Olaf Lind – Arkitekten Steen Eiler Rasmussen

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Adlibris 361 kr)

Av IVO HOLMQVIST

I källaren på Arkitektskolen i Århus förvaras trehundra lådor ljusbilder, tagna av arkitekten med mycket mera Steen Eiler Rasmussen. Han skänkte dem dit 1987, tre år innan han dog, i samband med en utställning om hans mångsidiga verksamhet på skilda fält.

Att dessa tolvtusen detaljskarpa diapositiv i 6×6 av byggnader och gator på olika håll i världen – särskilt Danmark, England och Kina – är tagna ur ett ovanligt lågt perspektiv, minst en meter lägre än vanligt, har sin särskilda förklaring. Dels var han kort i rocken, dels använde han på sina många resor alltid en Rolleiflex där sökaren är en skiva i matt glas ovanpå kamerahuset – alltså får man ha den hängande på magen när man tar bilden.

Det är en utmärkt spegelreflexkamera, särskilt för byggnadsbilder (jag har en nästan identisk Rolleicord, den köpte min far i Nürnberg 1937. Yashika gjorde sedan under många år samma sorts kameror). En hel del av hans foton återges i arkitekten och arkitekturhistorikern Olaf Linds stora monografi om SER (som han behändigt kallas genomgående), samman med en mängd andra bilder på hus, möbler, stadsplaner, bokomslag, interiörer, och tuschteckningar – SER var en skicklig tecknare.

Det är en mycket vacker bok vars typografi Carl Zakrisson på Gyldendal lagt ner stor omsorg på, som sig bör: sådant var SER mycket noga med i sina egna böcker. Nio faktarika kapitel redogör för de olika roller den myreflittige SER spelade under sina nittiotvå år: stadsplanerare, arkitekt, redaktör, pedagog, brukskonstnär och författare.

Han redigerade och moderniserade facktidskriften Arkitekten i vars spalter han drabbade samman med bland andra Poul Henningsen, PH-lampans radikale upphovsman. På porträtten, i synnerhet från hans senare år, blickar SER vänligt genom stålbågade runda brillor, inte olik en lätt melankolisk cockerspaniel.

Men det är nog missvisande, som polemiker var han duktig på att bita ifrån sig i debatten, särskilt när han försvarade sina visioner om hur städer med mänskliga mått borde se ut. Han var en av upphovsmännen till fingerplanen, riktlinjerna som drogs upp för Köpenhamns expansion nordvästut från den indre by, med ny förortsbebyggelse som spretande fingrar och däremellan grönområden, delvis inspirerade av Londons olika Garden Cities.

Han utsågs tidigt till lektor i byplanlægning Kunstakademiets Arkitektskole i Köpenhamn där han var kollega med Kaare Klint, möbelarkitekt och son till mannen bakom Grundtvigkirken, och han blev senare professor efter en inflammerad tillsättningsstrid. De föreläsningar hann höll långt upp i åren i byggnaderna på Kongens Nytorv, illustrerade med ljusbilderna han tagit med sin kamera på magen, var till trängsel välbesökta.

Och när han försvarade den rivningshotade fristaden Christiania blev han mycket populär bland dem som var ett drygt halvsekel yngre. Han var en av dem som såg till att FDB, det danska KF, saluförde god formgivning – i det stycket var han engelskinspirerad, och han ritade möbler, bland annat i samarbete med Kay Bojesen och Hans Wegner.

Inte alla hans stadsplaner blev förverkligade, men den för Tingbjerg i Köpenhamn blev det, en ny förstad som slets ner när det blev sociale boliger, men som nu är upprustad. Och han hade utopiska visioner av hur det inre av Köpenhamn borde se ut, fast mycket stannade på ritbordet vilket man nog kan beklaga.

Rådhuset i Ringsted

Hans rådhus i Ringsted i rött tegel är vackert balanserad, hans egen villa i Rungsted i gult är välavvägd och numera byggnadsminnesmärkt. Den ligger på gångavstånd från Karen Blixens Rungstedlund vars renovering han var iblandad i. De var goda vänner och satt i Den Danske Akademi, och han ritade omslag till hennes böcker. Olaf Linds kapitel om ”Baronessen og Professoren” är särskilt intressant vad gäller deras gemensamma omsorg om det som är värt att bevara av den danska borgerlighetens traditioner.

Han ritade byggnader för Den Internationale Højskole i Helsingör som ligger vackert ut mot Sundet, och mera monumentalt maskinmässiga för Den kongelige veterinær- og landbohøjskole i Köpenhamn där intryck från Corbusier verkar ha spelat in.

Utomlands blev SER mycket känd för sin ”London, the Unique City” från 1934 som mycket snart kom i pocketupplaga hos Penguin, som en Pelican. Den är illustrerad med hans egna fotografier och teckningar, en klassiker som stått sig. I sin tredje utgåva från 1973 lade han till en sammanfattning om det nya London. Hans föredömliga ”Byer og Bygninger” från 1949 blev lika snabbt översatt till engelska, omtryckt som paperback av MIT Press, en bok som inte bara studenterna i Boston haft nytta av.

På hemmaplan, och också på andra håll i Norden, blev den klokt resonerande ”Om at opleve arkitektur” från 1957 en mycket spridd inledande kursbok både i arkitektur och konsthistoria. På en av de första sidorna finns en finurlig bild på 1600-talets store riksbyggherre Christian 4 till cykel vilket ger SER tillfälle att genast dra ut de stora linjerna:

”Dragten er i og for sig pragtfuld, og cyklen er ogsaa af første klasse. Men de kan umuligt gaa sammen. Paa lignende maade kan man ikke uden videre overtage tidligere tiders smukke arkitektur; den bliver falsk og forloren, naar folk ikke længere kan leve i kontakt med den.”

I sina stadsmonografier (London-boken följdes av en lika omfattande och lika intressant om Köpenhamn) och i reseanteckningarna (en tidig bok om Kina, en ”Rejse i England” från 1953, båda mycket vackra tack vare hans teckningar) var han en lika god folkbildare som Robert Broby-Johansen.

Mest avhållen av danskarna blev han som radiotalare och underfundig essäist, med en rad essäsamlingar om teater, trädgårdar, konstupplevelser och mycket annat, genomgående elegant formulerade betraktelser. Trots den självironiska undertiteln till en av de böckerna (”Læsning til at falde i Søvn paa”) är det stycken som håller en vaken, skrivna av en förnuftig man som livet ut bevarade en renässansaktig aptit på det mesta.

Olaf Linds sammanfattar det på vackert vis: Steen Eiler Rasmussen var en ”brugskunstner og på alle områder en human funktionalist.

Ivo Holmqvist

Kommentera: