Av LARS HERTZBERG
Behovet av kritiskt tänkande är just nu ett slagord inom universitetsvärlden.
Och det är klart att universiteten borde fostra individer som inte går i maktens ledband, vare sig det gäller den politiska eller den ekonomiska makten, eller gruppens makt.
Däremot kan man fråga sig hur man ska gå till väga för att uppamma denna självständighet.
Så här står det i ett manifest om kritiskt tänkande:
”Kritiskt tänkande är ett självreglerande, självdisciplinerat tänkande som innebär att man försöker resonera rättvist på högsta möjliga nivå. De som tänker kritiskt försöker konsekvent leva rationellt, förnuftigt, empatiskt. De är klart medvetna om de inneboende bristerna i det mänskliga tänkandet när det ges fria tyglar. De försöker lindra följderna av sina egocentriska och sociocentriska böjelser. De använder de intellektuella verktyg kritiskt tänkande erbjuder – begrepp och principer som sätter dem i stånd att analysera, bedöma och förbättra sitt tänkande. De arbetar flitigt för att utveckla de intellektuella dygderna intellektuell integritet, intellektuell ödmjukhet, intellektuell hövlighet, intellektuell empati, ett intellektuellt sinne för rättvisa och tillit till förnuftet … De undviker att tänka förenklat om komplicerade frågor och strävar efter att på rätt sätt ta hänsyn till relevanta andras rättigheter och behov.”
Manifestet är avfattat av dr Linda Elder, ordförande för The Critical Thinking Community, en amerikansk stiftelse med syfte att befordra det kritiska tänkandet i världen. Stiftelsen hävdar vidare:
”Kritiskt tänkande är väsentligt om vi ska komma till grunden med våra problem och utveckla förnuftiga lösningar. Kvaliteten i allt vårt handlande beror på kvalititeten i vårt tänkande.”
Värdet av att tänka klart kan inte ifrågasättas, det är en självklarhet. Det som slår en är aningslösheten, för att inte säga kritiklösheten i manifestet.
Det verkar som om allt som krävs är att människor en gång för alla besluter sig för att vara förnuftiga. Men att vara för eller emot förnuftet är inte ett val; det är svårt att föreställa sig att någon skulle tveka över om man hellre borde tänka förnuftigt eller oförnuftigt. (Det är en annan sak att alla frågor i livet inte går att betrakta som förnuftsfrågor. Ett förnuftsäktenskap är inte ett idealiskt äktenskap. Men det betyder förstås inte att man hellre borde gifta sig oförnuftigt.)
Men å andra sidan räcker viljan att vara förnuftig inte till för att problemen ska vara lösta. Även om jag vill frigöra mig från följderna av mina ”egocentriska och sociocentriska böjelser” är det inte sagt att jag lyckas. Man blir inte av med sina fördomar bara genom att besluta att bli fördomsfri.
Problemet med blinda fläckar är att man inte kan upptäcka dem på egen hand. (Många av våra blinda fläckar delar vi dessutom med våra grannar och landsmän. Så vi kan inte räkna med deras hjälp för att få syn på dem.)
Men manifestet antyder också en annan syn på hur man kan lära sig tänka kritiskt. Det talar om de
”intellektuella verktyg kritiskt tänkande erbjuder – begrepp och principer som sätter [en] i stånd att analysera, bedöma och förbättra sitt tänkande”.
Här föreställer man sig att det finns en teknik för att tänka kritiskt, en teknik som kan läras ut på kurser av experterna på kritiskt tänkande. Men idén att kritiskt tänkande kunde göras till en rutin som kan tillämpas i olika sammanhang är uppenbart självmotsägande.
Det finns ingen genväg till kritiskt tänkande. Särskilda kurser i ämnet är knappast meningsfulla. Det bästa universiteten kan erbjuda är passionerade lärare som låter liv och vetenskap befrukta varandra, som visar vad det innebär att förhålla sig ansvarsfullt till det intellektuella livets krav och möjligheter (och som i sina kurser betonar diskussion och uppsatsskrivning i stället för återgivning av fakta). Detta är, tyvärr, egenskaper som knappast noteras med dagens metoder att mäta undervisningens kvalitet.
*
Begreppet kritiskt tänkande kan ges varierande innehåll. På en del håll verkar det som om man prutat på ambitionerna. På ett engelskt universitet såg vi ett anslag om en kurs i ”Critical thinking”. Det framkom att vad kursen handlade om var studieteknik, det bästa sättet att klara av tentamina och skriva uppsatser osv. Fast när allt kommer omkring: kanske detta är det bästa en kurs i ämnet kan erbjuda.
På andra håll verkar man ha en mera fruktbar syn på begreppet: klicka här för att se Avdelningen för Universitetspedagogisk utbildning vid Uppsala Universitet om ”Kritiskt tänkande”.