Religionen spelar sällan en framträdande roll i historiska genomgångar av nazismens förförelsekraft och Tredje rikets utveckling. I sin bok Gläubige Zeiten framhåller Manfred Gailus tvärtom religionen som ett centralt vardagsfenomen efter 1933 och gör en genomgång av de olika kyrkorna och samfunden, något som är aktuellt också idag. Tommy Andersson har läst hans bok.
Vad trodde tyskarna på under Hitleråren? Det är frågan bakom Manfred Gailus nya bok Gläubige Zeiten. Religiosität im Dritten Reich (”Tider av tro. Religiositet i Tredje riket”). Gailus, som är professor i modern historia i Berlin, visar med sin bok att en genomlysning av religionens roll är avgörande för att kunna göra en fullständig beskrivning av Tredje riket. Med boken lämnar han därigenom också ett viktigt bidrag till förståelsen av fenomenet Nazityskland.
Religionen spelar sällan någon framträdande roll i historiska genomgångar av nazismens förförelsekraft och Tredje rikets utveckling. Ofta sägs det att det redan fanns moderna sekulariseringstendenser som bara förstärktes när Hitler gripit makten 1933. Att det moderna med sina frihetsanspråk alls bereds plats i ett totalitärt system kan verka motsägelsefullt. Men sekulariseringen har ofta setts som ett väntat inslag i Hitlerstatens strävan att skapa sina egna ritualer, som ett sätt att trycka tillbaka kyrklig verksamhet och förstöra kyrkliga strukturer.
Manfred Gailus kritiserar beskrivningen av Tredje riket som främst sekulärt. Han framhåller istället religionen som ett centralt vardagsfenomen efter 1933. Diktaturen ledde inte till påtvingad sekularisering och tilltagande gudlöshet, utan var tvärtom en tid präglad av ett intensivt trosliv. Aldrig under 1900-talet har tro, religion och bekännelse varit så viktigt i Tyskland som då. Med stöd i statistiken visar Gailus att en religiös väckelsevåg sköljde in över landet och att folk, om något, trodde för mycket snarare än för lite.
Av landets omkring 65 miljoner invånare 1933 tillhörde 95 procent någon av de stora kristna kyrkorna. Två tredjedelar var protestanter, en tredjedel katoliker. Geografiskt dominerade protestanterna i nordost och katolikerna främst i Rhenlandet och södra Tyskland.
Strukturellt var protestanterna fördelade på flera autonoma samfund inom Tyska evangeliska kyrkan. Dessa godkändes av Hitler och försågs med en riksbiskop 1933. De tyska katolikerna tillhörde – då som nu – en centraliserad internationell kyrka med en viss distans till den nationella politiska makten.
Under Weimaråren var republiken utsatt för systematiskt förtal från konservativt och högerradikalt håll. Ett vanligt epitet var ”den gudlösa republiken”, eftersom författningen föreskrev en religiöst neutral stat, inte en uttalat kristen. Weimarrepubliken innebar ett sekulärt språng i tysk historia; det religiösa intresset sjönk och särskilt de protestantiska kyrkorna förlorade medlemmar, inte minst i storstäderna.
Nazistpartiet, NSDAP, och den tysknationalistiska rörelsen, som ville framstå som republikens själva antites, betonade vikten av religiositet i form av en allmänreligiös, men inte uttalat kristen, nyväckelse. Den sågs som en väg bort från det ”gudlösa” Weimar hän mot ett pånyttfött, troende Tyskland.
NSDAP talade vagt om sitt stöd för ”en positiv kristendom”, som dock aldrig definierades. Den fylldes med innehåll allt efter behov, samtidigt som kyrkorna började se med viss entusiasm på Hitlers maktövertagande. Protestanterna talade om ”upplevelsen 1933” för den emotionellt laddade vändning som gav många nya medlemmar och en rask förändring av det religiösa landskapet.
Inom den evangeliska kyrkan bildades rörelsen Deutsche Christen, som satte likhetstecken mellan Luthers kristna begrepp ”folk” och nazisternas ”ras”. Rörelsens tysk-kristna präster bidrog till den ideologiska inramningen med ett stort antal skrifter på teman som ”kyrka och nation”, ”folk och ras”, ”Martin Luther och Adolf Hitler”.
En ringa inomkyrklig opposition – i form av Bekännelsekyrkan, med förgrundsgestalter som Dietrich Bonhoeffer och Martin Niemöller – satte sig till motvärn. Efter kriget var detta något som betonades av kyrkorna, men sanningen var den att de, trots vissa oppositionsförsök, inte hade bjudit något nämnvärt politiskt motstånd.
Antalet präster och församlingsmedlemmar med partibok var högt. Det fanns 3–4 000 partianslutna protestantiska präster, vilket motsvarade 15–20 procent av hela styrkan, att jämföra med högst en enda procent av de katolska prästerna. Detta berodde på att katolska kyrkan tagit avstånd från Hitler, bl.a. genom 1933 års konkordat, och att lydnaden gentemot Rom försvårade partianslutning.
Men det politiska motståndet uteblev. I vardagen tycks många medlemmar av båda samfunden utan större samvetsnöd ha kombinerat kristet och nazistiskt engagemang. Man höll fast vid de kristna traditionerna, men levde samtidigt som nymorgnade nationalsocialister i en form av ”religiös dubbeltro”, inspirerad av partiets kvasiandliga sida. Nazisterna likställde den judiska konfessionen med den absoluta ondskan, som något som måste utrotas om frälsningen skulle kunna uppnås. Ur denna tankefigur uppstod en sorts frälsningsantisemitism, som blev till ett ”teologiskt” försvar för nazismen.
I en sorts andra ”kulturkamp” försökte NSDAP under åren 1936–39 aktivt förmå folk att lämna sina samfund till förmån för nazismen som den enda ideologiska och andliga överbyggnaden för livets alla skeden. Resultatet blev nya samfund som Die Gottgläubigen, med en tro på Hitler som frälsare och starka band till såväl NSDAP som SS. Många i partledningen var ”gudstroende”, även om Hitler själv aldrig lämnade katolska kyrkan.
Konfessionslöshet sågs som ett uttryck för potentiell socialism och därför krävdes en tro på någonting, vilket fick bli Gud och Ledaren. Rörelsen ersatte de kristna högtiderna med egna alternativ. Till ”midvinterhögtiden”, dvs. jul, visade självaste Himmler sin pyssliga sida och såg till att rättrogna familjer försågs med lämpligt pynt i form av s.k. ”Julleuchter” med en touch av nordiskt 1500-tal.
Ett annat samfund, Die Deutsche Glaubensbewegung, leddes av Jakob Wilhelm Hauer som förläst sig på indogermansk teori och fått för sig att kristendomen var en anomali i Tyskland. Vad landet behövde var en artegen, germanskt rotad, religion som han ville göra till rikets ”tredje konfession”. Med trosviss iver ägnade man sig åt att rensa ut judiska inslag ur NT och beskriva Jesus som den förste antijuden; kanske ett av de starkare bevisen på nazisternas fullständiga galenskap.
För NSDAP var kontrollen över landets andliga liv central och man gav först dessa högljudda, men aldrig särskilt omfattande, rörelser sitt stöd, vilket dock drogs in när konkurrerande trosförbund började hota sämjan inom folkgemenskapen. Dessa ”konfessioner” erkändes heller aldrig officiellt av regimen.
Den första slutsatsen i Gailus bok ger en nedslående bild av hur den starkes makt blir gränslös utan mothugg, men också av hur civilsamhället i allmänhet och de kristna samfunden i synnerhet fallerade. De kristna var, i egenskap av stumma medlöpare, viktiga för det nazistiska systemet och såväl kristallnatten som krigsförbrytelserna och koncentrationslägren möjliggjordes indirekt av deras passivitet.
Visst fanns det några få, oändligt modiga undantagsindivider som verkligen följde evangeliets budskap och vände sig emot orättfärdigheten, men nästan alla av dem mördades i koncentrationslägren.
Gailus försöker inte sätta sig till doms över enskilda kristna i en förtvivlad situation som enbart regimen bar ansvaret för. Men bokens andra slutsats blir ändå att kyrkorna, särskilt de protestantiska, i egenskap av organisationer troligen hade kunnat göra betydligt mer för att motarbeta regimen.
- Klicka här för att läsa Tommy Anderssons Vad händer med det kristna kulturarvet?
- Klicka här för att läsa om en en annan kyrka under en annan diktatur, den ryska ortodoxa kyrkan, och dess relation till den ukrainska
- Läs också Sebastian Haffners En tysk mans historia om hur Tyskland förvandlades till en nazistisk diktatur
- Ett föredrag av Manfred Gallius om religionen i tredje riket (börjar 17 min in i videon)