Svensk lärd litteratur på latin
Om den akademiska dissertationen

Latinet hade under medeltiden en ledande ställning som internationellt språk inte minst inom den högre utbildningen där man både disputerade och författade dissertationer på latin. Först 1741 blev det tillåtet använda svenska, men ännu Geijer och Tegnér skrev sina avhandlingar på latin. Om denna svenska latinska lärda litteratur, på ett idag främmande språk, skriver här Stig Strömholm.

 

Universitetsvärlden – ”den lund där de härliga lagrarna gro” – är i det omgivande landskapet föremål för två inbördes motsägande men icke desto mindre envist livskraftiga föreställningar. Den ena är att den akademiska världen är fylld av intriger, den andra att den kännetecknas av obotlig grälsjuka.

Sanningshalten i den förra av dessa föreställningar är så mycket svårare att bedöma som det ligger i intrigerandets väsen att operera i det fördolda. Det båtar därför naturligtvis föga att en iakttagare som tillbragt ett långt yrkesliv i lagerlunden uppriktigt förklarar sig ha sett mycket litet av intriger: han eller hon kan ju helt enkelt vara en i världsliga ting oförfaren, lättlurad dumbom – en sinnesförfattning som mycket väl låter sig förenas med både träget arbete och viss framgång på den lärda banan.

Harald Vallerius avhandling om ljud från den 4 november 1674. Klicka på bilden för att se den i fulltext

Föreställningen att grälsjuka skulle vara kännetecknande för den akademiska lagerlunden kan inte utan vidare avvisas. Ty ett centralt moment, ja själva kärnan i en verksamhet som började utvecklas på några platser i Europa på 1000- och 1100-talen i vår tideräkning och som så småningom skulle ge upphov till dagens universitetsväsen, det var disputationen, det muntliga utbytet av argument i ordnade former, med utnyttjandet av den arsenal av tankeredskap som fanns att tillgå i Aristoteles´ logik. Samtalet inleddes med att någon – en lärare, en student, en predikant – uppställde en eller flera teser och utmanade andra aktörer att vederlägga dem. Det tankeutbyte som följde om denna utmaning antogs kunna bli livligt; av en med verbala duster mindre förtrogen omgivning kunde det uppfattas som ett gräl.

Det fanns emellertid tidigt ett mycket starkt förtroende för disputationen som metod att söka sig fram till sann kunskap. Disputerandet kom att bli en av de lärda skolornas viktigaste verksamhetsformer. Ja, ett samtal, där skäl växelvis gavs för och emot – pro et contra – en viss ståndpunkt, hade länge så starkt anseende som den säkra vägen till en riktig slutsats att det kunde komma till användning i dryftandet av frågor som hade större praktisk betydelse än teoretiska resonemang. Under reformationstiden anställde ansvarskännande furstar gärna disputationer – ”religionssamtal”– mellan företrädare för olika trosriktningar för att få underlag för egna ställningstaganden, som sedan kunde avgöra hela länders religiösa hemort för århundraden framåt. Och när en så mogen och seriös församling som det svenska riksrådet kring årsskiftet 1630 dryftade frågan om riket skulle ingripa i det tyska religionskriget lär diskussionen åtminstone till en del ha utformats efter den akademiska disputationens mönster.

Det är disputationen, det effektiva meningsutbytet, tyskans Streitgespräch, och det är de lärdes böjelse att ständigt disputera, som bland adel, borgare och bönder givit klerkerna rykte att vara grälsjuka.

När det omkring sekelskiftet 1500 på grund av tryckerikonstens snabba utveckling blev möjligt att snabbt ge varaktig skriftlig form åt de teser och argument som framfördes vid en disputation och att sprida den tryckta texten – dissertationen, som den kom att heta – i talrika exemplar, kom denna form att uppfattas som det normala mediet för vetenskaplig kommunikation. Så skulle det på de flesta håll i Europa länge förbli, här i landet fram till mitten av 1800-talet, då nya regler för akademisk textproduktion trädde i kraft. Begreppet dissertation ersattes då av termen avhandling. Om denna flerhundraåriga utveckling handlar den lärde göteborgske idéhistorikern Bo Lindbergs bok Disputation, dissertation, avhandling. Historien om en genre (2022).

Lindberg betonar med övertygande exempel att disputationen länge – i varje fall långt in på 1600-talet – i den akademiska världen uppfattades som den väsentliga prestationen: att visa sig behärska konsten att muntligt framföra och försvara en tes var det verkliga lärdomsprovet. Dissertationen, det skriftliga underlaget för provet och det kvardröjande vittnesbördet om dess innehåll, framstod som något sekundärt.

Det är å andra sidan dissertationen som intar huvudrollen i Lindbergs framställning, och detta redan av uppenbara praktiska skäl. Även de mest lysande disputationer har nu en gång för alla tystnat och blivit oåtkomliga. Av de sammanlagt 23 721 dissertationer som anses ha försvarats vid akademiska disputationer i Uppsala, Åbo och Lund åren 1600-1855 (13 552 i Uppsala, där räknandet börjar redan år 1600, 3 769 i Åbo, under tiden 1640 – 1809, 6 373 i Lund åren 1668 – 1855) finns de flesta bevarade.

Dessa skrifter, som i själva verket tillsammans utgör en mycket stor andel av det karga tidigmoderna Sveriges samlade litterära produktion, är med få undantag avfattade på latin; det var först 1741, i samband med inrättandet av en professur med ekonomisk inriktning vid Uppsala universitet, som det blev tillåtet att använda svenska, och då endast i de fåtaliga dissertationer som behandlade praktiska ämnen. Sådana mästare i hanteringen av det svenska språket som Tegnér och Geijer försvarade således latinska lärdomsprov som de själva skrivit, den förre 1802, den senare 1806.

Trots den centrala ställning som de akademiska dissertationerna sålunda faktiskt intog i svenskt kulturliv under tvåhundrafemtio år har genren, som Lindberg påpekar, varit förbisedd av forskningen. Litteraturhistorikerna har ägnat sig åt skönlitteratur, främst på modersmålet. Deras brist på intresse för genren beror inte på att dissertationerna skulle ha saknat estetisk ambition. Under 1600-talets sista par årtionden åtnjöt det latin som skrevs i Uppsala internationellt rykte för sin renhet och elegans. De allra flesta dissertationer var emellertid brödprosa, till skillnad från en annan flitigt odlad akademisk genre, den högstämda orationen. Vetenskapshistorikerna har på sin kant beflitat sig om den handfull skrifter som redovisade reella vetenskapliga framsteg; lärdomshistorikerna har studerat dissertationernas materiella innehåll men inte intresserat sig för genren som sådan, universitetshistorikerna, slutligen, har visat svalt intresse för denna ofta rutinmässigt producerade textmassa för att i stället koncentrera sin forskning på de institutioner och procedurer där de hörde hemma.

Studenter i Bologna (Museo Civico Medievale)

Behovet av ett närmare studium av genren som sådan är därför stort. De obesvarade frågorna gäller till stor del grundläggande aspekter. I vilket syfte skrevs dessa texter, och vem skrev dem? Vad innehöll de och hur användes de? Vad säger, sammanfattningsvis, denna mängd av oftast tunna och för det mesta beskedligt renläriga skrifter om den värld där de tillkom? Med dessa problem ger sig Lindberg skarpsynt och grundligt i kast. Materialet är förhållandevis lättåtkomligt – redan tidigt började lärda bibliotekarier upprätta förteckningar över framlagda dissertationer – men det är i gengäld mycket omfattande.

Principiellt skrevs dissertationer vid de svenska lärosätena för att vid en offentlig disputationsakt framläggas, angripas av en därtill utsedd opponent och försvaras av en respondent, antingen som en övning – pro exercitio – eller för att uppnå en akademisk värdighet – pro gradu. Akten leddes av en preses, i regel en professor. Märkligt nog fick respondenten fritt välja under vilken professors presidium han ville disputera. Det stora flertalet dissertationer skrevs och försvarades inom den filosofiska fakulteten; en framgångsrik disputation där berättigade till lärdomsgraden och titeln magister; denna utdelades vid en högtidlig promotionsceremoni, som i Uppsala regelmässigt hölls vart tredje år. Doktorsgraden var till mitten av 1800-talet förbehållen de tre högre fakulteterna: den teologiska, den juridiska och den medicinska. Teologie doktorsgrad var länge en ren hedersbetygelse, som av konungen tilldelades särskilt framstående kyrkomän. Medicinska och även juridiska disputationer var och förblev ovanliga i Sverige; många medicinare förvärvade liksom Linné sin doktorsgrad vid ett utländskt universitet.

Elena Cornaro Piscopia (1646-1684), italiensk filosof, teolog och matematiker och första kvinnan med doktorsgrad

De flesta studenter nådde inte fram till disputation. Några terminer vid universitetet fick räcka. Före 1800-talets mitt, då en formellt allt stramare meritokrati växte fram, fanns det – med få undantag – inte några formella examenskrav för tillträde till offentliga ämbeten och tjänster. En mycket stor andel av den filosofiska fakultetens studenter sökte sig till prästtjänster. Det var först på 1830-talet som en yrkesinriktad prästutbildning kom att bedrivas vid de teologiska fakulteterna. Stormaktstidens och 1700-talets svenska prästerskap hade fått sin teologiska skolning vid gymnasierna och hade en övervägande humanistisk eller naturvetenskaplig universitetsutbildning. En hedersam placering vid magisterpromotionen – där de nypromoverade rangordnades utan förbarmande – kunde leda till ett gott pastorat, men ofta spelade andra faktorer än betygen en lika betydande roll i kampen om brödfödan.

Det är framför allt två egenheter hos dissertationsväsendet som ter sig särskilt märkliga i nutidens ögon.

Först: det ställdes inga krav på att respondenten själv skrivit den text han försvarade vid sin disputation. Ofta hade den författats av den professor som agerade preses vid akten. Inte sällan begagnade en professor denna möjlighet att – på respondentens bekostnad – publicera rön från sin egen vetenskapliga verksamhet. Tidvis förekom s.k. seriedissertationer då mer utrymmeskrävande skrifter av en flitig professor delades upp på flera småskrifter som sedan försvarades vid disputationer av flera bland den produktive författarens elever. Några upphovsrättsligt grundade invändningar mot detta förfarande tycks inte ha framförts.

Dissertationernas omfång varierade kraftigt under hela den tid Lindberg undersökt. Ett tryckark – sexton sidor – var ett ganska vanligt format men skrifter med några få sidor kunde räcka; kraftigare volymer – upp emot 150 sidor – förekom men bemöttes med viss ovilja. Preses och även den berörda fakultetens dekanus förväntades ha läst och bedömt de dissertationer som de släppte fram. De ”kringtexter” – dedikationer till släktingar, välgörare och möjliga arbetsgivare – som ofta förekom (och som av lätt insedda skäl fick avfattas på svenska) härrörde sannolikt för det mesta från respondenten själv. En viss stilistisk otymplighet är här inte ovanlig.

För det andra och sista: en dissertation framlagd vid en svensk filosofisk fakultet på 1600- och 1700-talet kunde – frestas en sentida betraktare säga – handla om nära nog vad som helst. De anspråk på originalitet och nya rön som nu i ett drygt århundrade ställts på de lärdomsprov som prövas vid en disputation var okända. En någorlunda kompetent redogörelse för ett ämne av någorlunda allmänt – inte nödvändigtvis i sträng mening vetenskapligt – intresse var nog. Vi har disputationsväsendet att tacka för bland annat värdefulla stads- och sockenbeskrivningar som utan det akademiska disputationsväsendet säkerligen skulle ha förblivit oskrivna.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).