Av TOMMY ANDERSSON
Martin Amis senaste roman The Zone of Interest handlar kort sagt om kärlek med förhinder. Med handlingen förlagd till Tredje riket och det fiktiva nazistiska koncentrationslägret Kat Zet är förhindren inte enbart av emotionell natur, utan i hög grad också politiska. Men det hade knappast varit en Amis om inte framställningen skruvats till rejält. Hela romanen är, lägerinramningen till trots, full av skurril humor, lika svart som halsbrytande. Och alltsammans serveras med Amis sedvanliga stilsäkerhet och stora språkliga uppfinningsrikedom, som denna gång främst yttrar sig i en absurd blandning av engelska och – en bitvis rätt fantasifull – tyska som träffande parodierar det nazistiska språkets bisarra svulstighet. Ett högt ämne ges alltså en låg form. Med utrotningslägret som fond börjar man som läsare dock snart skruva på sig.
Just en sådan läsarreaktion är Amis ute efter. Kanske har han också lyckats över förväntan, för The Zone of Interest har stött på patrull i både Tyskland och Frankrike, där Martin Amis förlag valt att inte ge ut den. Tyska Hanser anser att den är för frivol – enligt vissa kritiker är Amis främst en författare med provokationen som affärsmodell – medan franska Gallimard mer diffust motiverat sitt beslut med omläggningar i utgivningspolitiken. Ytterst skvallrar det nog om att man på båda sidor Rhen diskuterat hur vissa ämnen rimligen kan behandlas litterärt. I det tyska fallet kan också översättningsproblematiken ha spelat en roll, för hur ska man på just tyska återge en text som i så hög grad bygger på en blandning av engelska och tyska?
Romanen berättas av tre personer: lägerkommendanten Paul Doll, en uppblåst korkskalle och fyllbult, löst byggd på den historiske Rudolph Höss, som av Amis utsätts för ett satiriskt lustmord, den elegante Golo Thomsen som är Martin Bormanns systerson med ansvarar för kemifabriken Buna-Werke och så den judiske fångvaktaren Szmul” – ”den sorgligaste människan i världshistorien” – vars uppdrag inom lägrets Sonderkommando tvingar honom att ombesörja utrotningen av sitt eget folk. Dessa tre företräder var sitt ”intresseområde” inom det nazistiska maskineri som här beskrivs, och därmed fungerar de också som företrädare för olika nivåer inom utrotningsapparaten: den militära och politiska, den ekonomiska och administrativa och så den som längst ned omfattar offren för de båda övergripande nivåernas obönhörliga förtryck.
Det är ett system som obevekligt styr allas liv. Även om lama utbrytningsförsök görs finns det ingen som lyckas: allt Doll förmår är att trappa upp sin alkoholism, Thomsen kan tack vare sitt släktskap med Borman förföra officershustrur men inget mer och Szmul kan inget annat göra än att försöka ljuga sina medfångar till lugn till den dag han själv också mördas. I lägret där Doll bor med sin familj förälskar sig Golo Thomsen i den betagande Hannah, som lever i ett emotionellt och fysiskt dött äktenskap med sin lägerkommendant, men trots sin charm lyckas den elegante Golo inte vinna henne och sjunker därför ned i en känsla av allt djupare besvikelse.
Vid läsningen av The Zone of Interest ser man med ens vad det är som verkar stötande i detta. För även om Szmul får lika stort utrymme som övriga gestalter, ligger ändå bokens tyngdpunkt på bödlarna och deras liv medan offrens lidande förblir märkligt skugglikt. Det humoristiska greppet, som fungerar utmärkt i satiren av nollor som Doll, blir ofta malplacerat och misslyckat när det tillämpas på fångarnas situation. Personligen tror jag ändå att man hamnar fel om man uteslutande ser Amis som en provokatör. Visst både provocerar och poserar han, och frågan är väl om han inte också tar sig själv på lite för stort allvar i det efterord som romanen försetts med. Där förs en diskussion som, bortsett från i grunden onödiga referenser till Amis läsning i ämnet, rör de intressanta frågorna om hur Hitler alls kom på tanken att verkligen bygga Tredje riket, hur han på sitt fullkomligt besatta vis kunde genomdriva sina idéer och varför. Vi vet väldigt mycket om hur detta gick till, men de sanna bevekelsegrunderna förlorar sig i dunkel och frågan som ställs är: Hur skriver man om det varför som alltjämt pockar på sitt svar? Amis hänvisar till författaren Michael André Bernstein, som menar att frågan måste besvaras djupt personligt därför att nazisternas folkmord är avgörande för vår självförståelse, och till Primo Levi med ett citat ur hans Är detta en människa?:
”Kanske är det så att man inte kan begripa det som hänt, att man rentav inte bör begripa det, ty att begripa är nästan att rättfärdiga. […] i det nazistiska hatet finns ingen förnuftsmässighet: det är ett hat som inte finns i oss, det är utommänskligt […].”
Här närmar vi oss något som liknar en negativ skapelsemyt för vårt samhälle. Men när hänvisningar dessutom utan vidare görs till Paul Celan, ungefär som om Amis vore Levis och Celans litterära jämlike, börjar det svaja. För även om The Zone of Interest ingalunda är irrelevant, är det knappast en bok som spelar i samma division som exempelvis Är detta en människa? eller Todesfuge.
Detta utesluter nu inte att Amis har ett seriöst uppsåt, vilket bland annat syns i hans försök till svar i denna roman. Visserligen lider den av en del romantiska klichéer och en viss tomhet i ämnesbehandlingen, men lyckas ändå gestalta såväl det kompletta vansinnet i det nazistiska projektets idé och genomförande och att blottlägga dess inneboende pompösa dumhet och ondska.
Celan läser själv Todesfuge
Se en kortare intervju med Amis om boken