Merete Mazzarella fortsätter sina presentationer av nordiska författare, denna gång av två danska författare, Kristin Vego och hennes novellsamling Se en sista gång på allt vackert och Glenn Bech, vars bok Jag erkänner inte längre er auktoritet, han själv kallar ett manifest.
Redan för kanske två decenniers sen skrev min jämnåriga, den svenska författaren Gun-Britt Sundström, om hur de stora litterära upplevelserna blir färre med åren. Nu hittar jag inte citatet, men det handlade om att ens erfarenheter blir som stenar som tynger i fickorna och hindrar en från att flyga. Jag har kunnat känna igen mig och därför blev jag glad när en dansk debutant, Kristin Vego (f. 1991, nu har fått mig att lätta från marken.
Vego är uppvuxen i Århus men bor numera i Oslo där hon är redaktör för tidskriften Vagant och det är ingalunda säkert att jag skulle ha kommit mig för att läsa henne om det inte var för att jag inhämtat att hon belönats med inte mindre än två debutantpris, först ett norskt – detta efter att själv ha översatt boken till norska – och sedan ett danskt.
Boken – vars titel, se en sidste gang på alt smukt (”Se en sista gång på allt vackert”), är ett lån från Virginia Woolf – består av nio noveller, alla med fokus på mänskliga relationer. Huvudpersoner är unga kvinnor som fortfarande söker sig fram i sina liv. Många av dem befinner sig också rent bokstavligen på resa, alla ställs inför en existentiell förändring. I sin motivering skriver den danska prisnämnden bland annat :
“Med stor precision skriver Vego om övergångsskeden, om drabbande insikter, om förgänglighet, om inre rörelser, och om hur stort avstånd det kan vara mellan de människor som har de allra närmaste relationerna. Hon undersöker vad litteraturen kan rymma och se som vi människor vanligtvis inte kan se medan vi står mitt uppe i det. Hon är en mästare i de diskreta antydningarna, de inre spänningarna.”
Det är både välformulerat och träffande men samtidigt ganska abstrakt, vilket är vilseledande så till vida att Kristin Vego är konkret som få. Hon är fascinerad av vardagsdetaljer, hon kan ingående beskriva innehållet i en plånbok eller doften i ett kök.
Vill du få Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Att jag personligen är så betagen av henne kommer sig inte minst av att jag redan en tid intresserat mig för affekter, det vill säga de grundkänslor – till exempel sorg, glädje, ångest, skam, nyfikenhet – som är förankrade i kroppen och ofta får kroppsliga uttryck. Vi har alla nån gång känt hjärtat i halsgropen, sett någon medmänniska hänga med huvudet eller vända bort ansiktet. Just detta är Vego en mästare på att gestalta.
I den allra första novellen skildras ångest “som om en vilolös varelse har flyttat in i dig, en nattsvärmare som stöter mot rutor och glödlampor och inte vill landa. Inte ens för ett ögonblick.”
I en annan är två kvinnor på bilresa i Wales, de har ett förhållande men den ena undrar ängsligt om den andra verkligen trivs i hennes sällskap, hon kan inte låta bli att lyssna på ett FaceTime-samtal som partnern för med sin förra partner och sin son. Hon noterar att det är en annorlunda röst hon hör än den hon är van vid, men lugnar sig när partnern senare ler varmt och lägger handen runt hennes nacke.
Till slut tycker hon sig komma till insikt om vad det är som fört dem närmare varandra. Det är inte sevärdheterna eller äventyren utan ”de många timmarna de har tillbringat sida vid sida på vägen, ljuden från radion, de små vibrationerna från hjulen mot asfalten.” ’
I Vegos värld är det påfallande att intimiteten är störst mellan kvinnor. Novellernas män framstår mestadels som undanglidande, självupptagna, för att inte säga hänsynslösa.
Men novellerna är långtifrån ren vardagsrealism. Ett par av dem liknar drömmar. I en förvandlas världen plötsligt så att alla människor börjar röra sig mekaniskt och ingen längre möter någon annans blick. Andra öppnar sig plötsligt mot en annan, högre verklighet, ett slags andlighet. Den första novellens nattsvärmare förvandlas på slutet till en ängel: “Hon står helt lugn och lyser. Hon liknar alla jag har älskat. Kom, tänker jag. Kom och befria den bundna jorden.”
En annan dansk författare som också nyligen väckt uppmärksamhet i Norge heter Glenn Bech. Han är född samma år som Vego men är i övrigt hennes motsats. Han positionerar sig själv som en representant för allt det de “bildade” är ointresserade av. Det som är “oförfinat, rått, självutlämnande, rakt på sak, förklarande, politiskt indignerat, högljutt, klumpigt, präglat av muntlighet.”
Boken – hans andra – heter Jag erkänner inte längre er auktoritet och kallar sig ett “Manifest”. Formen är det som i sjuttiotalets Danmark kallades “knäkprosa”, alltså prosa med brutna rader, kanske kunde man också tala om rap. Tonfallet är ibland ironiskt men oftare rasande och indignationen är riktad mot alla som inte ser samhällets orättvisor.
Bech är utbildad psykolog men har arbetarklassbakgrund och visar ingen nåd mot den i egna ögon samhällsmedvetna medelklass som dominerar den politiska och kulturella offentligheten och som är blind för sina egna privilegier. Den föraktar högerpopulisterna i den danska provinsens Trumpland. Den ser inte, att inte alla har samma tillgång till läxläsningshjälp hemma eller ens till samhällstjänsterna: läkarhjälp, banklån. Än mindre ser de hur svårt det kan vara för den som är arbetarklass att bli medelklass och
“dels behöva tillägna sig sociala nätverk och koder,
dels behöva dölja sidor av sig själv för att höra till eller ge sken av att höra till.”
I medelklassen skriver många unga
“om kön, kropp, kärlek, klimat
de skriver också om sommarställen
fars sommarställe
och mors
men tänker inte vidare på klasskillnaderna
reflexionerna
perspektiven
är förbehållna bubblan,
ja storstadsungdomarna är samhällskritiska och upplysta
vad gäller några speciella förhållanden
som intresserar dem själva (vilket det ju inte heller är något ont eller underligt i.”
Bech är numera själv en del av medelklassen men han gör ingen hemlighet av att han fortfarande känner sig obekväm, att han fortfarande är avundsjuk. Hans homosexualitet bidrar till att han fortfarande känner sig marginaliserad. Och om den homofobi som lever kvar i ett av de allra mest frigjorda länderna, skriver han med drabbande tydlighet. Fortfarande blir man löjliggjord, fortfarande blir man fysiskt hotad, fortfarande blir man diskriminerad. Det finns många länder som det vore otänkbart för honom och hans partner att resa till.
Han skriver om ett hyreskontrakt han blivit utlovad men som hyresvärden ‘glömmer’ när han upptäcker att Bech är ihop med en annan man. Han konstaterar att något av det allra svåraste är att man aldrig helt säkert kan veta om man verkligen fallit offer för homofobi eller om man bara är paranoid och missar att det finns helt andra, oskyldiga förklaringar.
Det är i den norska tidningen Klassekampens utomordentliga bokmagasin som Glenn Bech entusiastiskt har lysts fram av kritikern Maia Nielsen som hänvisar till Bourdieus begrepp “sociologi som kampsport.”
Man skulle önska att andra nordiska tidningar ville göra lika mycket för att upprätthålla de litterära kontakterna mellan de nordiska länderna. Man skulle också önska att Vego och Bech snart skulle utkomma också på svenska.
- Klicka här för att läsa Merete Mazzarella om finlandssvenska Ulla-Lena Lundberg
- Ett samtal med Kristin Vego om hennes bok:
- Hör Glenn Bechs 1:a maj-tal här: