunds nyfikna sätt att umgås med alla raser. Anklagelser om rasism har förföljt författaren som redan i Konkurrens till döds gestaltade människors xenofobi på ett omaskerat sätt. När han intervjuas tar han avstånd från fördomarna. I förorten finns mycket islam och mycket kriminalitet, sa Houellebecq förra året i TV-programmet Quotidien, men det finns ingen koppling mellan de två (se hela intervjun nedan).
Bernard Maris lyfter fram ekonomiska teman som hos andra kritiker tenderar att hamna i skuggan av mer spektakulära motiv, som sex och våld. Det är en välgärning eftersom de flesta samhällsproblem är intimt förbundna med ekonomiska förhållanden. Att han uttrycker sig lika distinkt och definitivt som Houellebecq (”man bör frukta ekonomerna”, ”ekonomin är en ond ideologi” stärker intrycket av en läsare som står nära författaren, men han undviker inte konflikt. Olika aspekter och detaljer tyds under beaktande av helheten. Trots det politiska temat förlorar Maris inte kontakten med verket. Han lyssnar och svarar, för att sedan lyssna igen.
Maris har en röst som är tydlig och autonom. Han ger egna referenser, vilka adderas till Houellebecqs husgudar. Så citeras till exempel den tyska sociologen George Simmel (”pengarna besparar oss mödan att se varandra i ögonen”) och psykoanalytikern Sigmund Freud (”liberalismen är en egoism”) på ett kompletterande sätt. Andra paralleller är givna – utan att vara överflödiga. Dostojevskijs tanke, till exempel, att en kall rationalism och individualism uppstod i tomrummet efter Gud, tycks fortfarande relevant.
För att komma från ett annat fält än litteraturvetenskapen är Maris påfallande engagerad i själva författarskapet. Det syns redan på omslaget, där Houellebecq är avbildad och också utgör det första ordet i bokens titel: Houellebecq économiste. Varje kapitel inleds med ett motto som är hämtat ur Houellebecqs böcker. Det hade varit tänkbart att istället citera en ekonom eller något av de provokativa uttalanden som romanförfattaren givit ifrån sig i media.
Det hade varit lätt för Maris att driva samma tes med större vikt på historiska argument. Men nu används skönlitteraturen, och den används på ett hederligt och lyssnande sätt. Maris visar hur hans tankar kring ekonomi och politik är beroende av Houellebecqs dikter och romaner. Han varken skryter eller driver med Houellebecq, han tänker med honom.
”Chefer konsumerar, det är deras enda funktion”, lyder en av de diktrader som Maris citerar. Att översätta des cadres till ”chefer” gör inte originalet rättvisa. Det franska ordet, som också betyder ”ramar” och i latinets quadrum har samma ursprung som ”kvadrat”, får här representera mer än jobb med ledningsansvar. Att sortera under kategorin des cadres är i Maris bok, liksom hos Houellebecq, att vara en byggkloss i marknadens torn, att finna sig i systemet, att vara kontaminerad av hierarkins gift. Maris påpekar att karaktären Valérie i romanen Plattform skulle vilja leva ett annat liv men är fast i företagets struktur. Hon kan inte låta bli att förhandla upp sin lön i enlighet med den nytta hon tillför ett i grunden helt onyttigt kommunikationsföretag. Hon är medveten om att hon skulle behöva tid för reflektion, men det är tid som inte erbjuds av strukturerna.
Det är en missuppfattning att realistiska romaner bör återge samhällets nyansrikedom. Vad de istället kan göra är att förstärka några få mönster på ett sätt som gör oss läsare medvetna om dem och deras effekter. Väsentliga delar av verkligheten behöver offras, så att det utvalda mönstret blir synligt. Från Houellebecqs universum är den lyckliga medelklassen raderad. Valet de står inför gäller utanförskap eller falskhet. För att umgås behöver man spela efter konsumtionssamhällets förminskande lagar. Och utanförskapet har sin egen meningslöshet. Att sluta jobba är att sitta och lyssna på ett tickande varmvattenrör som inte fungerar.
Men finns det ingenting att hoppas på i Houellebecqs texter, ingen variant på Mammons guldkalv? Ett alternativ finns i de religiösa sekterna, men dessa framstår mest som karbonkopior på de stora arbetsplatserna. De är lika hierarkiska och omänskliga i sin fördelning av uppgifter och belöningar. Utan att tänka på det bidrar Maris till analogin i sin emfas på företagsvärldens slutenhet: ”När du ansluter dig till företaget, går du in på kampens område, varifrån du aldrig kommer ut. Det är en initiationsrit. Du är inte längre barn”.
Det finns andra författare som har skildrat företagsvärlden som en sekt, men Houellebecq har i Refug också skildrat sekten som företag. Det är samma mekanismer, för det är samma människor – och samma författare, naturligtvis, det går att se tematiska mönster i författarskapet kring undergivenhet. Dessa personliga stråk till trots, och trots att Houellebecq förstärker det generande, är det precis som den franska litteraturvetaren Bruno Viard påpekar i sin bok Houellebecq au scanner: vi kan ifrågasätta mycket hos Houellebecq, men vi kan inte låtsas om att vi inte känner igen det samhälle han beskriver.
Viard skriver i en fransk kontext, men också som svensk känner man igen det samhälle Houellebecq beskriver. Det är därför det gör ont att läsa honom. Och det är därför det är skönt. Med ett fint ord skapar Houellebecq defamiliarisering: han bryter vårt automatiska tänkande och uppmärksammar oss på detaljer som vi helst inte vill kännas vid. Det kan vara vårt sätt att sortera bland människor eller handla om vår syn på åldrande, begär och leda.
Av samma anledning gör det ont att läsa Bernard Maris – och är skönt att skratta med satiren, även om Houellebecq économiste är en ganska allvarlig bok. Maris ringar in teser som inte kan göras alltför tydliga i romanerna, inte på det här reflekterande sättet, för då skulle intrigen och karaktärerna blekna. Icke desto mindre är det perspektiv ur vilket han betraktar och beskriver Houellebecq ärligt och sökande. Och vad kan en läsare göra annat än belysa texten med sin egen lampa?
I det här fallet är ljuset satirikerns och ekonomens, två verksamheter som i mångt och mycket handlar om att se samhälleliga mönster och gestalta dem på ett språk som vanligt folk förstår. Bernard Maris var en god stilist men styrkan i Houellebecq économiste är det nyfikna och textnära perspektivet, ett förhållningssätt som är lika ovanligt som behövligt i ett klimat där litteraturen ofta underställs kritikerns ideologiska profil istället för att utmana den.
- Klicka här för att läsa Sven-Eric Liedman om bla arbetslinjen, fattigdom och Georg Simmel
- Se hela intervjun med Houellebecq i TV-programmet Quotidien: