Mindre makt, större frihet?
Moisés Naím – The End of Power

Vasari - Lorenzo de Medici

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av PETER LANDELIUS

Samhällsvetenskapens stora och svåraste uppgift är att beskriva historien medan den pågår. I ett par decennier har statsvetare och ekonomer sysslat med att analysera den nya värld som vår tids globalisering (den är inte den första) har åstadkommit. Inte så få har rentav försökt att förändra den, om än med tills vidare klent resultat: de stora nya problemen väntar ännu på övertygande lösningar. De flesta intellektuella har hållit sig inom geografiska, tematiska och akademiska begränsningar. Till de få som vågat sig på ett helhetsgrepp hör Moisés Naím, och han är en av de ännu färre som lyckas riktigt bra. I “The End of Power—From Boardrooms to Battlefields and Churches to States, Why Being in Charge Isn´t What It used to Be” (Basic Books, New York 2013) beskriver Naim den nya, globaliserade världen som en miljö där maktens innebörd har förändrats. Trots den långa titeln innehåller boken många stimulerande tankar; det är inte ännu en av dessa nordamerikanska debattböcker där en enda idé tänjs ut till ett fyrahundrasidigt bubbelgum.

Vid det här laget är den nya världskartan relativt välkänd, fast dess detaljer fortfarande är svåra att tolka: med Berlinmurens fall försvann inte bara en, utan båda supermakterna. Styrkeförhållandena i världen hade förändrats långt dessförinnan, och med Sovjetunionens sammanbrott blev också Förenta staternas förmåga att upprätthålla ordningen i “sin” del av världen ifrågasatt. Krigen i Irak och Afganistan visar stormaktens militära och politiska svaghet inför teknologiskt underlägsna fiender. Eldkraft och numerär överlägsenhet bestämmer inte längre nödvändigtvis utgången i väpnade konflikter, så länge man inte tar till de extrema stridsmedel som hittills inte har använts på andra platser än Hiroshima och Nagasaki.

Moisés Naím menar att de nya styrkeförhållandena inte bara är något som präglar de internationella relationerna. Det har hänt minst lika viktiga saker inom samhällena, såväl i “i-världen” som i de världsdelar som med rätta förses med alltmer differentierade beteckningar. Furstarna härskar inte som förut.
I tre faktorer försöker Naím sammanfatta förändringens drivkrafter: More, Mobility, Mentality. Den första handlar om de senaste decenniernas tillväxt, som kan vara svår att komma ihåg efter några års kris i USA och Europa. Tusentals miljoner människor har fått det bättre i viktiga avseenden, och fattigdomen har minskat dramatiskt i nästan alla delar av världen. Det är sällan de som har det värst som gör uppror; det är de som upptäcker att det kan bli bättre. När Sverige upplevde femtiotalets välståndsökning pekade Tage Erlander redan på “de växande förväntningarnas missnöje” som uppstår när framsteget inte växer lika snabbt som förhoppningarna. Idag upplever stora delar av Asien, Latinamerika och Afrika något liknande.

Rörligheten är nästa förändringsfaktor. Här borde nog Naím lägga större vikt vid den extrema frihet för de internationella kapitalrörelserna som följde på sjuttiotalets oljekriser och åttiotalets villkorslösa liberalisering. Därigenom släppte man lös en gigantisk buffelhjord av spekulanter som vållar stora skador på den internationella ekonomin i stället för den jämvikt som de antogs skapa i så många akademiska ekonomers modeller. I stället fäster han sig framför allt vid den ökade rörligheten för människor och företag. Aldrig har väl så många flyttat över gränserna, och såväl emigranter som immigranter påverkar ländernas ekonomi och politik. Effekterna är förstås mångskiftande: till de mest rörliga hör såväl eliterna som de mest utsatta. I näringslivet har rörligheten också vuxit genom att teknologiska landvinningar underlättar marknadstillträdet i flera branscher. De största oligopol måste se sig om för att inte bli förbikörda och utslagna, och företagsledningarnas livslängd blir allt kortare.

Mentalitetsförändringen ligger inte bara i välståndsökningen och en allt ambitiösare medelklass. Sekulariseringen växer. Religionen förblir viktig i de flesta samhällen, men dess grepp om sociala värderingar har minskat nästan överallt. Traditionella kyrkor, inte minst den katolska, går tillbaka, medan välfinansierade små frikyrkor stormar fram i Latinamerika och Afrika med optimistiska budskap om jordisk förkovran riktade till de lägsta inkomsttagarna.

Miguel Primo de Rivera

Miguel Primo de Rivera

Med vidare horisonter ökar ambitionerna inte bara ekonomiskt utan också politiskt. Naím påpekar informationsteknologins betydelse för det arabiska uppvaknandet men understryker att den är ett medel, inte en orsak. Nya opinionsrörelser uppstår varje dag, några är dagsländor som det mesta på Internet, andra biter sig fast och får permanenta anhängare. Varje ny enfrågerörelse betyder ännu en begränsning i de folkvalda beslutsfattarnas makt och ökar antalet aktörer som måste avkännas när man söker samförstånd. En del organisationer koncentrerar sig på näringslivets synder och etablerar egna normer för hederlig handel, miljöhänsyn, djurskötsel, för att inte tala om ekonomins eviga följeslagare som korruption och karteller.
Till det roliga men också litet betänkliga i Naíms bok hör att han tillämpar samma analys på ekonomiska processer. I hans framställning är den växande konkurrensen mellan olika aktiebörser (den inleddes för tjugo år sen när svenskarna försökte köpa Londonbörsen, min anm.) ett bevis på samma maktreduktion. Han ser hedgefondernas växande makt i samma ljus. Boken utmynnar i ett välkommen till alla dessa nya faktorer som begränsar maktens möjligheter. När makten minskar, ökar friheten och vice versa. Nietzsche skulle ha gett honom rätt.

Författaren är medveten om komplikationerna, av vilka den första för säkerhets skull påpekades häromdagen av recensenten i The Economist: världsmarknaderna förblir dominerade av oligopol, även om deras livslängd blir kortare och deras chefers tillvaro osäkrare. Viktigare är att en politisk makt som legitimerats med demokratiska medel kan bli så maktlös att själva systemet undergrävs. De största farorna kommer inte från konventionella hot som Kina eller ur förmoderna källor som den islamiska fundamentalismen. Det finns ju inga kända alternativ som skulle kunna sköta det hela bättre. Men makten att säga nej har vuxit medan förmågan att skapa lösningar har minskat. Naíms sista kapitel heter därför “So what? What to do?”

Ja, vad ska man göra åt det? För det första, säger författaren, ska man “stiga ur hissen”. Sluta tänka på makt som summan av tillgångar, vare sig det är pengar, befolkning, territorium eller produktivitet. För det andra, se upp för dåliga ideer och dåliga ledare. När medborgarna blir alltmer frusterade ökar deras beredvillighet att lyssna på frälsare och försäljare av patentmediciner. Sådana har alltid funnits, men med nya media har marknadstillträdet blivit lättare också i den branschen. För det tredje: återställa förtroende. Det är den svåra uppgiften. När stater ställs inför svårigheter som inte kan lösas inom tidigare ramar måste de politiska partierna övervinna sina låsningar och acceptera att de nya förhållandena kräver större öppenhet. När de globala problemen växer och förutsättningarna att lösa dem minskar, krävs en satsning på multilateral diplomati. För det fjärde: politiska partier förblir det främsta medlet för politisk makt och har fortfarande en hel del makt. Nu måste de möta enfrågerörelserna och kanalisera deras energi till praktiska lösningar. Och slutligen måste man öka medborgarnas deltagande i politiken och finna former för att aktivisterna ska få utrymme.

Harry Dexter White och John Maynard Keynes under Bretton Woodskonferensen.

Harry Dexter White och John Maynard Keynes under Bretton Woodskonferensen.

Allt det här är ju lättare sagt än gjort, och boken slutar just där svårigheterna börjar. Naíms hemland Venezuela har drabbats av en regim som mycket väl kan överleva sin karismatiske grundare Chávez. I land efter land, inte bara i Latinamerika, etablerar sig starka folkvalda ledare och undergräver målmedvetet de samhällsinstitutioner som ska garantera stabilitet och rättvisa. Tony Judt påpekar i “Thinking the 20th Century” att till skillnad från kommunismen, som alltid har uppträtt med ett vetenskapsanspråk som eftertryckligt har vederlagts av historien, har fascismen ingen enhetlig ideologi utöver en längtan till folk och hemland. Den är framför allt en praktik; dess ideologi kan se ut litet hur som helst och gör det också. Mussolinis fascistregim, för att inte tala om Primo de Riveras, skiljer sig rätt mycket från Hitlertyskland eller mellankrigstidens Rumänien. Argentinas peronism och Venezuelas chavism framstår vid en jämförelse som så pass lättsamma att många inte ser deras fascistiska karaktär.

Efter Berlinmurens fall kan fascismen lika gärna komma från vänster som från höger. Gemensamt för alla dess skepnader är att den växer på ruinerna av vanskötta och inadekvata samhällsinstitutioner. Produkterna av en ökande tillväxt fördelas gärna som penningpåsar till potentiella väljare. Skulden för finanskriser bärs sällan av dem som orsakat dem. Här delar jag inte Naíms optimism: maktens förfall betyder inte nödvändigtvis större frihet för människor. Relationen makt/frihet är komplicerad och inte nödvändigtvis ett nollsummespel. Det är bråttom att skapa, skydda och stärka institutioner som garanterar både stabilitet, rättvisa och centrala samhällsvärden.

Det gäller inom samhällen vilkas kitt håller på att upplösas, och det drabbar en internationell ordning som inte längre motsvarar verkligheten. Att institutionerna från Bretton Woods inte längre duger vet numera de flesta, men det görs alldeles för litet för att skapa ett bättre system. Här finns brådskande uppgifter för Europa och Förenta staterna som har många intressen och värderingar gemensamma. Gemensamt måste de ta initiativ, inte för militära äventyr utan för att den multilaterala diplomatin ska få mer produktiv inriktning än att författa stiliga resolutioner. Det förutsätter förstås att båda får sitt eget hus i ordning.

____________

– Se en TED-föreläsning av Moisés Naím här:

Kommentera: