Mars och Minerva

Mens sana...?

Mens sana...?

Av IVO HOLMQVIST

Pajkastningen mellan Angela Merkel och Juli Zeh (som Margareta Flygt kommenterade häromdagen) har hittills varit ensidig och kommer nog att så förbli. Förbundskanslern undviker säkert att gå i svaromål. Dels har hon viktigare ting att uträtta, dels är det tveksamt om hon verkligen sagt vad som tillvitats henne.

Det är något konstigt med artikeln i Le Monde Diplomatique som startade fajten. Skrönan luktar lurt, att några blad i Agnela Merkels tal skulle ha försvunnit, för att sedan fiskas upp ur en papperskorg, citeras och läggas henne till last. Jag undrar om den inte är lite för smart för att vara sann? Fast för all del, liknande saker har hänt förr. Var det inte en nyfiken städerskas rotande bland kastade papper som fick spionöversten Wennerström på fall?

Men det skulle inte förvåna mig om journalisträven Mathias Greffrath denna gång bara lånat ut sitt namn och det i själva verket är den smarta Juli Zeh själv som hittat på vad Angela Merkel påstås ha sagt (eller skulle ha sagt, sidorna kom ju bort innan hon nådde talarstolen) om vikten av kroppskultur.

Om Juli Zeh gjort det, för att få igång debatten och få bränsle till bålet, så har hon dragit många vid näsan. Hon har lyckats lura både Svante Weyler som var snabb att försvenska hennes angrepp, och kultursidans läsare i Expressen där artikeln kvickt kom in. En av hennes romaner är en dystopi förlagd femtio år framöver, om den trettioåriga Mia Holl vars bror begått självmord, anklagad för något hon anser honom oskyldig till. Med sin självständighet, sina intellektuella intressen och sitt naturvetenskapligt skolade förstånd är hon misstänkt av myndigheterna i den hälsodiktatur som samhället utvecklats till.

En avvikare klämd av kollektivet i ett repressivt framtidsland, den historien har man läst förr: hos Huxley och Karin Boye, Orwell och Zamjatin… Men Juli Zeh har inte behövt lämna det egna landet eller gräva djupt i det förgångna för att upptäcka liknande avskräckande exempel.

Det räcker med Leni Riefenstahls Olympia-film från 1936, med dess starka betoning av det senare ledet i devisen en sund själ i en sund kropp.

Därifrån är steget inte särskilt långt till romanens sportfanatism och Gesundheitsdiktatur år 2057: ”Gesundheit ist zur höchsten Bürgerpflicht geworden”, för att citera förlagsreklamen. Att  Juli Zeh också är en skarpsinnig jurist märks redan i titeln på romanen, Corpus delicti, liksom i de många satiriska slängarna i Expressen-artikeln.

Totem

Totem

Och paralleller finns lite varstans. På Nya Zeeland där rugby och cricket är mycket (dvs. alltför) dominerande nationalsporter finns den här vackra totempålen framför biblioteket i Glen Eden i västra Auckland (fotograferad av Paul Hafner), med en strong Maorifigur längst upp, därnäst en biffig rugbyspelare, och underst en kvinna som likt Minerva ska symbolisera kunskap.

Så kan man diskutera hur det hela ska tolkas. Förtrycker de båda översta figurerna den nedersta, eller bärs de tvärtom upp av den nödvändiga kunskap varförutan ett samhälle inte är möjligt? Med tanke på en stundom besvärande antipodisk antiintellektualism, inte minst i mängden av fördummande reklaminslag på TV down under, lutar jag mest åt den förra utläggningen. Mens sana in corpore sano – men helst i god balans…

Litteraturvetaren Niklas Schiöler som har en sund själ i sin vältränade kropp (han har varit svensk juniormästare i bordtennis) har skrivit en rolig bok om vänsterhänthet, Avig eller rätt, där han citerar den elakt raljante lundabotanisten Bengt Lidforss (”docenten i hallonbuskar” kallar Frank Heller honom i sin självbiografi) och hans nu hundraåriga spekulationer om de båda hjärnhalvorna, om stamning och om vänsterhänthet:

Med all respekt för kroppsövningarnas sanitära betydelse kan man dock med skäl fråga sig om icke en ensidig och långt driven träning av vissa lemmar eller muskler kan framkalla störningar av allvarligare art än stamningen, och huruvida det icke är just på detta sätt uppkomna störningarna i maskineriet, som – jämte medfödda anlag – betinga den intellektuella undermålighet, som vanligen utmärker sportens och idrottens koryféer.

Ivo Holmqvist

Kommentera: