FRÅN HYBRIS TILL NEMESIS
Historiska förklaringar till EU’s kris

EU-projektet befinner sig numera, tycks det, i ett ständigt krisläge. Såväl euro-krisen för ett par år sedan, tätt följd av oenigheten i migrationsfrågan, och nu det förestående Brexit, har satt det ursprungliga fredsprojektet under hård press.  Professor Stefan Hedlund diskuterar här hur överenskommelsen i Maastricht 1992 kom att lägga grunden för den nu till synes permanenta krisen genom att parterna då bortsåg från grundläggande historiska realiteter.

 

Det var i Maastricht i december 1991 som det gick snett. När Europas ledande politiker samlades, till ett ödesmättat vägval, var man uppfylld av ögonblickets historiska betydelse. Kommunismens grepp över Europa var brutet. Sovjetunionen var på väg att disintegrera. Det kalla kriget var över. Väst hade triumferat. Historien hade tagit slut.

Drivna av historielöshetens obändiga tilltro till tabula rasa föresatte man sig att skapa en Europeisk Union, som i Chrusjtjevska termer skulle ”gå ikapp och gå om USA”. Nu skulle man riva gränser och bygga gemensamma institutioner, rotade i gemensamma värderingar. Det skulle skapas en gemensam författning, en gemensam valuta och en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. EU skulle inte bara främja välstånd. Det skulle också utvecklas till ett allomfattande fredsprojekt.

För dem som kan sin grekiska kulturhistoria ligger det mycket nära till hands att tänka i termer av hybris, att söka efterlikna eller överträffa gudarna. Vad man snart nog skulle få erfara var den sanning de gamla grekerna kände så väl, nämligen att där det finns hybris finns också Nemesis, vedergällningens gudinna.

Vid mötet i Maastricht kunde man se tillbaka på fyra decennier av enastående framgångar i byggande av fred och välstånd i västra Europa. Visionen hos män som Jean Monnet och Robert Schuman innebar ett metodiskt, gradvis byggande av gemensamma institutioner. Utfallet blev en ordning av fri handel och ekonomiskt samarbete som inte bara ledde till skapande av välstånd. Det i särklass viktigaste utfallet var att man satte punkt för tusen år av krig mellan östfranker och västfranker, sedermera tyskar och fransmän.

De som samlades i Maastricht representerade en helt annan generation av politiker, uppfyllda av en tro på just tabula rasa, på att alla länder är i grunden de samma och att skillnader i nedärvd kultur inte är relevanta. Det fundamentala misstag man begick var att bygga praktisk politik på normativa utsagor om gemensamma värderingar, som så uppenbart saknade förankring i verkligheten. Anledningen till att detta var dömt att misslyckas måste förstås i en kontext av arvet från Karl den stores rike.

När Karl lät sig krönas till tysk-romersk kejsare, i Rom på juldagen 800, gjorde han en medveten markering av att återknyta till det kristna, antika arvet. I de länder vi idag känner som ”väst” skulle det romerska arvet, i synnerhet den romerska rätten, komma att utgöra själva ryggraden i stats- och nationsbygget. Det var dock inte allom givet.

Skapandet av Karls rike innebar en sammansmältning av det gamla Västrom med Germanien, som de romerska kejsarna aldrig lyckats underkuva. Att det gamla Östrom, sedermera Bysans, hamnade utanför skulle senare komma att spela mycket stor roll.

Efter Karls död delades riket. Med fördraget i Verdun 843 skapades Östriket (sedermera Tyskromerska riket) och Västriket (sedermera Frankrike) samt ett kortlivat Mittrike (sedermera Elsass-Lothringen, alternativt Alsace-Lorraine). Kommande århundraden skulle komma att präglas av ständiga strider kring detta Mittrike, kulminerande i tysk-franska kriget 1870–71 och i två världskrig.

Vad Monnet och Schuman lyckades uppnå var fred inom Frankerriket. Århundraden av strider mellan Frankrike och Tyskromerska riket kunde biläggas. Det var detta som var det verkliga europeiska fredsprojektet. Kvar fanns dock relationerna till östra Europa, till staterna på Balkan och till England.

När man i Maastricht beslöt att omvandla en synnerligen framgångsrik europeisk gemenskap, baserad på gemensamma intressen, till en Europeisk Union, baserad på förment gemensamma värderingar, valde man att helt ignorera två viktiga europeiska kulturgränser – mellan nord och syd, och mellan öst och väst.

Den förra kan illustreras i att Italien från 1200-talet och framåt har förblivit delat i en kultur av kriminell kapitalism i syd och av social kapitalism i norr. I ett bredare perspektiv har denna gräns manifesterats i fallande grad av rättsrespekt – från London till Palermo – och det är bara på rättens grund verkligt välstånd kan byggas.

Gränsen mellan öst och väst är en religionsgräns som går tillbaka på romarrikets delning 395, på konciliet i Florens 1437, då katolska kyrkan falskeligen lovade att hjälpa den ortodoxa kyrkan mot de muslimska ottomanerna, och på Konstantinopels fall 1453. Den ortodoxa världen har varken glömt eller förlåtit.

Konfrontationslinjen i balkankrigen på 1990-talet drogs längs just denna religionsgräns, som också givit upphov till virulenta fiendebilder av islam. Ryssland och Serbien har utvecklat dolkstötslegender (Kulikovo 1380, Kosovo 1389) av att ha utgjort kristenhetens sanna försvarare mot islam. Dessa bilder är starkare idag än på mycket länge.

När Nemesis slutligen kom till Bryssel, tog det sig fyra olika uttryck, samtliga djupt rotade i ovan skildrade kulturhistoriska förklaringsmönster.

Det första var eurokrisen, vars verkliga anledning går tillbaka på att skiljaktiga kulturtraditioner har lett till att länder i nord utmärkes av betydligt större institutionell flexibilitet än länder i syd. De konkurrensfördelar detta medför kunde man i syd länge kompensera via devalveringar. Med den gemensamma valutan stängdes denna utväg.

Eurokrisen provocerades fram av att tyska företag gjorde stora vinster, som tyska banker lånade ut till grekiska hushåll, vilka förleddes att tro att ymnighetshornet aldrig skulle sina. När den oundvikliga kraschen kom beslöt Bryssel att den inte fick drabba banker och finansmarknader. Skattebetalare tog över skulderna, och den grekiska befolkningen tvingades till massiv åtstramning. Tyskland blev den stora boven.

Street art från Aten (Flickr)

Det andra uttrycket för Nemesis kom med av östutvidgningen av EU, som skedde under total förnekelse av kulturgränsernas betydelse. Nyckeln till framgångarna i väst låg i tågordningen, i att byggandet av gemensamma institutioner vilade på gemensamma intressen av fri handel, vilket främjade en gradvis framväxt av gemensamma värderingar. Efter Maastricht skulle utvidgning vila på att alla länder är, eller snabbt kan tvingas att bli, som Tyskland och Frankrike. Konsekvenserna, i form av växande interna motsättningar och ekonomisk-politisk handlingsförlamning, var förutsägbara.

Det tredje slaget utdelades med flyktingkrisen. När slussportarna öppnades reagerade Tyskland och Sverige med normativ politik, som inte bara satte förment moraliska skyldigheter före praktisk konsekvensanalys. Betydligt värre var att man utgick ifrån att alla andra utan knot skulle anpassa sig till den tysk-svenska moraluppfattningen.

Det var här de gamla kulturmönstren verkligen bubblade upp. Länderna i Visegradgruppen, med historiska erfarenheter av krig mot turkarna, vägrade att acceptera muslimska migranter. Ungern och Österrike förvandlades till frontstater, i en akut konfrontation med Bryssel. Anklagelser om rasism och högerpopulism åtföljdes av framgångar för populisterna, i både val och folkomröstningar, och till slut även av en tysk väljarrevolt emot Angela Merkel.

Det fjärde och för EU direkt existentiella dråpslaget kom med den brittiska folkomröstningen om Brexit. En majoritet av den engelska befolkningen visade att man fortfarande ställer sig tvekande till om man verkligen tillhör Europa. Givet att den brittiska ekonomin är större än de 20 minsta EU-ländernas sammantagna, var detta även ett ekonomiskt dråpslag.

Svaret från Bryssel förblir att lösningen är mera federalism. I det förslag till ny budget som presenterades i april 2018 föreslås att förlusten av 18 miljarder euro årligen i bidrag från Storbritannien kompenseras med att den egna budgetens utgiftssida ökas.

Som de gamla grekerna mycket väl visste, måste straffet för övermod bli katharsis, en process av själslig rening som innebar att förstå vad man gjort fel, att känna vördnad, fruktan och medlidande. När man lyssnar till Jean-Claude Juncker inser man att detta är mycket långt borta. Alltså, mera jobb för Nemesis!

Brexit – Banksy
Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!