Den danske författaren Jørn Riel har i flera decennier skrivit skönlitterärt om Grönland och i synnerhet om fångstkulturen och fångstmännens öden på Östgrönland. Till hans nittioårsdag förra året kom ett urval av författarens berättelser från Grönland, Skrøner, vars litterära behandling av ursprungligen muntliga berättelser gör den till ett slags modern sagalitteratur.
Nordöstra Grönland är Nordens i särklass minst kända region. Besökt av få, litterärt omskriven av färre och föga överraskande oerhört svårtillgänglig. Inga människor lever permanent i området vilket numera är avsatt som en enorm nationalpark, världens till ytan största.
Geopolitiskt har emellertid det isiga Nordöstgrönland stundom varit glödhett. Området var det sista att kartläggas, någon som skedde successivt av främst danska geologer och upptäcktsresenärer under början av förra seklet. Det var först när den uppgiften slutförts och påståenden om Grönlands förmenta utbredning norrut vederlagts som det kunde bekräftas att jätteön verkligen var en ö. Av detta drog politikerna i Köpenhamn kvickt slutsatsen att hela Grönland var danskt, något som dock stötte på patrull i Norge. Under lång tid hade nämligen norska säl- och valjägare verkat i Nordöstgrönland och de ämnade inte vika sig för danska påbud, eller rättare sagt det danska handelsmonopolet.
Istället ockuperade de norska fångstmännen Kong Christans X:s land – vilket är det danska namnet – och kallade det istället Eirik Raudes land, alltså Erik Rödes land. Ockupationen stöddes av norska regeringen och tvisten kunde lösas först efter att Danmark år 1931 dragit Norge inför den internationella domstolen i Haag. Där för övrigt Sverige några år tidigare konfronterat norsk polarnationalism när det gällde Spetsbergen. Sverige förlorade den striden, men när det gällde Östgrönland avgjordes kontroversen till Danmarks fördel.
För att stärka sin närvaro på Östgrönland såg Danmark till att etablera ett nytt grönländsk samhälle, Scoresbysund, samt att på olika sätt understödja närvaron av övervintrande fångstmän längre norrut. Att betrakta dessa män – för det rörde sig uteslutande om män – som brickor i ett politiskt spel ligger förstås nära till hands. Men lika uppenbart är att det rörde sig om människor, personer, med alla upptänkliga skäl till varför de valde att utsätta sig för det gruvliga polarmörkret och det blodiga hantverket att fånga fjällrävar för skinnens skull.
Den danske författaren Jørn Riel har i flera decennier skrivit skönlitterärt om Grönland och i synnerhet om fångstkulturen och fångstmännens öden på Östgrönland, flera av hans böcker har översatts till bland annat svenska. Skälet till Riels intresse för Grönland är att han som ung utbildades till radiotelegrafist och navigatör vid Köpenhamns navigationsskola och direkt efter examen deltog i geologen Lauge Kochs Grönlandsexpedition 1951–53. I tio år efter den expeditionen levde Jørn Riel på Östgrönland, och även om han senare kom att tjänstgöra som FN-officer i Mellanöstern återkom att regelbundet till Grönland.
Som författare kan Riel nog bäst beskrivas som den danska litteraturens fula ankunge – den grimme ælling – vars många reseskildringar, barnböcker och romaner lockat oräkneliga danskar i ett halvsekel, men inte ansetts fina nog för den kulturella elitens sofistikerade smak. Situationen ändrades dock när han år 2010 tilldelades Det Danske Akademis stora litteraturpris.
Med god hjälp av sina kunskaper och insikter om grönländska förhållanden debuterade Jørn Riel mellan åren 1970–72 med trilogin Mine fædres hus som handlar om livet i ett litet fångstsamhälle. Titeln förklaras av att huvudpersonen tror sig ha flera olika pappor eftersom samtliga av byns fångstmän mycket väl kunde vara fäder. Berättelsen är rätt dråplig, aldrig moraliserande och städse öppen för olika livsödens sidospår. Det är ett anslag som går igenom hela författarskapet.
Till Jørn Riels nittioårsdag förra året utkom en tjock och praktfull födelsedagsvolym med ett urval av författarens berättelser från Grönland. Boken har titeln Skrøner – och det är precis vad det handlar om, skrönor alltså. Fast vad är en skröna och hur bör vi förstå Riels bruk av begreppet? Bästa sättet att fixera betydelsen torde vara att det handlar om ett slags litterär behandling av anekdoter vars ursprung är muntliga berättelser vilka må vara överdrivna och tillspetsade, men ytterst handlar om verkliga, existentiella livsöden. Utan några jämförelser i övrigt kunde man kanske kalla Riels skrönor för ett slags modern sagalitteratur.
Bokens skrönor är trettio till antalet och spänner över åtskilliga år, vilket emellertid inte stör läsningen eftersom författaren återvänder till i princip samma persongalleri. Någorlunda lär läsaren känna en handfull mer eller mindre färgstarka karaktärer, men själva poängen bygger vanligtvis på hur fångstmännens liv och villkor ändras när nya personer eller påbud anländer med handelskompaniets skuta varje sommar när isen äntligen går att tråckla sig igenom.
Det är dråpliga historier, som Helvedespræsten, vilken visar sig vara en lömsk figur som tubbat handelskompaniet att det måste bedrivas hednamission även bland de danska fångstmännen. Listigt pratar den så kallade Helvetesprästen in sig hos fångstmännen vilka bor utspridda i det karga landskapet med ett par dagars resväg med hundsläde mellan varje hus. När prästen väl skingrat ofärdstämningen och upprättat en smula förtroende lämnas han ensam i husen – och under ljudliga böner går han då till verket och slår sönder alla högt värderade hembränningsapparater. Naturligtvis är det en verksamhet som inte kan få fortgå.
I en annan skröna ansluter en islänning, Fjordur, som dock drar sig undan gemenskapen under vintern. Skälet till hans osociala hållning utspejas småningom och det visar sig att han i hemlighet ägnar sig åt sitt stora intresse i livet: stickning. Förvecklingarna blir många, men det hela slutar med att samtliga fångstmän breddar sin verksamhet med att sticka mössor och sockor och vantar.
Skrönorna må vara specifika i såväl tid som rum för de behandlar en numera nästan helt försvunnen livsform. Men Jørn Riel skulle inte vara så bra om han inte också ständig gick i envig mot de eviga utmaningarna och livsvillkoren. Det handlar om längtan, om tillit, om att kunna reda sig och inte sällan om ensamhet. Som i den inledande skrönan där författaren skriver:
”At være alene. At være helt alene på en næsten mennesketom kyst, afskåret fra den øvrige verden. At være afhængig af sin egen dyktighed, sin egen vilje, at være sin egen herre og sin egen tjener”.
Citatet är från berättelsen Snespurven, alltså snösparven, som är en av de få tättingar som häckar på Nordöstgrönland. Det visar sig att den lilla fågeln kommer att inta en central roll i berättelsen när fångstmannen Anton Pedersen efter att ha uthärdat ännu en becksvart vinter, deprimerad beslutar att ta sig av daga. En nyanländ snösparv, trött efter sin långa flyttning över Ishavet, slår sig då ner bredvid Pedersen och börjar sjunga, vilket blir en epifani för fångstmannen – och bössan faller obrukad till marken.
Berättelsen är gripande och vittnar på en och samma gång om Jørn Riels förtrogenhet med såväl livets skörhet som den mäktiga grönländska naturen.
